ETT ROP PÅ HJÄLP!!! Känner mig som en börda!!!

Jag har ett stort problem. Jag flyttade ihop med min pojkvän i höstas, innan bodde vi i olika städer. Det var i höstas allt började i alla fall. Jag började ett nytt jobb inom hemtjänsten och jag hade flyttat ifrån hela min familj som jag står väldigt nära. Det kändes tomt, den enda jag hade var min pojkvän, jag hade inga vänner och ingen familj som jag kunde hälsa på när som helst. Men jag har ju min pojkvän och han är det finaste jag har. Allt var nytt, det hade skett en radikal förändring i mitt liv och jag vet inte om det kanske blev för mycket? Dagarna gick och vissa dagar kunde jag vakna och känna mig jätteglad och tillfreds med livet och vara glad över vad jag har i mitt liv. Andra dagar kunde jag vakna upp och känna totalt tvärtom. Jag kunde börja gråta för ingenting. När min pojken frågade varför jag var ledsen så kunde jag verkligen inte svara på varför jag var ledsen, är inte det knäppt??!!? Jag tänkte efter och kom på att det säkerligen är den stora förändringen som skett som påverkat mitt på detta sätt. Jag konstaterade (och även min pojkvän och syster som jag står väldigt nära) att allt detta berodde på förändringen i mitt liv och att dete med tiden skulle bli bättre, jag var övertygad om det.. Efter jul förra året, i februari i år ungefär mådde jag ännu sämre... Jag hade världens humörsvängningar och man viste aldrig när jag skulle börja att gråta. Varje gång jag blev ledsen och började att gråta så blev jag också ännu mer ledsen över att min pojkvän får stå ut med detta. Jag har frågat mig själv flera gånger när jag blivit ledsen om jag kanske inte är kär i min pojkvän, om jag är olycklig med honom omedvetet, att det kanske inte är honom jag vill leva med... Att det är därför jag är ledsen. MEN varje gång jag tänker i dom banorna får jag panik, jag gråter ännu mera. Jag vill INTE leva utan honom, jag älskar honom och jag kan inte föreställa mig en värld utan honom. Vid tillfällen när jag är såhär ledsen har även min pojkvän frågat mig: men du, har du funderat på om det kanske är jag som gör dig såhär ledsen, du kanske inte vill längre?? Då får jag ännu en panikattack. Hur kan han fråga mig detta??? Jag har funderat på om jobbet inom hemtjänsten kan vara en faktor till att ja mår dåligt. För jag MÅR verkligen DÅLIGT på mitt jobb, jag tycker att det är tråkigt att utföra detta arbeten. När jag är på jobbet så går det ok att vara där men det är såååå tråkigt och dessutom har jag en chef som ringer hela hela tiden och kontrollerar så att man har gjort det ena och det andra och man ska komma ihåg att göra si och man ska göra så, sedan frågar hon om man kan lämna tvätten där och handla det där. I börjar var det inte lika jobbigt som det är nu. Jag blir stressad och pressa på grund av alla hennes samtal varje eviga dag och alltid kommer hon på saker att hacka på. Jag är även väldigt orolig över att jag inte ska komma på vad jag vill utbilda mig till. Min pojkvän vet vad han vill i livet och pluggar på. Nu har jag fått ett nytt jobb i alla fall och dete i en klädesbutik, det känns som en frihet att ha sagt på sig från ett jobb (hemtjänsten) som jag verkligen hatar att gå till. De dagar jag ska jobba i klädesbutiken så Är jag världens gladaste Martina, sprallig och glad precis som vanligt. Men jag har 2 veckor kvar av min uppsägningstid och dessa veckor känns som 2 år. Senast igår fick jag världens gråtattack för att jag kände mig så liten, så himla värdelös som inte kunde hålla mig från gråten längre. En kväll när min pojkvän satt i köket och pluggade och jag låg i sängen och skulle försöka sova kom en gråtattack.. Jag kunde inte sluta att gråta, jag låg där i sängen, vred och vände på mig, hyperventrilerade i täcket för att jag inte ville att min pojkvän skulle behöva att höra det. I 6(!!!) timmar låg jag så... Jag ville inte störa honom!! Hörni, jag vet att detta är ett väldigt väldigt luddigt inlägg men jag vill bara skriva ut allt jag känner och tänker. Men jag vet inte vad det är för fel?! Jag måste tillägga att jag har alltid varit en tjej som arbetat mycket (ibland dubbla pass från 07.00-22.00 annars 07.00-17.00) och det har varit slitsamma jobb med mycket press. Jag kan sammanfatta allt lite kort: Flyttade ihop med pojkvän. Började att må dåligt i och med flytten. Tänkte att det blir bättre när jag kommit in i rutiner i mitt nya liv. Det blir inte bättre. Börjar fundera på om pojkvän kan vara orsak till att jag mår som jag gör. Konstaterar att så är det inte. Gråter för ingenting. Både jag och min pojkvän lider så fruktansvärd av detta. Jagärnså rädd för att han ska trötta på detta och tappa känslorna för den glada och spralliga Martina som han en gång träffade. Tankarna på det gör mig ännu mer ledsen. Det värsta med detta är att jag aldrig mått såhär dåligt!! Jag ska tillägga att jag fyller 22 år i år. Vad tror ni om detta??? Varför känner jag som jag gör?? Är det någon av er som varit med om liknande??? Jag orkar inte med detta mer, det tär verkligen!!!!! Fyyyyyyy