Hur skulle ni gjort?

Jag hade blivit galen och bett henne sköta sitt! Och sagt att i våran familj äter vi bara godis på helgen!!

Jag hade nog blivit så förbaskad på den andra mamman att jag dragit till med något i stil som
- Tycker du att det är lämpligt att ge godis till en diabetiker?! Sköt du ditt barn så sköter jag mitt!

Inte för att han kanske har diabetes, utan mer för att ge mamman en näsbränna och tänka till lite så hon kanske inte lägger sig i andras barn nästa gång.

Avskyr när sådant händer. Har inte varit med om precis det men däremot så händer det hela tiden på snabbmatsställen där man tar drickan själv. Jag brukar bara köpa en hamburgare eller liknande åt oss och dottern frågar alltid om hon får läsk och jag säger alltid nej. Dottern brukar fråga lite mer om varför hon inte får och så lite snälla också. Inget större tjafs egentligen utan mer eftersom att vi står precis vid läsken och väntar på maten så har hon som inget bättre för sig än att grundlig ät undersöka precis varför hon inte kan få någon. Och varenda gång så kommer någon i personalen och ger henne en mugg och säger att hon kan få ta. Det är ju inte för att jag tycker det är dyrt jag säger nej, det är ju för att jag inte tycker hon ska dricka läsk just då. Har aldrig sagt något och hon får den där läsken ändå. Men om det var så som du beskriver så skulle jag sagt till att hon inte ska ha.

Det lät som ett underligt beteende i mina öron. Jag hade blivit lika störd som du om någon annan gav mitt barn godis sådär. Men troligen blev hon väl triggad av att du inte lyckades distrahera honom eller få honom att sluta tjata. Vissa kan väl inte låta bli att lägga sig i.

Såg en mor skälla ut sin treåring idag för att han gått iväg från henne så hon fick leta upp honom. Inte efter världens bästa metod.. Nog tänkte jag att det är hennes ansvar att hålla rätt på honom till största delen och inte hans att hålla rätt på henne, dessutom kan man ju berätta varför man inte ska gå ifrån sina föräldrar på allmän plats, inte bara bli förbannad. Men jag ansåg inte att det var skäl att ingripa precis.

Sedan finns gånger då man ska ingripa också. Läste en insändare en gång om någon som observerat hur en förälder på öppen plats hade misshandlat sitt barn. Sedan gått hem och skrivit en insändare om hur man kan göra så med ett barn inför folk? Hm..

Vi vill inte ge våran son godis alls, han äter väldigt sällan godis o kakor och dricker bara mjölk eller vatten. Han visste garanterat inte ens att det var godis han hade i handen utan tyckte bara det var roligt för att klubban såg ut som en boll som han sa. Jag höjde inte rösten åt honom ens utan pratade hela tiden lugnt med honom och försökte distrahera med annat och var inte våldsam mot honom heller (skulle aldrig kunna vara hårdhänt mot mitt barn). Därför tycker jag det var så konstigt art hon la sig i alls. Ja menar hon gjorde ju bara saken värre. Jag har lärt mig att man aldrig ska ge med sig utan det man sagt gäller. Ger man barnet ert lillfinger tar dom hela handen och det blir bara värre med åren. Men detta är mitt enda barn och varje ålder är en ny utmaning så jag kan ha fel också...

Jag har bara sambons ungar men jag tar lika mycket ansvar i vardags uppfostran hemmavid och nej de får INGET godis, snacks, glass, snabbmat/skräpmat eller dylikt på vardagar. Lördag är en sak men då får de välja en påse eller något små plock. De får dock tigga frukt hur mycket du vill.. haft dispyt 4ggr totalt och då har det vart blankt nej, förklarat varför och sedan har jag gått vidare, bara en gång blev pojken ox tokig och skrek men verkade komma på sig själv och lämnade butiken själv och gick till bilen (liten ort knappt någon trafik). Men jag tycker ABSOLUT inte hon skulle lagt sig i.

När vi träffar barnens mamma i affären lägger hon sig inte i mina tillrätta visningar heller fast vi har olika regler (de får nog ned någon godbit och skräp mats aktigt oftare där än hos oss).

Min son fick sån där anfall när han var tre år. Han fick ingen godis för det. När vi hade betalat så kom det en tant fram och ville ge honom choklad som tröst eller något, förklarade att hon sett våran dispyt i affären. Jag sade NEEEJ, HAN HAR MISSKÖTT SIG NÅGOT KOPIÖST MYCKET I AFFÄREN! HAN SKA INTE BLI BELÖNAD FÖR DET! OM HAN SKULLE HA UPPFÖRT SIG BRA I AFFÄREN SÅ SKULLE DET HA VARIT OKEJ, MEN NU IIINTE!

Då började han gråta igen, hon såg förbannad ut och jag tog min son och gick.

Han har inte tjata och skrikit efter saker då något mer i affären, aldrig igen faktiskt. Han märkte att han fick mer om han uppförde sig bra.

Inte lätt att hantera trots och sånt, blir inte direkt lättare när andra ska komma och tycka att man är elak när man fostrar sina barn istället för att låta dem utvecklas till små monster.

Jag hade också blivit förbannad. Mina barn får bara godis på lördagar och det har de inga problem att förstå.:)) 

Jag har däremot var med om att äldre damer har varit väldigt hjälpsamma när jag var i en liknande situation. Lillkillen var bara 1,5 år (farmor hade introducerat godis i hans liv veckan innan...) när han kastade sig på golvet och började skrika när vi gick förbi godishyllan. Jag försökte få honom att förstå att vi inte skulle ha godis den dagen vilket han inte alls förstod. Tillsist tog jag honom under armen och gick vidare till kassan för att betala. Betalningen var lite jobbig då han inte ville lugna sig. Damerna runt oss var väldigt uppmuntrande och sa att jag inte skulle känna mig stressad, de hade haft småbarn själva och visst hur det var och att det inte störde det minsta.

Om det hade hänt mig så hade jag definitivt sagt ifrån!
Vår son är 2,5 år och han äter inte ens godis. Så om någon okänd skulle ge honom godis på det sättet hade jag blivit riktigt irriterad. Jag hade helt enkelt sagt att "Han äter inte godis, så han ska inte ha den där klubban." Och så hade jag gått därifrån. Kort och gott.

Vår son skulle mycket väl kunna få ett utbrott om en klubba på det sättet. Inte för att han vet att det är godis och vill ha det av den anledningen, utan för att godis ofta ser roligt och färglatt ut.
Om han får utbrott så försöker jag avleda och distrahera, och fungerar inte det så går vi ut. Men jag skäller aldrig och bråkar med honom, utan försöker ta det med så mycket ro jag kan.