Linda Li skrev 2013-05-29 21:23:34 följande:
Tack så mycket för erat stöd, känns väldigt bra mitt i allt jobbiga. Jag har inte tagit hjälp av stödmediciner innan, fick sobril utskrivet för länge sedan när jag började med Mirtazapin men har tagit första tabletten idag, två månader senare. Är rädd för allting vad medicin innebär, men som ni säger så måste jag få hjälp av dem nu för att ens kunna orka och ta in KBT.
Vet att man inte alltid ska läsa runt på internet, men är så orolig nu att ingenting kommer bli bra för mig, och att inte ens citraplex kommer att kunna ta bort det värsta av min ångest så att dagen blir dräglig. Och är så otroligt rädd för ökad ångest, försöker skringra tankarna men det är svårt.
Ni är guld värda som stöttar mig i detta, jag har försökt berättat för mina anhöriga om min situation, min man finns med i bilden han är med mig dygnet runt än så länge, och min pappa finns som stöd men resten fäller kommentarer som "Nu har du latat dig tillräckligt, det kanske är dags att rycka upp dig!" Tänk positivt nu, det är helt upp till dig.
Jag blir så otroligt ledsen, för jag kämpar dag och natt med att försöka orka med livet som det är just nu. :(
Ska ta era råd och försöka göra det bästa av det, och håll tummarna att min medicinering inte blir för jobbig innan det blir bättre.
Vågar jag ta sobril någon vecka nu
till värsta ångesten lägger sig? För atarax hjälper
Jag tycker det är jättebra att du är försiktig med mediciner, vissa läkare skriver ju ut ganska mycket, men ibland behövs dem för att klara vardagen och för att överleva helt enkelt. Man ska inte känna sig som en dålig person eller få skuld över att ta medicin man fått utskrivet av läkare. Det hade man inte gjort om det gällde antibiotika och man ska heller inte känna så när det kommer till psykiska sjukdomar. Däremot ska jag nämna att jag TROR inte att man får äta Sobril samtidigt som man håller på med KBT, men det kan du kolla med din psykolog, för jag är inte läkare/psykolog.
När det kommer till dina anhöriga så menar dem säkert väl när dem säger åt dig att rycka upp dig osv. Dm vill ju säkert bara att den gamla du ska komma tillbaka, men tyvärr kan man inte tänka sig ur en depression eller bara bestämma sig "nä, nu ska jag inte vara deprimerad". Du ska självklart kämpa så hårt du bara kan, försök att inte identifiera dig allt för mycket som en som är deprimerad och sjuk. Jag har märkt att det hjälper ofta att förklara för folk vad som händer fysiskt i kroppen vid en depression eller vid panikångest. Så folk förstår att det inte bara handlar om inställning osv utan om biologi. Jag tror ÅSS har ett häfte man kan beställa eller skriva ut på deras hemsida som också vänder sig till anhöriga:
www.angest.se/riks/
Där finns också massa lästips och länkar. Bor du i en större stad har dem dessutom möten.
Sedan finns det också en chatt, som jag dock inte vet hur mycket den används i nuläget, för folk med panikångest:
www.sps.nu
Mina bästa tips till dig är att läsa på om din (tillfälliga) sjukdom, jag vet två böcker som inte är självhjälpstrams utan skrivna av psykologer (den första rekommenderas av många psykologer också):
www.bokus.com/bok/9789172320109/fri-fran-oro-angest-och-fobier-rad-och-tekniker-fran-kognitiv-beteendeterapi/
www.bokus.com/bok/9789127131347/ingen-panik-2a-utgavan-fri-fran-panik-och-angestattacker-i-10-steg-med/
Försök göra någonting varje dag för att må bättre, hur litet de än må vara. Är du helt utmattad och inte pallar någonting en dag så får det helt enkelt vara så den dagen och så försöker du igen nästa dag. Lägg all energi du har på att bli frisk och på ditt barn och din sambo också såklart.
