Ny här, mamma till cp skadad flicka i Lund

Grattis till dottern!!
Är inte i samma sits, då 6-åriga sonen har en liten cp-skada som jag inte har någon koll på vad den kallas. Men jag puffar tråden åt dig och hoppas att du får den hjälp och stöd som du behöver!

Kan inte ge ngra råd, vill bara säga att jag förstår att det är extremt tufft att inte veta hur det kommer att bli för din bebis. Spädbarnstiden är tuff oavsett, och kan tänka ännu tuffare i din situation. Kram.

Hej och grattis!!
Har själv en dotter på 9 månader som fick syrebrist vid förlossningen.
Har dock inte fått diagnos CP även om jag har misstankar om det. Hon är
sen i utvecklingen, kan varken sitta eller åla, slapp i muskler och gör konstiga rörelser med händerna.
Läs lite på Anna Wahlgrens forum om ett träningsprogram för barn med hjärnskador, jag har nyligen hittat massa tips där så vi ska börja träna dottern lite mer. Glenn Doman metoden ska vara jättebra!! Kram      

hej! jag är mamma till en flicka som föddes med svår syrebrist och har en cp-skada av typen dyskinetisk. vårt liv har också varit en berg-och-dalbana men idag så vill jag inte vara utan dessa erfarenheter. hon är världens underbaraste lilla tjej som ska fylla 3 år, hon kan inte sitta, stå eller gå ordentligt, men hon kan en massa andra saker som folk inte ser och hon förstår otroligt mycket av det vi säger. vill du ha kontakt så kan du skriva så fixar vi mailadresser, jag är inte medlem här på sidan. hör av dig om du vill :)

Kc3. Har gärna mail kontakt. Min mail är Jennie_3891@hotmail.com meddela gärna din mail.

Har du blivit inskriven på barnhabiliteringen? De har kuratorer och psykologer och större enheter brukar kunna fixa babyträffar. Det är rätt skönt att träffa andra i samma situation. Din dotter är bara baby, försök få styr på hennes kramper, muskelspänningar och livskvalité och din egen livskvalité.Träningsprogram etc kommer så småningom på barnhabs initiativ. Det är yrkesfolk med långa utbildningar och de vet vad de gör. Man behöver inte ha så bråttom.

Vi har kontakt med habiliteringen fast som du säger, det händer inte så mycket än. Vi fokucerar nu på att träna upp nacken så hon kan hålla  huvudet. Blir lätt att man är ivrig och vill att allt ska hända på en gång då man är rädd att det ska vara försent att lära/vänja sig av med när hon blir större. Rent psykiskt känns det lite bättre då vi landat och kan börja glädjas åt de små framgångarna. Hon blir allt starlare i nacken. Hon fick för en månad sedan en knapp men jag har nu tränat henne så hon är inne på dag tre helt utan sondmat. Sen är det svårt att inte bli ledsen när jag ser andra barn i samma ålder och ser skillnaderna, men det kommer det ju alltid att vara.
Hoppas hela tiden på ett leende eller ett skratt men det verkar inte vilja komma.
Vill så gärna ha ett tecken på att hon även kan ha bra stunder då hon mår bra.

    

Hej, står inför samma sits som du gjorde för 5 år sedan. Hur har det gått? Mycket ångest och rädsla från vår sida just nu. Kunde inte skicka till din mail. Funkar den?