Är så förtvivlad.. hur hantera?

Har du varit på utredning?

Ja, utredningen visar inget fel, allt ser prima ut.

Förstår hur du känner, ts :S Vi har försökt i 5 år.
Har BIM på torsdag, men börjat få bruna flytningar idag så det är kört denna gången också... 

Det kunde lika gärna varit jag som skrivit denna tråd.
Jag har känt precis likadant. Men till slut kände jag att nu skiter jag i det här...Det här får komma i andra hand....Jag och min sambo har planer på och flytta till mindre lägenhet och jag vill plugg i höst.
Jag har ett missfall bakom mig, (förra sommaren)  har PCO så jag äter Pergotime och ibland för jag ägglossning ibland inte och det är så jäkla jobbigt för att då kommer oron för att kommer jag ha ägglossning eller får jag den inte?

Vi hade en tid hos RMC i Linköping på torsdag. Men nu till det som du med all säkerhet inte vill höra!
Nu när jag la det här åt sidan och koncentrerade mig på annat, skulle vi försöka en sista gång med pergotime och på egen hand. I tisdags på jobbet (jobbar natt) så gick jag på toaletten fick rosa på pappret! MENS! Hela natten var förstörd, jag grät mellan varven när jag var själv och allt kändes hopplöst.
På onsdag-dagen då kom det lite rosa på pappret men sen var det som bort blåst. Väntade till fredags morgonen och tog ett gravtest som visade PLUS!

Så mitt tips ÄR att ta en paus, eller iallafall säga åt sig själv att det här får komma i andra hand, det finns annat i livet.
Har ni varit på någon form av utredning?
Jag hoppas verkligen att du får ett plus snart!!!! Vet verkligen hur det känns!

Å vad jag känner igen mig i det du skriver. Dagarna före mens är ett helvete för mig också, en bergodalbana där den enda trösten som finns är "Tänk ändå om..." - tankarna. När mensen väl drar igång är det både en befrielse och en oerhörd sorg som inte vill släppa. Jag känner också ett slags löjetsskimmer över mig själv som är så dum att jag tror att även vi ska kunna få bli en familj, så dum som inte kan sluta hoppas och som inte kan fokusera på något annat än alla pms-symptom som är fruktansvärt lika grav.tecken. 

Jag har inget annat tips än att tillåta sig att böla skiten ur sig en gång i månaden, det brukar hjälpa mig för mig på så vis att jag snabbare kommer upp hur hålet igen och kan känna glädje tills nästa omgång. Ett annat är också att försöka äga situationen och göra något åt den - en bra sida är fertilitetsguiden.com

De hittar inga fel på oss heller, men nu åtta år senare och två misslyckade ivf-försök... för mig blir det inte lättare att hantera utan tvärtom sliter sorgen värre än någonsin. Hur gör man för att ge upp och gå vidare? Ibland vill jag bara operera bort allt...

Så bra! Är mannen undersökt också?
När man är under mycket stress (vilket du är nu) så kan det låsa sig och det kan vara därför det inte tar sig. Det har hänt mer än en gång att barnlösa som tillslut bestämmer sig för att adoptera helt plötsligt blir gravida. Jag känner en tjej som gav upp efter flera år av kämpande och provrörsförsök och reste på semester med maken för att möjligen adoptera. Då blev hon gravid med trillingar! Så idag har hon och mannen tre barn och ett yngre syskon.

Kanske träffa en psykolog, eller kurator som kan hjälpa dig att fokusera på annat? Hur gammal är du? Är du ung så har du tid att vänta några år. Förstår att det inte är kul att höra. Och jag har själv erfarenheten då det tog fyra år för mig att bli gravid med första och två år med andra (som inte var planerad utan jag gick bara utan skydd efter första med tanken, blir det så blir det). Backa lite och försök att fokusera på annat och stort Lycka till!!

Har tyvärr inga bra tips på hur du ska ta dig igenom besvikelsen vid BIM lättare, men jag vet precis hur det är. Har själv varit där, 34 misslyckanden innan vi fick ett plus efter ivf. 
Jag kände som du, hela världen föll ihop när mensen kom, men sen kom jag tillbaka efter ett par dagar och fick upp hoppet igen bara för att bli nedslagen igen vid nästa BIM. Det är fruktansvärt tufft och att slappna av eller inte tänka på det är sannerligen inte lätt och inget som hjälper ens chanser heller ändå. Jag minns hur arg jag blev när folk sa det till mig, de gjorde det bara värre.
Jag började ställa in mig på ett liv utan barn och tänkte på allt kul jag och min sambo skulle ha råd och möjlighet att göra ifall vi inte fick barn. Resor och annat. Det hjälpte faktiskt mig att få lite distans till det så det inte upptog hela min värld (det gjorde det ändå ibland, speciellt vid BIM). Det är väl mitt enda tips, försöka komma till ro i att livet kan bli fantastiskt även utan barn. Och att prata om hur jobbigt det känns med din partner så ni kan stötta varandra.
Vi har även nära släktingar som är ofrivilligt barnlösa, för gamla för att ha en chans nu, och när vi höll på med vår ivf sa de ofta till oss att ifall det inte funkade och aldrig blev något barn så kunde vi få ett lyckligt liv tillsammans ändå.
Nu lyckades vi som sagt med ivf och har en liten kille. De där åren vi kämpade känns otroligt långt borta och overkliga. Jag har nästan glömt bort hur det var då när livet bara kretsade runt längtan efter barn, så att man fått kämpa för det behöver inte påverka en i framtiden.

Jag hoppas verkligen att ni får ett plus snart och att du slipper må så dåligt varje månad.

Tack för alla svar. Mensen har nu kommit, jag har gråtit all styrka ur mig så jag ligger nu här orklös och försöker samla krafterna till att komma tillbaka upp på fötter igen.. detta driver mig till vansinne. När jag låg och grinade för full hals försökte jag ta till mig det några av er här skrivit och lovade mig själv högt och heligt att från och med nu lägga fokus på annat. Allt annat förutom bebisverkstan, mens och ägglossning. Jag vet inte hur det kommer gå med den saken men jag ska försöka att "ge upp" (i brist på bättre ord) fram tills hösten då vi förmodligen kommer börja med IVF. Givetvis fortsätta köra med oskyddat men utan press och fokus på ÄL. Ställa in mig på att det inte går, förbereda mig mentalt såpass mycket att mensen inte kommer som en chock varje gång. Det är ju sommar nu/snart med semestertider, utlandsresor och allt vad det innebär. Kanske blir det lättare att andas ut.. Säger jag nu, men sen vet vi nog alla här inne hur svårt det är i praktiken att bara släppa allt och sluta hoppas..

Mina tjugo försök känns fjuttiga i jämförelse med dina åtta år, jag vill inte ens veta hur det känns! Ändå kan jag inte låta bli att undra, hur är det egentligen när man försökt i så många år? Finns det en gräns för hur mycket man kan tåla eller blir sorgen och besvikelsen bara värre och värre? Jag känner ett barnlöst par som försökt i 10+ år och nu helt enkelt förlikat sig med tanken att de aldrig kommer få (bio.) barn. De verkar ha accepterat det som sitt öde och gör det bästa av sina liv. Men jag och den tjejen är två helt olika personligheter. Jag tror jag är en sån som aldrig skulle kunna släppa det och ge upp, inte ens efter femton år av försök.. och det ger mig kalla kårar att behöva uppleva den här känslan gång på gång på gång i kanske många många år till! Finns det en mental smärtgräns?

Kram till er alla

Jag vet precis hur det känns ts! Så där kände jag också de första åren,grät nog varje mens tror jag. Nu är jag dock luttrad,jag är snarast glad om mensen kommer när den ska för då vet jag att jag i vart fall hade äl just de cykeln och inte är i klimakteriet. Låter helt knäppt för egentligen är jag ju vansinnigt deppad över att vi inte får barn,men just mensen i sig,tja,man blir van efter nästan 7 år tyvärr...

Tycker du ska tillåta dig att känna precis vad du vill,du blir varken mer eller mindre gravid av att försöka "sluta tänka" -går f.ö. bara om man är medvetslös!- eller av att "slappna av". Om du inte redan provat kan jag rekommendera rosenrot,munkpeppar,d-vitamin och e-vitamin. Alla kan ge bättre fertilitet och i vart fall tydlig äl.

Lycka till och ge inte upp nu!

Exakt vad är det som kan låsa sig enligt er som sprider denna avskyvärda myt vidare!? Har kvinnan ägglossning och mannen spermier kan man inte med viljan/tankekraft/psyket förhindra en graviditet! 90% blir gravida p.g.a att de är fertila och bara har sex,resten behöver hjälp för de har nåt fel. Och det felet heter aldrig " vill för mycket,längtar för mycket".Dessutom är det endast 3-4% av alla som adopterat som senare får biologiska barn. Precis lika många som av de som inte adopterat. Totalt ca 8,max 10% som blir spontant gravida när det gått många år. Det är inte "jättemånga"...

Hej TS! Nu vet jag inte alls hur det känns, men vill bara dela med mig av mina svärföräldrars historia. De kämpade i 14 år (!!!!!!!!!!!!) innan min sambo kom till. Utredningarna visade att det inte var något fel på varken svärmor eller svärfar. Det tog sig bara inte... Sen en dag så dog svärmors pappa. Allting rasade samman och de kände att nej, nu skiter vi i allt. POFF! Där blev min sambo till. :)

Jag känner igen mig precis i det du skriver och känner med dig. Känslan av maktöshet, sorg, oförmåga att påverka och att allt blir nattsvart...Jag har själv varit där i flera år, men inte längre..

Min plan för att ta mig ur var att hela tiden ha en plan. Först för utredning, sen för insemination, om inte det funkade IVF, när det lyckades men blev missfall, köplats hos adoptionsförmedling samt adoptionsutredning "ifall-att", FET, ett par missfall till, kontakt med kliniker för embryoadoption i utlandet, t.o.m kontakt med utlandet för surrogatmödraskap.

Fyra år senare är vi nu snart på väg att bli föräldrar  till ett barn via flygplan :)

Det kanske inte är vägen för er, men att alltid ha en plan, att ligga steget före, att veta vad nästa steg är om det man gör nu inte hjälper, hjälpte mig.
Då kunde jag tänka, jag får mens nu men om en månad börjar nästa nedreglering för IVF så då är det bara bra att mensen kommer som den ska...
Sen vid motgångar så kunde jag aktivera nästa del av min "barnplan". Planen höll mig uppe och tog mig igenom alla bakslag.

Kramar till dig och lycka till med allt.

Måste ge tummen upp till detta inlägg. Det är så många som kommer med de där "tipsen". Och nån som känner nån som faktiskt fick när de tänkte på något annat den månaden.
Det är garanterat så att de flesta av oss som behöver hjälp blir gravida en månad när vi inte är mera avslappnade än vanligt. Och varför tas det alltid för givet att vi aldrig är avslappnade och inte kan tänka på annat? Jag mådde dåligt dagen då mensen kom och ett par dagar efter det, sen blickade jag framåt mot nästa chans. Jag var i stort sett alltid väldigt pepp och avslappnad under ägglossningsperioden, jag trodde vi skulle lyckas varje månad typ.
Och ifall det enda som behövs är att man slappnar av, varför blir vi som de inte hittar något fel på inte gravida direkt då? Jag tror inte många börjar försöka bli gravida med inställningen att det inte kommer gå. 
Ja, jag har stört mig mycket på de här tipsen under de år jag och min sambo kämpade. Det gör mig arg att folk slänger ur sig sånt och historier om sin kompis som lyckades på semestern osv, för det skuldbelägger kvinnan. Det är faktiskt att säga att det är hennes eget fel för hon vill för mycket, oavsett hur goda ens intentioner är.

Ja du, exakt vad som låser sig vet inte jag. Jag gav bara ett exempel jag själv sett samt min egen story. Jag är ingen expert inom området och har själv väntat och mått dåligt över att mensen kommer månad efter månad, trots utredning, hormontabletter och ivf. Jag sa inte till ts att det låst sig för henne utan att det kanske har gjort det eftersom de inte hittat fel på henne. Sedan tror jag det vore bra för henne att fokusera på annat och kanske träffa psykolog, då jag vet av egen erfarenhet att man blir psykiskt knäckt av att alla andra blir gravida (känns det som iaf). Mitt förhållande sprack pga alla år av barnlöshet, för när vi fick barn så hade vi glidit ifrån varandra. Alla hormonturer hade slitit sönder vårt förhållande och vi hade behövt psykologhjälp.

Jag har ingen källa på det och inte heller på det jag skriver nu men jag tror på det: En läkare sade till en vän att om man är under stress kan det vara svårare att bli gravid.  Och på fertilitetsavdelningan blev jag tillsagd att jag skulle slappna av och inte stressa upp mig. 

Det är procentuellt inte jättemånga som har så svårt att bli gravida att de behöver behandling. Många av de som söker hjälp har övervikt och det är en bidragande faktor till att man inte blir gravid. Andra har andra problem. Det handlar inte om att slappna av "den månaden". Du var inte så avslappnad som jag menade. Du hade fortfarande fokus på att bli gravid eftersom du trodde att det tog sig varje månad. Med avslappnad menade jag att mer eller mindre ge upp. Inte tänka på att bli gravid alls, totalt strunta i ägglossnningsperider och mensdag. Jag är själv en kvinna som kämpat under flera år innan det tog sig med hjälp. Jag lägger ingen skuld på kvinnan för att jag vet att det gör hon så bra själv ändå.
 

Hepp! De fokuserade på annat!
 

Det är att skuldbelägga kvinnan att påstå att man tänkt för mycket,slappnat av för lite,föröskt för mycket och det är därför man är infertil!! När ska ni fatta det!? Extrem fysisk stress kan ge utebliven äl,men man kan vara döstressad psykiskt över att inte få barn och ändå ha äl och har man det kan du ju försöka hindra dig själv från att bli gravid!
De allra flesta är dessutom väldigt sansade i början,typ första året och då borde rimligen betydligt fler än de 85% som blir gravida då bli gravida om er tes stämde. Dessutom finns det de som är döstressade efter 3 försök,men blir gravida på det 7.e-där föll tesen igen!

Lägg ner myten,den bara ställer till det för folk!

eller så kan vi vara överens om att vi tycker olika.

Jag ville bara backa upp "7 år" med att alla som är så säkra på att man blir gravid bara man slappnar aaaav, skulle ju kunna skippa preventivmedel om de bara började vilja ha barn. Tänk vilka besparingar det skulle kunna bli Vi lyckades på fjärde ICSIn. Jag hade kunnat slappna av till medvetslöshet utan att det hade gett min sambo fler spermier.... En studie på Sahlgrenska visade att enda skillnaden mellan de som lyckades på första provrörsförsöket och de som inte lyckades, var att den första gruppen mådde psykiskt bättre EFTER försöket (kanske inte så konstigt)

Nu förstår jag att de som pratar om att slappna av menar väl, men jag vet också precis hur ont det gör i hjärtat och hur förbannad man blir för att det tydligen är man själv som bär skulden till att inget händer eftersom man inte slappnar av.

Klart att det alltid finns ett antal som råkat ut för det ena eller det andra, dvs självklart finns det par som "slappnade av" och råkade bli gravida samma månad. Men det betyder ju egentligen ingenting. Jag blev gravid på första IVF-försöket och vi fick ett barn. Betyder det att jag kan säga "gör ett IVF, det tar sig på första försöket"? Det finns inget avspänt med IVF och det går inte att bara "tänka på något annat". 

Det enda vad gäller "slappna-av-så-händer-det"-myten jag kan gå med på är att om man försökt att få barn länge så är det lätt att tappa lusten och känna att det är ett tvång att ha sex. Och då har man kanske bara sex när man "måste", vilket möjligen leder till missade tillfällen?

Nu svarade jag egentligen inte på TS fråga. Det ÄR otroligt jobbigt och svårt att bli ledsen månad efter månad. Jag har inget riktigt bra tips. Möjligen att försöka att inte sätta livet på paus, utan försöka att planera in saker oavsett om det skulle passa om man blir gravid eller inte. Vill du söka nytt jobb (om du ens orkar tänka på det) så gör det och tänk inte på att du förhoppningsvis ska vara föräldraledig. Vill ni flytta till ett boende som är helt olämpligt om man har barn så gör det. O.s.v. Och nu pratar jag INTE om att slappna av, utan om att försöka leva. Att försöka ha det så bra som möjligt. Att försöka ha roligt. Det kommer inte att göra varken från eller till för din längtan eller en möjlig graviditet, men kanske kan du må lite bättre ibland. Och det är viktigt. 

Föreslår också att du ska gå och prata med någon om din sorg. Världen kan vara så vansinnigt svart när man längtar barn och det är lätt att bli deprimerad. Som du säkert (tyvärr) redan vet. 

Kram på dig och hoppas att du blir gravid snart! 
 

Kära Ts. Jag vet mer än väl vad du går igenom. Åtta år ! Tog det för oss. Mängder av ivf och äggdonationer och till slut adoption. Vi hann aldrig få vårt adoptiv barn, jag blev helt plötsligt gravid! Mot alla odds. Har ingen aning om varför det gick helt plötsligt och inte läkarna heller. Men gravid blev jag. Har bf om 2 veckor.
Med detta vill jag säga att även om det ser totalt nattsvart ut betyder det inte att det aldrig kommer gå. Vi är ett levande exempel på att mirakel sker.
Om du vill veta mer och få lite hopp så bloggade jag tidigare om oss och vår resa. Den är inaktiv nu men ligger kvar.
Stor kram
Http://langtantilldig.wordpress.com