Ett litet exempel:
Hon - "Du gör ingenting åt hus och hem!"
Han - "Vah,, gör jag inget?"
Hon - "Jag sa inte att du inte gjorde någonting!"
Han - "Öö,, jo du sade just så,, "Du gör ingenting åt hus och hem!"
Hon - "Det sade jag INTE!"
Känns detta igen?
Vad är själva grejen? Vad kommer det sig att HON inte verkar veta vad hon sagt? Varför skall HAN förstå något som är underförstått, eller inte ens har uttalats?
Eh va?
Med tanke på din totalt obegripliga trådstart är det inte förvånande att det uppstår kommunikationsproblem.
Men nu är väl allt lite tydligare? Så kanske ett litet resonemang?!
stickkontakt skrev 2013-05-21 12:12:11 följande:
Nej, detta känns inte igen.
Var lite tydligare när du kommunicerar så ska du se att det går vägen 
.
Men, menar du alltså att mannen i ditt exempel för det första inte kan förstå att meningen att meningen "...gör ingeting för hus och hem " (vilket i sig är en ganska knepig mening) betyder att man inte tar sitt fulla ansvarar.
Jag kan ju själv då tycka att det låter lite barnsligt att börja tjafsa, typ "Vadå ingeting, en gång för två veckor sen så bar jag faktiskt ut soporna" och vägra förstå innebörden av vad kvinnan sagt.
Sen borde såklart kvinnan ha fattat att här behöver det talas klarspråk. "Det jag menade vara att jag inte tycker att du tar tillräckligt ansvar för vårt gemenamma hem och att du undviker att göra det arbete som vi borde dela på", istället för att fortsätta tjafsa om ord.
Helt klart, en kommunikationskurs behövs för båda 
Tack Stormfågel,, du verkar i vilket fall se/ana problemet...
Att fastna i sådan argumentation är dålig kommunikation, och ömsesidig sådan. Hon borde inte ha använd ordet "ingenting" i sammanhanget, för antagligen gör även han grejer. Men han väljer ju också att märka ord och därmed gräla om det, istället för att be henne förtydliga vad hon menar...
Jag håller med dig om att det inte var ett bra sätt att kommunicera från kvinnans håll heller (det blir sällan en bra och fruktbar diskussion med utgångsläge "du gör ju ALDRIG, du gör ju ALLTID", men du kan väl ändå inte mena att mannen i exemplet inte kunde förstå vad kvinnan menade?
Hur kan han då klara sig i arbetslivet till exempel? Det är väl massor av information som sägs mellan raderna som man behöver ta till sig hela tiden tänker jag.
Det är ju bara med barn som man behöver säga exakt vad man menar hela tiden, undvika ironi, symboliska överdrifter mm. som annars berikar språket
(Jag har varit gift i 10 år med min man och vi har aldrig hamnat i någon situation som du beskriver ovan trots att jag ofta förutsätter att han kan koppla ihop samband och sammanhang när vi pratar - och han likadant)
Bästa sättet att ta upp såna problem är att förklara hur man själv känner och varför man känner så, istället för att anklaga och gnälla a´la "du gör ingenting..." eller "varför måste jag alltid..."
Exempel:
"Jag känner mig lite sårad för att du inte vill hjälpa till att hålla vårt hem städat och trivsamt. Det är viktigt för mig att det inte blir alldeles stökigt och smutsigt, för då kan jag inte koppla av här hemma. Jag vill inte att all min lediga tid ska behöva gå åt till städningen! Kan vi göra upp ett schema på olika uppgifter som behöver göras, och så tar vi hälften var?"
Man kan ju undra,,
"Visst,, kvinnan borde vara tydligare,, och inte använda ordet "ingenting""
samtidigt som:
"Men han skall inte "märka" ord!"
Det är ju detta som är så märkligt! Hon säger en sak,, "ingenting",, han frågar vad hon menar med "ingenting",, hon hävdar bestämt att hon aldrig sagt "ingenting".
Är det att märka ord att lyssna på vad någon säger och sedan förstå orden efter den betydelse de har? Det handlar ju liksom inte om ett missförstånd?! Det är inte heller ett ord som har speciellt många betydelser?!
Jag säger som förut: ja, det blir ju ingen bra diskussion med den inledningsrepliken men mannen i ditt dialogexempel kan väl inte ha missat att ord som "alltid" och "aldrig" ofta används som förstärkningsord som inte ska tolkas bokstavligt?
En person som t.ex. säger "jag är alltid hungrig" menar ofta att den ofta är hungrig och kan äta väldigt mycket och inte att den exakt alltid är hungrig.
Och den som säger att "jag fryser aldrig" menar att den inte fryser under normala omständigheter. Att då börja tjafsa om med att säga "men om du var naken på sydpolen då" skulle ju bara vara fånigt.
"Du äter ju INGENTING!" betyder ofta att personen i fråga petar i maten.
Nu kan väl inga mer förklarande meningar behövas
(mannen får väl ha en skylt där det står "jag kan inte läsa mellan raderna" och kvinnan får lära sig att vara tydlig)
"Kan du flyta bilen!?"
Skall den flyttas nu direkt? Eller är det bara en kontrollfråga om jag har förmåga att flytta på bilen om det behövs?
Om en person svarar "ja" på att den har en förmåga att flytta bilen om man frågar henne/honom den frågan så skulle jag nog undra i alla fall...
Men vad frågan kan betyda helt konkret försöker jag tänka jag extra noga på när jag umgås med min lillebror med asperger. Då kan man inte säga "kan du ta på dig skorna, så går vi"? för då svara han ja, på att han har lärt sig ta på sig skorna alldeles själv
Män har "asperger" light,, och kvinnor har alla en slänga av "Saida"... höhö