Svärföräldrar som alltid prioriterar barnens kusiner

Fy vad tråkigt!
Jag tror att det ofta ligger något bakom en sån känsla som du har. Sen kan det vara svårt att med enstaka exempel bevisa att det är så. (Exempel går ju alltid att förklara eller motbevisa.) Men känns det så så tror jag att som sagt att det oftast ligger något i det.
Jag tror att det lätt kan bli så att de man träffar regelbundet blir de som man bestämmer nya saker med. Så tycker jag att det blir med både vänner och familj. Och de man inte har kontakt med lika mycket glöms liksom bort. Utan att man för den delen gillar någon mer än den andra.

Fortsätt att prata med dem om hur ni känner!  Och försök att utelämna exempel, för med exempel öppnar ni för en argumentation som de lika gärna kan "vinna".  Kan ni hålla er till vad ni känner så tror jag också att motståndet (från deras håll) kan minskas och att deras skuld inte blir lika stor. Skuld skapar motstånd och motstånd leder från samarbete och välvilja. Ni vill ju komma närmare varandra!

Hej!!Vi har samma problem i vår familj...blir så ledsen när jag tänker på det!!Vi bjuder ofta farmor och farfar att komma hem till oss men ofta är det något annat som är viktigare, vi har ibland inte möjlighet att ta ledigt längre perioder och resan tar ca 15-18 timmar med 2 småbarn. Vi kan flyga men får då stå utan bil och ta med oss bilstolarna vilket inte alltid är så smidigt. Farfar är pensionär och är hemma hela tiden och farmor jobbar men det skulle vara roligt om vi kunde ses oftare så barnen får en bra relation.

Bokat resa men vet inte riktigt om vi kan åka då de ev ska iväg på annat...De har tyvärr aldrig varit med när barnen fyllt år, julen blev avbokad (de ville inte komma)då minstingen kräktes 2 dagar innan, hade det varit kusinerna hade de kommit i 180 och passat upp. Det pratas ofta när vi ses hur viktigt det är för kusinernas mamma att få egentid, sova och att det är sååå roligt att ha barnbarn men våra barn verkar inte vara riktigt lika roliga. Jag har ångest för den dagen som barnen själva uppmärksammar detta och ställer frågor. De har aldrig varit själva med barnen, aldrig gått ut med dem på en promenad eller till någon lekpark. Finns så många exempel på saker som är snedvridna så jag vill kräkas, att göra sån skillnad på sina barn och barnbarn gör ont. Min man blir mest sur när jag tar upp dessa saker och jag tror att det beror på att det gör lite för ont att inse att det är sån skillnad. 
När de är på besök så är de här så kort tid det bara går och vill gärna passa på att göra massa ärenden bara dom två, vet inte om detta beror på mig??Jag har börjat ifrågasätta mig själv ganska ofta, om jag har gjort något så att de inte gillar mig, om barnen är för högljudda eller att vi inte har uppfostrat dem bra, eller att det är så att de tycker bättre om sina andra barnbarn???Jag vet helt ärligt inte!!!    

Ungefär så hade jag det när jag växte upp. Farmor och farfar prioriterade alltid pappas lillebrors barn över mig och mina syskon.

De hade närmare dit och umgicks mer och det bekom mig inte så mycket, men att de aldrig kom hem till oss när vi fyllde år (fick 200 kronor och ett kort på posten till födelsedagen och 300 kronor till jul) medan de hos kusinerna tillbringade minst en vecka åtminstone tre-fyra gånger pm pret och dessutom bjöd med kusinerna på semestear etc, gav dem massor presenter till födelsedag och jul etc det var inte kul men ändå var det distanserat så det var inte så påtagligt. Att de däremot öppet favoriserade kusinerna även om de var hemma hos oss, att höra farmor och farfar prata om en på mindre trevliga vis det gör ont, väldigt ont.

För mig gick gränsen när de valde bort min konfirmation och senare student för att de valde att boka läkarbesök respektive semesterresa precis då (trots att de blivit inbjudna i god tid och då tackat ja så det bestämdes i efterhand; läkarbesöket var dessutom inget livshotande eller extremt viktigt att det skedde just då). Det var droppen, struntade i att de skickade pengar som presenter (faktiskt 1000 kronor per gång ;-p) jag ringde, var artig och tackade men inte mer än så.

När farmor dog åkte jag med familjen på begravningen för min pappas skull, han skulle inte behöva stå utan sin familj, pratade lite med farfar där vilket var sista gången då han dog drygt ett halvår senare. Var återigen med familjen på begravningen.

Inte en gång var jag ledsen för att de hade dött (mer än för pappas skull då han trots allt var ledsen över att ha förlorat sina föräldrar så pass hastigt).

Bortsett från att det var jobbigt för min pappa så var min tanke att jag nu hår back 500 kronor per år?

Jag har inte fällt en tår för dem som de människor jag kände dem som, däremot sörjer jag dem ofta för den farmor och farfar som jag aldrig hade, den familj/släkt som jag aldrig fick en ordentlig chans att lära känna och det gör fortfarande ont för mig nästan tio år senare. Likaså att det satt en kil mellan min far och hans bror vilket gör att det inte heller finns någon kontakt med kusinerna på pappas sida.

Har många gånger önskat att de (farmor och farfar) dött långt tidigare så att det inte finns en bristande relation att sörja. Hade varit så mycket bättre att inte ha dem i mitt liv överhuvudtaget känner jag, än på de villkor som de var där på. Hade de inte funnits hade jag kunnat sörja en uppmålad fantasibild som jag själv skapat av hur det kunnat vara, men jag hade aldrig behövt känna mig sviken dom jag faktiskt gör.

Ska väl tillägga att jag har världens bästa familj/släkt på min mammas sida som alltid finns där om det är något och som jag/vi har en superbra relation till.

Det är just det där jag inte vill ska hända, att barnen själva känner att de inte är särskilt prioriterade. Snart är dom ju stora nog att förstå mer om sånt. Har nu bokat om resan så att det passar bättre in i deras kalender men det tar emot kan jag säga men jag vill ju att barnen ska få en chans att vara med sin släkt så jag anpassar mej. Ungarna brukar få sina presenter antingen före eller efter sin födelsedag, inga kort eller så på posten. Men även där märker man skillnad på vad kusinerna får osv, låter som om jag är jordens mest bittra person men det sårar mej något oerhört att man gör skillnad på barn. Vi får hoppas att denna resa blir bra och att inte farmor och farfar ska vara barnvakt åt kusinerna medan vi är där det har varit så ganska ofta när vi kommit dit. Ungarna vill ju så gärna vara med dem och mysa och leka. Hoppas de kan offra några dagar av sin tid och ge dem det som de uppskattar allra mest: Tid. Kusinerna åker de iväg med på semester och gör roliga saker men våra barn kan de inte ens ta ut på tomten. De var och hälsade på för 4 år sedan och skulle hjälpa till när vi renoverade huset, (kan tilläggas att farfar renoverat svägerskans hus helt och hållet under mer än 1 år, viss del på heltid annars de flesta kvällarna och helgerna) 8 dagar stannade dem sen bokade de om hemresan för att de skulle åka och hälsa på någon vän. Jag fick influensa under den här perioden men inte ens då kunde jag få hjälp med barnen, jag vill inte böna och be med 40 graders feber och sambon har panik för att få på nytt tak innan det börjar regna. farmor passade på att ta igen sig i sin stuga och läsa. Det hade känts skönt om hon erbjudit sig att ta en kort promenad med barnen så jag kunde fått sova en stund. När kusinerna fick tänder så var hon hemma med dem, hade dem på nätterna så att svägerskan fick sova osv. Är inte så roligt att höra detta och sedan tänka på hur vi haft det. När minstingen föddes så tog det nästan 2 månader innan de kom och stannade i 4 timmar för att sedan gå på teater och då kan tilläggas att de bokat resan just för teater och då samtidigt passa på att titta på sitt nya barnbarn. Nä fy nu måste jag sluta skriva och tänka på allt annars börjar jag gråta!! Skulle det hända att de skulle prata om mina barn i mindre trevliga ordalag eller tjata om hur fantastiska kusinerna är så åker jag hem med barnen.