Kan också lägga till att jag har en släkting som verkar vara rätt troende och har gjort klart att hennes barn inte ska vara gay (barnet går fortfarande på dagis..). Jag träffar henne inte så ofta, men vill inte förlora henne ändå. Vad kan jag göra om hon inte accepterar mig?
Jag har aldrig varit ett fan av *kling kling i glaset ehum jag har något jag vill berätta* i något sammanhang, så jag kom ut i "etapper" för mina vänner och min syster - lite gayvänliga inlägg och så där och så småningom "bli kär i en person och inte ett kön"-blabla. Mina föräldrar fick veta av misstag - jag hade glömt min profilsida på Sylvia.se uppe, hehe. Fast redan innan detta hade det väl börjat fundera när jag plötsligt veckopendlade till en tjej... :)
När jag sedan hade ett fast förhållande så har jag kommit ut i samband med att jag ändå "behövt" nämna min flickvän (och senare fru).
Två ggr har jag dock känt att jag behövt berätta/komma ut 'på riktigt'. Den ena var när jag skulle berätta för en god vän som är djupt troende och den andra gången var när jag skulle berätta för min 85-årige morfar att jag skulle flytta ihop med min flickvän. Var riktigt nervös före, men bägge gångerna gick hur bra som helst :)
Jag har turen att inte ha några homofober i vän- eller familjekretsen och har inget råd att ge dig när det gäller din släkting. Önskar dig lycka till, det kan ju mkt väl gå hur bra som helst!
När jag skulle ut ur garderoben var jag också rädd för att bli utstött av vissa. Men sen kom jag fram till att jag ändå inte vill ha människor i mitt liv som inte kan acceptera mig för den jag är. De vänner jag har är de bästa som finns och för dem spelar det ingen roll om jag är gay eller inte.
Jag har inte kommit ut för hela släkten än, men är det någon som skulle ha något emot att jag är lesbisk så är det deras problem, jag behöver inte umgås med dem om jag inte vill.
Kan säga som så att jag är sluten förutom några vänner som lyckats se någon porrfilm i ett fönster på min laptop som jag glömde stänga när jag slog igen skärmen dagen innan så vet ytterst få tidigare nära tjejkompisar om det och då vi glidit isär och en del flyttat eller fått barn etc lär de inte komma ihåg vad jag sa en gång..har dock förklarat för grabbarna att faktumet att dom frågade mig och snackade om det med varandra och mig öppet sårade mig otroligt mycket och har förändrat allt. Tro mig jag trodde det var rubbningar pga pubertet men fyller snart 22 så har accepterat det nu så jag har inte valt det själv då bör det accepteras om man kallar sig min vän.
Rör mig mest i lite moderna-hippies kretsar kan man säga men gemensamt för dom flesta är att de växte upp i kulturer där homosexualitet i extremfall kan straffas med tortyr så att trycka upp det i deras ansikte är dumt. Dock lär bekantskapskretsen både minska och förändras nu och långsamt framåt och då är tiden mogen. Många invandrare från Albanien, några afrikaner och en och annan arab och serb och så.
Är dessutom bipolär vilket innebär väldigt mycket känslor som kvinnor lättare förstår då de fungerar på ett känslomässigare sätt. Ska jag prata känslor görs det med kvinnor.
Jag är dock tvärtemot bögnormen som en biffig fd stenhård back i innebandy och även en snabb, defensivt skicklig fotbollsspelare som enligt mig själv har tillslag med båda fötterna och speluppfattning i hög Allsvensk klass... Hade inte min jobbiga uppväxt som bipolär utan vetskap gjort att jag inte klarade pressen för bättre lag eller när man närma sig seniorspel gjort att jag lade ner karriären så vetefan om inte jag kunde tjänat hyfsat och kommit till Superettan typ...jag är blond och klär mig som en blandning av en huligan och en brat och muskulös. Beter mig ghetto-style också hehe. Ingen tror det om mig utan tydliga bevis.
Enda som kan va misstänkt är mina intressen för mode, inredning, hudvård, typiska tjejfilmer, deppig brudmusik, matlagning, make-up (aldrig sminkat mig men ändå intressant och tänker göra det så tipsa gärna.), böcker, traditionella hantverk inom matlagning och mycket mycket mer som jag utöver i ensamhet bara för jag vill så dom som inte frågar eller varit hos mig mkt vet inte vad jag gillar.
Lite långt inlägg men kom ut när du är redo att acceptera att du förlorar en av tre vänner, när folk pratar om dig när du går förbi och bakom din rygg, dina föräldrar bryter ihop då deras enda son eller liknande inte kan få barn även om dom stöttar dig ändå och folk ändrar uppfattning om dig. Även om det e worst case och vänner man förlorar i det stora hela sväljer stoltheten tillslut så finns risker...