Vi har försökt att få barn länge, men det vill sig inte. Igår fick jag mens som vanligt och grät i 24 timmar. Sådär hulkande så hjärtat ville hoppa ut och springa iväg och gömma sig. Jag är så jvla ledsen. Idag fick jag reda på att vi har fått tid för IVF om bara en månad. Nu grinar jag för jag är så lycklig/skräckslagen/ledsen/förväntansfull.
Hur orkar man genomgå IVF när man redan från start känner sig som en hormonboll?
Man orkar det man måste orka! Så enkelt är det ju. Vill man ha barn och måste ha hjälp så måste man ju gå igenom det. Och det går! 
Jag lovar,man orkar mycket mer än man tror. Om nån talat om för 7 år sen att nej,det här kommer inte löna sig,ni kommer fortfarande inte ha barn efter så lång tid-då hade jag tatt livet av mig direkt! Men nu har jag gått igenom det år för år,steg för steg och ja, på nåt konstigt vänster överlever man. Inte mer än överlever,nåt liv är det inte,men så länge alternativ återstår,hopp återstår så fortsätter man försöka med allt som står en till buds.
Lycka till!
Man tillåter sig att böla när så behövs. Det är mitt enda tips. Ut med eländet bara och stort lycka till!