Tråden för oss som försökt i ett år utan resultat

Nu har det gått snart 1,5 år och inget resultat på några stickor. Inte ens en timstymmelse till plus.
Mensen som varit borta i 20 dagar över tiden gjorde att mina förhoppningar steg men slogs ner lika snabbt när mensen kom idag. Är less på att segla mellan öarna: hopp och förtvivlan!

Till hösten kommer vi att ta kontakt med vården för att börja vår utredning, men känslan över det hela är att jag känner mig tom och värdelös. Många andra idag verkar kunna ploppa barn hur som helst, men inte jag/vi. Varför? Beror det på min övervikt? Beror det på att mensen är oregelbunden (28-32 dagar normala fall)? Gör vi fel? Kommer vi alltid att sukta och längta efter våra barn?

Känslorna och tårarna är många när försök efter försök aldrig ger något utslag. Man försöker hålla humöret uppe, leende på läpparna när alla kommenterar att vi borde skaffa barn snart, att det vore en härlig punkt i vårt förhållande osv. De ser inte utanpå mig hur hårt orden tar, men varje gång får jag en känsla över att inte duga till.

Nu i ett hopp om att det ska ta sig ska jag påbörja att äta Rosenrot, det kanske kan ge så jag får mer regelbunden mens. Att hoppas på ett plus har jag i dagsläget skuffat undan. Jag tror inte på att det kommer att fungera, men jag ska ge det ett försök.

Tänkte med denna tråd att här kan vi dela tankar angående känslor kring barnlängtan, utredning eller bara skriva av sig vad man känner kring detta med barn.