Huvudet säger ja och hjärtat nej...

Hej Velpottan! Jag har precis genomlidit detta, både vad gäller barn (ska genomgå äggdonation om två veckor (alltså få ägg donerade)) och karriär: För mig är det så att när det är riktigt stora saker som står på spel och riktigt stora beslut måste fattas - då är det liksom för stort för både huvud och mage att ta in, vilket gör att jag inte vet vad som är rätt. Då får man sätta sig ned och resonera sig fram till något slags rimlighet i det hela. Och ofta är då det man tänkt så många gånger under processens gång rätt, dvs. framåt! Inte back! Och, ärligt talat, hur många gånger ångrar man stora, modiga beslut? Jag LOVAR att ni inte kommer att ångra er! Det blir ert barn oavsett genetik. Nu vet inte jag hur er fertilitetshistoria ser ut, men säger du att det inte är 100 % kört med genetiska egna barn kommer ju den chansen att finnas kvar, eller hur? Och, jag tror det är väldigt få i ÄD/EA-svängen som är helt 100 på att det är kört. Många av oss har problem med äggstockar eller är för gamla, och visst finns alltid chansen att det kan gå, men är den väldigt liten vill man ju inte vänta. Och chansen finns ju kvar!

Hejja dig - du kommer att våga!! 

Tack Ypke!  Självklart har du helt rätt,jag vet ju det egentligen. Jag blir bara så arg på mig själv att jag ska vela! Vi har ju redan gått igenom så mycket och har vi klarat det klarar vi ju det här. Alla de där "tänk om" få rman ju lägga åt sidan och bara köra på.

Nu har jag "bara" gjort IVF, men jag pendlade under hela processen (och även långt in i graviditeten) mellan lugn förväntan och absolut panik över att jag kanske inte ville ha barn överhuvudtaget och försökte hitta alla möjliga konstiga anledningar till att avbryta behandlingen. Jag tror att det berodde på att jag efter all denna väntan och misslyckade försök insåg att målet var närmare än någonsin, så jag vågade inte riktigt tro på att drömmen sannolikt snart skulle bli verklighet utan försökte säkert skjuta ifrån mig det för att bespara mig fler besvikelser.

Kan det vara så för dig tror du, bara helt vanliga kalla fötter?   Hur som helst så tror jag inte att du kommer ångra dig när ni väl har gått igenom det, förutsatt att resultatet blir gott förstås. Men det ska det ju bli, den här gången ska det funka, eller hur?!
Lycka till!

Vanliga kalla fötter... Nja,inte direkt för jag skulle nog kunna ge min högra arm för ett barn så behandlingar,mediciner och ruva är inget jag gruvar mig för. Inte missfall heller tyvärr eftersom jag haft min beskärda del. Det är just att bestämma att just denna väg är bäst fär oss som är problemet-det jag redan vet i huvet alltså!

Vi har inte tid att försöka flera år till,inte energi heller. Men tänk om det skulle gå om låt säga ett år till!? Får vi barn via ED får jag ju aldrig veta det. Kommer jag tänka så i framtiden även om vi får barn? Usch,det är så här knasigt jag funderar fram och tillbaks och det leder ingenstans!

Jag var modigare förr,bara bestämde mig,nu kan jag grubbla i åratal... Hur kopplar man bort maggropen och bara kör på förståndet?

Nej, du kommer inte att tänka så i framtiden. Jag har aldrig nånsin hört talas om nån som inte älskar sitt icke-genetiska barn över allt annat! Det blir ju en människa som vuxit i dig - jag lovar att du inte kommer att tänka så!

Förstår inte riktigt varför den lilla chansen till ett genetiskt barn går förlorad för att ni gör EA - varför finns den inte kvar?

Livet blir mer komplicerat ju äldre man blir, man blir bekvämare och samtidigt fegare. Se mitt ordspråk från igår ...

Jag kommer vara drygt 45 om jag blir gravid ganska snabbt med ED och tja,då finns inte mycket tid kvar sen. Man vill ju amma ett tag och vem vet om mensen ens kommer tillbaks? Men gör den det kommer vi försöka hemma,så pass känner jag mig själv och visst,nån mirkroskopisk chans finns väl,men rent realistiskt inte. Blir nog fler försök med ED i så fall-om jag inte råkar få tvillingar på en gång!  Överlycklig med ett ED-barn= självklart! Men kommentarer utifrån ang. "oäkta" barn,det vet jag kommer tyvärr...

Nä,jag får sluta grubbla på alla "om",i värsta fall blir det första gången bara en bortkastad utlandsresa och lite pengar i sjön. Som om vi inte redan nu kastat bort runt 100000:- så lite till spelar ju ingen roll!

Om vi hade nåt stöd irl skulle det nog kännas lättare,men vi har absolut ingen. Utan er här skulle jag gått under de här åren.

Vi kanske kan peppa varann? Du är ju nära nu!

Det är lite det jag menar, eftersom det är en "sista chansen"-känsla på den här behandlingen (om jag tolkar dig rätt) så fuckar psyket upp känslorna alldeles så man inte vet varken upp eller ner. För att koppla tillbaka till min situation, självklart ville jag ju ha barn, annars ger man sig ju inte in i IVF-processen! Det var bara någon störd automekanik som fick mig att tro att det skulle vara fel på något sätt.
När man först kommer till insikt om att man inte kan få barn "på det roliga sättet" utan behöver hjälp av vården så hamnar många i en identitetskris. Vem är jag om jag inte kan få barn på egen hand? Det som sen inte talas lika mycket om är när man har levt i det i flera år och äntligen lyckas bli gravid och få barn. När man inte längre är den som hoppas så frustrerat och kämpar sig blå med diverse undersökningar och behandlingar och hemmaknep och allt det där, vem är man då? Det kan ju också bli en kris, att ställa om sig från kämpande barnlös till småbarnsförälder, även om det är den största drömmen som blir sann. Och i kris beter man sig inte alltid rationellt.

Som du skriver, egentligen vet du ju att det här är en bra chans, kanske den bästa ni har. Men psyket är van vid besvikelser och vill inte bli krossad ännu en gång, det undermedvetna lägger ut villospår om att det kanske är bäst att köra på i samma gamla hjulspår som tidigare för det känner man igen och vet vad man kan förvänta sig även om det har slutat i brak tidigare. Även om det uttrycker sig så, så det är kanske inte just ED i sig som du är velig till utan mer grejen att det är något nytt som ni inte har gjort förut som kan vara "skrämmande". Förstår du hur jag menar eller är det mest flum?

Vänd på det annars: Tänk om ni inte gör det här, och sen ändå inte får ett genetiskt barn, hur mycket kommer ni att ångra er då? Ganska mycket va...? Medan ni troligtvis inte kommer ångra det motsatta en sekund.
Eventuella kommentarer om oäkta barn kan ni be avsändaren stoppa upp där bak, den som är så jävla okänslig förtjänar en rejäl utskällning även om det är ens egen mor/svärmor. Låt henne få veta att om hon tänker uttrycka sig så behöver hon inte vara en del av ert liv. Tråkigt, men bäst för er och det kommande barnet i så fall. Men även om hon har sådan inställning nu så kan det ju ändras när det väl finns ett barn i familjen.

Seså, sluta låta känslorna spöka med dig, kör på nu!

Velpottan! Jag håller med Slemkryparen - kom igen nu - ni har inget att förlora, och tänk om ni inte tar den här chansen, hur mycket kommer ni att ångra det då om det inte blir något barn på det roliga sättet?!!

Hänger gärna med dig på resan! Jag finns vanligtvis i ÄD-tråden för Finland, och lite i Spanien, där finns EA-folk också, känner en tjej som just lyckats

Stooor kram, du kommer att klara det!!

Jag fick rena spelet ikväll vid blotta tanken på EA och att åka iväg. Maken fattar inte hur hemskt hela konceptet känns och jag ballade ur helt. Jag vill inte!! Hela mitt inre skriker nej! En äkta kvinna kan få äkta barn så är det bara. Inte nog med att jag är för gammal för barn,jag skaffar oäktingar åt min man också... Jag kommer måsta försvara mig hela tiden,banta,färga håret,sminka mig och måste se mycket bättre ut än mina jämnåriga för att kompensera att jag är oduglig som kvinna,så är det ju bara i samhällets ögon. Usch,jag skulle göra vad som helst för att slippa gå igenom detta,slippa vara gravid och bara få barn på nåt sätt! Tänk om jag levat för 100 år sen,då hade jag dugt till att adoptera eller vara fosterfamilj... Inför ättestupa istället för infertilitetshjälp,vi kan ändå aldrig kompensera att vi är värdelösa...

Även om vi försöker få barn så här kommer det aldrig gå. Sånt är förutbestämt för vissa människor,man bara kämpar i onödan. Jag kommer  säkert inte ens igenom tullen,har väl nåt olagligt på mig,sen upptäcks mitt myom och de säger nej eller också finns inga embryon eller alla dör som finns. Nåt kommer hända,jag bara vet det för så är mitt liv. En sån som jag kan inte lyckas med nåt och hade jag vetat detta hade jag inte fyllt 20 frivilligt...

Och helt ensam om allt detta är jag också,jag och maken är inte bara på olika planeter,vi är i olika galaxer,han fattar absolut NOLL av hur jag tänker... Det är ju inte han som kommer stå där anklagad på flyget för att vara terrorist,han som har fel blodgrupp,han som har fobi för folk,han som har myom,han som måste skämmas för han är ju inte infertil. Han skiter helt i åldern eller vad folk ska tänka och jag fasar för det! Om det varit olagligt att få barn efter 35-som många ju faktiskt vill!- hade jag gjort insemination vid 33 som jag tänkte och maken hade varit gift med en äkta kvinna och haft sina tre barn som man ska ha. Usch,döden känns lättare än att försöka göra detta... Jag har inte mod,jag vill inte,jag vill hellre dö faktiskt. Så är det när det kommer till kritan.

Man ska inte tänka,man ska inte känna efter,man ska bara "leva"... Får väl åka då och ta hela smällen,hamnar säkert inte ens i landet. Gör vi det har alla dött redan och vi står där som fån,sätts de in dör de sen ändå eller blir missfall som vanligt,föds dom får jag skämmas och förklara mig. Hur jag än gör kommer det bli fel för så blir det ALLTID!

ALLA jag känner är superfertila,jag är helt ensam i hela släkten och hela bekantskapen! INGEN kommer fatta nåt av det vi gjort,vi har bekanta som kommer sluta höra av sig för man "får" inte vara så här gamla,andra har ju barnbarn nu ju! Extremt få får barn efter 35 i vår bygd,de flesta är 20-25. Och där sitter tanten och kan vara mamma åt barnmorskan,fy så pinsamt!! Det enda jag ville var att vara normal och knulla några gånger och få de tre barn man ska ha. Nu kommer jag för alltid sticka ut,jag som inte ens vill synas ö.h.t... Och maken kunde inte bry sig mindre,han har alltid kunnat strunta i vad folk tycker! Han fattar inte hur skämmigt det här är,finns ju ingen störra skam som kvinna när föda barn är det vi är till för! För evigt kommer jag vara hon som inte dög att ge sin man barn,när precis vem som helst f.ö kunnat ge honom flera vid det här laget. Allt annat är förlåtligt,inte infertilitet...

Försök ta det lugnt nu. Du är nära målet och då får man ofta "stora skälvan" och börjar tänka på allt som kan gå fel. Det är en naturlig reaktion och den kommer lägga sig även om viss nervositet troligen kommer finnas kvar tills du håller ditt barn i dina armar.

Din infertilitet är inget att skämmas över och det finns många andra i din situation även om du inte känner någon. Kroppen är fantastisk men ibland går något fel och den fungerar inte riktigt som den ska. I min släkt finns till exempel en mycket ovanlig genetiskt defekt som i korthet innebär att den som ärver den har ca 15 ggr högre risk att få cancer än genomsnittsindividen. Inte gör den defekten en mindre värd och lika lite gör din infertilitet dig mindre värd!

 Du duger, du har redan gett din man det viktigaste, din kärlek och nu är du på väg att ge honom ett barn också om än på ett annorlunda sätt. Det är inte andra i bygdens sak hur ni fått ert barn och om de mot förmodan kommer med elaka kommentarer tycker jag att du ska fråga vad DE gjort om de varit i er situation. Kan de sedan inte låta bli att prata bakom ryggen på er och det inte avtar med tiden får ni kanske överväga flytt till en större stad.

Du ska inte låta vad andra eventuellt kan tänkas tycka  förstöra er familjelycka. Sträck på dig och njut av resan, ni ska ju äntligen bli föräldrar

du.
du är en "riktig kvinna" och en, i mina ögon, väldigt modig sådan.
jag beundrar att du och din man följer er dröm och jag tror det är bra; jag har sett barnlösa vänner resignera och bli bittra.
tycker du ska höra om det finns nån grupp för föräldrar i samma situation, tror det är bra att prata med personer som varit där och faktiskt förstår hur känslostormarna kan dra fram.
önskar er all lycka och håller tummarna!

Det du säger tycker ju jag om andra,jag har aldrig sett ner på nån infertil eller nån som fått barn som gammal! Men på mig själv gäller inte samma princip,jag vill liksom vara "bättre" än så,jag har stuckit ut på så många områden i mitt liv redan innan och det fattades liksom bara det här också... Ska jag vara udda i allt jämt!?

Vi kommer inga jämnåriga ha med småbarn och de som har småbarn umgås vi ju dessutom inte med. Kvar blir de riktigt gamla,känns lite avigt att komma där som nybliven mamma och umgås med de 20 år yngre,nja,det gör man ju inte annars heller varför om man får barn? Jag tänker ofta på allt sånt och maken ingenting på sånt!

Förväntar mig en rejält utskällning av min egen mamma och av svärmor nåt elakt om "oäkta" barn. Jag vill ju inte ha det så när vi väl får barn,men så kommer det bli och det känns jättetrist. Om jag bara kunde tänka att vi själva kommer vara lyckliga och att det andra inte spelar nån roll... Flytta är otänkbart,vi har köpt vårt drömboende där vi kommer satsa allt resten av våra liv. Här i huset har ingen bebis fötts sen 1892! I byn ingen på runt 40 år! Snacka om att bli udda...

Modig!? Jag är så feg så du anar inte... Men jag är ingen som ger upp,barn bara ska jag ha och då måste man ju göra allt man bara kan. Måste bara få med känslorna också och få upp hoppet och övervinna rädslan för resan och allt sånt.

Vi bor i en jätteliten kommun långt från närmsta storstad,annars hade din ide´om folk i samma sits varit jättebra. Som det är nu känner vi ett enda par som inte lyckats själva,han var helt steril så de adopterade och det rätt länge sen också. De fattar nog inget heller eftersom de visste på en gång att det var kört och slapp genomgå flera års försök med allehanda behandlingar. Här vet nog folk knappt vad IVF är,än mindre ÄD och EA.

Vi får se,vi ska ta tag i det praktiska nu igen,maken fick en kraftig hudinfektion förra veckan och är långt ifrån bra så det har tatt tid och energi denna vecka.

Tack söta ni för att ni stöttat mig i all denna soppa!

Du kommer att älska det barn du har turen att få. Oavsett allt annat. Morsan och svärmor? De kan rent ut sagt dra dit pepparn växer om de kommer med en negativ åsikt. Var glad att din man har en sån cool inställning, den enda rätta, att inte bry sig så mycket om vad andra tycker.
Efter fyra missfall är jag nu gravid med ett biologiskt barn. Däremot hade min blivande man ett litet barn (under två år) när vi träffades. Hans biologiska mamma hade dött när pojken bara var ett halvår. Han är min lilla unge nu (4 år) och kallar mig mamma. Och jag ÄR hans mamma. Det stör mig därför när folk kommer och frågar hur känns det nu när du ska bli mamma på riktigt? För jag är redan det.
Det här är er dröm, låt ingen ta den ifrån er utan se till att förverkliga den, you go girl! 

Så fantastiskt att det gick vägen för er efter alla missfall!  Min mormor dog ung och efterlämnade 6 barn,men morfar gifte om sig och alla barnen kallade styvmamman mamma. För mamma var hon ju och mormor blev hon till alla oss barnbarn!  Att folk kläcker ut sig så dumma saker ibland förvånar mig och jag har själv väldigt svårt att ta det. Numer,jag var mer "tjockhudad" förr.

Jag ska peppa upp mig,fattas egentligen bara mod och lite praktiskt,sen kör vi. Kommentarerna får jag ta sen,annars skickar jag maken på dom!

 

Härligt att du verkar gladare idag

Du kommer klara det här galant, bara du skaffar lite mer skinn på näsan. Sorgligt att din egen mamma och svärmor kommer skälla på dig men du får tänka att de gör det av okunskap. Ert barn kommer vara lika äkta som alla andra barn. Ni skaffar det ju inom äktenskapet även om ni får lite hjälp på traven. Många människor är inskränkta när det kommer till nya saker som de inte förstår men med tiden tror jag ändå att din mamma och svärmor smälter för barnbarnets charm

Jag håller tummarna för att allt går som smort utomlands och att ni snart väntar en liten bebis  

Så ska det låta, heja! Har din egen mamma dessutom vuxit upp med en mamma som inte var hennes biologiska så är jag säker på att även hon kommer att förstå när hon väl fått tid att tänka lite.
Stort lycka till! 

På sätt och vis kan jag känna igen funderingarna, även nu när hon finns. Men för mig var det av värde att fundera över orsaken till att jag vill veta om det kan gå med mina ägg. Och jag kom - märkligt nog - fram till att det inte alls var våra gener som var viktiga, inte alls handlade om någon slemmig undermedveten tanke om "riktiga barn". Utan en känsla av att spela spel. Vinnarskallen om man så vill. Som en tävling där jag liksom vill veta om jag _kan_ få ett guldägg som blir mitt barn. Och den känslan är ju långt bättre än om det faktiskt handlat om att jag inte skulle känna mig som riktig förälder till mitt riktiga barn, bara för att vi inte har några gener gemensamt. Lite knäppt bara, men kanske inte så konstigt efter många års "tävlan" med min egen kropp för att få fram ett bra ägg som skulle klara hela resan från embryo till barn. Jag kommer inte att försöka, jag vill i alla fall just nu inte ha några fler barn än det jag har. Men jag kan fortfarande känna samma nyfikenhet på om det skulle kunna gå. Med annan medicinering, annan procedur - hade det kunnat? Barnet jag har är däremot det mest fantastiska, mitt alldeles egna och genskillnaden bara en källa till nyfikenhet ("var kommer DET DÄR ifrån??") och glädje ("tänk att just jag fick en så fantastisk unge - vilken lycka att tekniken finns idag!") och tacksamhet ("tänk att just de gav just mig sina överblivna embryon!"). Jag kan känna stolthet över vår "annorlundahet" och vår väg mot oss.

Det svåra med barnlöshet är att självkänslan kan få en sådan törn. Jag hade svårt att förstå det förut, även om jag var deprimerad förtvivlad och panikslagen - var det mer självförtroendet som var i botten (jag kunde ju inte prestera ett barn) än att det var självkänslan. Jag kopplade det aldrig riktigt till till exempel min kvinnlighet, eller mitt varande som människa. När min son dog (i ett sent missfall) då blev det på något sätt annorlunda, det tog tag i min självuppfattning på ett annat vis. Mitt mammaskap fick liksom en annan känsla när min kropp "dödade" barnet (han dog av en förkylning jag smittade honom med i magen). Fast jag levde nära andra barnlösa kopplade jag aldrig riktigt att det fanns en sådan skillnad, att det är en stor skillnad på självförtroende och självkänsla. Självkänsle-slagen (både barnet jag inte fick, och senare strul när dottern föddes som riktigt slog min uppfattning om mig som människa) är sådant jag mycket mer måste jobba med nu (och får terapi för)

Lillsudd: jag känner igen dig och tycker det är fantastiskt roligt att du lyckades få barn!  Vissa av oss kanske är för envisna när det gäller våra egna gener/våra egna ägg,man kämpar för att man vill bevisa nåt,att man kan som du säger. Och kanske då litegrann glömmer att ett barn vilket som är det viktigaste. Man måste väl komma till den gränsen,man kan inte forcera fram beslutet.

Jag hoppas innerligt omgivningen kan glädjas för vår skull när vi får barn,det finns liksom alltid där i bakhuvet vad folk ska tänka och tycka,men skit och desamma egentligen,vad har de med det att göra!?  Man kan tyst tänka allt möjligt om folks val,men säga nåt högt är det ju bara drumlar som gör i regel-och svärmor och mamma,men jag kan nog tas med båda. Annars är valet att vara utan just detta barnbarn.

Självkänslan har försvunnit,det vet jag tyvärr,men den kommer nog tillbaks i takt med glädjen över att vara mamma. En grupp för såna som gjort ÄD/EA/ED vore bra,men det finns ju inte ens statistik på sånt. Om man vet att man inte är ensam känns det ju oftast bättre. Man vill inte att nån ska vara infertil,få missfall och behöva ta andras ägg,men träffar man på såna-som du t.e.x- lättar på nåt sätt ens egen börda. Andra har gått igenom det,klarat av det-då kan ju jag också!

Nu har vi kommit så långt som till remiss på prover och ska se om det ö.h.t är möjligt hinna innan semestern. Annars får det bli augusti,har vi väntat 7 år går det väl vänta några månader till.