Är det här trotsåldern som plötsligt slagit till?

Samma problem här.. Min dotter är snart 2 1/2 år. Hon ska ha, hon tar! Hon ska inte ha, hon kastar! Mamma ska ha, mamma ska inte ha, hon sliter bort! Å skrik och gråt på detta hela tiden då.
Känns som att hon är förvirrad över vad hon vill och ska.
Oftast så hjälper de för oss om jag går ifrån en stund, så hon får lugna ner sig och komma fram till vad hon vill/ska.
Vet inte om de är en bra lösning så, man kanske ska vara där för dom, stötta och hjälpa igenom, men helt ärligt så orkar jag inte de! Jag är ensamstående, så jag får Alltid ta detta själv!
Så den lösningen är oftast bäst för oss.
Båda två får chans att lugna ner oss.

Hoppas bara att denna period går över fort ;)

Det låter onekligen så . 

Ta ett djup andetag, förvänta dig den här typen av beteende och se det inte som något personligt riktat mot dig. Håll på enkla linjer och försök inte vända kappan efter vinden. Välj dina konflikter. Vill han gå med skorna på fel fot, så låt honom. Han kommer att vilja byta tillbaka om sådär max 2 meter .

Vi försöker vara rätt konsekventa när saker kastas. Det är lätt att göra illa någon eftersom det även har varit hårda saker som flugit i ilska och frustration. Vi ser till att hindra och så har de fått bli tokarga av att vi satt den gränsen.

Se till att ha mycket tid så att inte tidsstress påverkar alltför mycket för då agerar man sällan särskilt konstruktivt. I alla fall inte jag .

Lästips:
Ingegerd Gavelin: att möta sitt barn - och sig själv.

 

skönt att det är flera. Det känns verkligen så att han inte har en aning om vad han vill. Eller nu med skorna visste han ju det men de här två morgnarna, då sa jag till och med till storasyster att lillebror var så arg och inte visste vad han ville. Jag ser fram emot när vi kommer ut på andra sidan av denna fas!

Jodå, det där låter som trotsåldern. Några enkla tips:

*Dra ned på reglerna till ett minimum ett tag framöver.  Det blir så mycket gräl ändå, så det är onödigt att dra i gång ett bråk om att ha skorna på fel fot, att ha mössa när man sover eller liknande - egentligen betydelselösa - saker.

*Säg aldrig nej direkt. Svara "Hmmm, det där måste jag fundera på först!" och fundera sedan på om det gäller en tillräckligt viktig fråga för att riskera ett tvåtimmars raseriutbrott. Bestämmer du dig för att svara nej, så håll fast vid det. Om du ändrar dig för att han skriker tillräckligt högt, så lär han sig att skrik och bråk faktiskt lönar sig.

*I stället för nej kan du säga ja så ofta som möjligt. Vill han ha godis? "Ja, det ska du få på lördag!". Vill han se på TV? "Ja, det ska du få göra klockan sex när Bolibompa börjar!".

*Undvik de värsta fällorna under en period. Varför ta med honom på affären t ex, om du vet att det alltid slutar med en katastrof? Att träna på hur man beter sig på affären kan ni göra när han kommit ur den värsta trotsen.

*Bråka aldrig någonsin om mat, sömn eller toalettvanor! Du kan liksom inte vinna en sådan diskussion, men ni kan båda få lida för det i åratal. Du kan bestämma att han ska sitta med vid bordet, men inte att han ska äta. Du kan bestämma att han ska ligga i sängen men inte att han ska sova. Vägra nappa på betet om han försöker få i gång ett gräl om någon av de här sakerna!

Tack för konkreta tips.

Jag blev så paff nu ikväll när jag kom på att det faktiskt kanske handlade om trotsåldern, de här två morgnarna har jag bara stått som ett ufo och undrat vad som tog åt honom. Märkligt med en fas som slår till så plötsligt i den här åldern.

Hur hantera storasyster då, hon blir faktiskt rätt ledsen av hans skrikande ibland. Idag vid frukosten satt hon och grät för att hon tyckte det var så jobbigt (hon är snart 4,5 år). Plus att hon ju drabbas av mitt dåliga humör som kommer av allt hans skrikande och kastande.

Ja vi hindrar kastandet om vi hinner med, tallrikar och bestick flyttas nu på redan när man ser molnet börja komma, för kastandet har han hållit på med 1-2 månader. Superjobbig grej.

Imorse kom vi till dagis, lite sena, galen morgon då som sagt med 14 utbrott. Jag satte mig på golvet med båda barnen i knäet och kramades och sen tog en pedagog dem och satte sig med dem i ett lugnt rum utan andra barn i och tog det lugnt en stund, riktigt skönt. 

Tack, bra tips!

Jag tror att vi är ganska duktiga på att inte bråka om maten/ätandet, vi hade en period i vintras när vi försökte tvinga honom till bordet och ta en fajt om att stänga av tvn vid middagen men sen lugnade vi ner oss på den punkten och han har också med vårljuset eller något annat återfått lusten att faktiskt äta mat vid middagen, under ett par månader åt han ingenting alls oftast.

Men att vänta med att säga nej, och att sålla ännu hårdare bland konflikterna ska jag kämpa ännu mer med. Kanske får låta det där med skorna vara då.

I affären är han väldigt sällan, redan innan detta hände.

När det gäller storasyster och att hon blir lite orolig och rädd och tycker att det är obehagligt.

Jag har två barn med väldigt olika temperament. Yngsta har ett hett temperament, stora har det inte. De hanterar helt enkelt känslor och situationer på olika sätt. Så är vi människor ju. Jag och sambon är också rätt olika.

Hur som helst så pratar vi mycket om ilska och känslor. Försöker avdramatisera i möjligaste mån. Jag försöker i så stor utsträckning som möjligt möta barnens ilska med lugn - för att så att säga bekräfta att det inte är något farligt eller skrämmande. För storebror var det länge viktigt att verbalt tala om att lillebror var arg och att det är något som alla är ibland....att det inte var farligt och att han inte var arg på storebror. Vi pratar ofta om att när man är arg så är man oftast arg på sig själv, rädd eller orolig. Vi har helt enkelt pratat väldigt mycket om ilska och att det är helt ok. Däremot får man inte göra vad som helst i sin ilska men att någon är arg är inte farligt.

Efter ett tag löste storebror det så att han lugnt satt kvar bredvid och konstaterade "Nu är A arg. Det blir man ibland." Avdramatisera det hela tror jag nog alla mår bra av - man själv, barnet som har det jobbigt mitt i "trotsen" och syskon som liksom bara hamnar mitt i. "Jaha, nu är lillebror/storebror/mamma eller pappa arg. Det blir alla ibland. Och det är helt ok".

 

Jag känner igen det på min decembertös också. Här kommer och går det i perioder. Det började nog redan för några månader sedan då vi hade massor av strider om kläderna på förskolan när vi skulle hem. Nu är det mest "kan selv"-varianten på mornarna ... Oerhört tröttande, då hon inte fixar allt själv eller att det tar en evig tid som man inte har. Plus att hon hittar på en massa jäkelskap för att testa gränser. Hon är på och pillar på allt och hela ¨vägen till förskolan säger hon "ä dä?".

Alexi: Plasttallrikar kan vara att föredra om man vill slippa porslinskross ändå. Mat är ju ändå lättare att plocka upp för det är ju inte lätt att hänga med i svängarna. 

Just grejorna vid matbordet har vi lärt oss ha stenkoll på. Läskigt en gång när han hivade iväg besticken innan vi började ha den stenkollen...

 

Kan ni jobba mer med att förbereda sonen på vad ni ska göra? Vår dotter har iofs svårigheter inom autismspektrumet, så vi har lite extra kommunikationssvårigheter att övervinna. Men nåt som jag tror är viktigt i den åldern är förberedelse, och hjälp med att skapa en struktur. För det är väl nånstans där som dom börjar förstå att det finns en struktur för det som händer. Ni kanske inte behöver jobba med bildscheman och grejer, om er son kan prata och förstå er. Men prata mycket om vad som händer, "efter frukost ska vi till dagis, då behöver du kläder och skor". Påminn hela tiden om vad som är på gång och vad som ska hända. Påminn också om det roliga målet "vi ska till dagis, men du måste ha skor först". Och fundera på vad du kan låta honom bestämma, vilka fighter du måste ta osv. Och beräkna lite extra tid för allt :)

Vi brukar nog förbereda honom men jag tycker inte riktigt att det hjälper, jag får trycka på honom skorna under protester i alla fall... Men helt klart försöker vi välja våra strider, något annat orkar man inte i det här läget, han blir så arg över allt...

Åh vad det är trost när man känner att hela morgonen bara är en evig sträcka av konflikter med båda barnen. Känns som att jag tjaffsar om allt med dem. Jättegott om tid från början men sen havererar det på slutet när fyraåringen ska ha allt med kläder och tillbehör helt perfekt... Och däremellan så ska tvååringen driva en till vansinne med massa nej och skrik. Suck!