Thotis90 skrev 2013-03-28 21:45:18 följande:
Vi har försökt i snart 15 månader och det har nu gått så långt att jag känner att jag inte orkar försöka länge till... När vi hade försökt i 9 månader kom sambons bror och sade att han skulle bli pappa, två månader senare kommer min syster och säger att hon är gravid. Det är många vänner och bekanta som har blivit gravida under tiden som vi har försökt (en vän blev t.ex. gravid på första försöket tre månader efter att vi började försöka) och det har såklart känns jobbigt, men när våra syskon berättade att de skall bli föräldrar kändes det som ett slag i ansiktet. Skall det aldrig bli vår tur?Alla andra får barn före oss.
Har jag inte blivit gravid innan årsskiftet vill jag inte längre.... Då kan vi lika gärna skita i det för jag orkar inte med denna eviga besvikelse. Jag orkar inte vara bitter och ledsen när folk kommer och säger att de skall ha barn. Ibland frågar jag mig själv vad jag har gjort för att förtjäna det här. Jag blev mobbad under hela min uppväxt, efter att mobbningen slutade hade jag
ett förhållande med en man som misshandlade mig fysiskt i 1 år (jag visste inte att han var aggressiv innan vi flyttade ihop), jag genomgick en sen abort p.g.a. misshandeln, jag kämpade med gymnasiet i 6 år och är idag arbetslös. Jag trodde att eländet skulle vända, men nu står jag här ofrivilligt barnlös. Jag känner mig så fruktansvärt värdelös.
Vi genomgår just nu en fertilitetsutredning. Proverna och undersökningarna har gett bra resultat. Läkarna har än så länge inte hittat några fel och säger att jag kommer bli gravid, men jag vågar inte tro på det.
Har själva försökt nu i 14 månader utan något resultat, syster som väntar sitt fjärde barn och är lycklig. Jag var den första som fick veta eftersom vi har en nära relation. Blev glad för hennes skull. Hon sa i telefonen att nästa barn som kommer är mitt.. Men, jag blev så ledsen i telefonen vilket hon hörde och märkte så sambon och jag hade ett långt samtal på kvällen om vår situation.. Samma för mig´, vet inte hur länge man ska orka med detta, Man flyger mellan hopp och förtvivlan om mensen är en dag sen.. Alla säger till mig att man ska sluta tänka på det, men hur ska man kunna göra det??
Förstår att du haft det jobbigt, har haft det själv ungefär likadant som du, med undantag från att ha gjort en abort. Blev psykiskt misshandlad i 1 år´, han fick mig att offra allt och alla för honom, skolan, familjen, vännerna.. Allt.
Idag när jag har min underbara och förstående sambo så vill jag inget annat än att skaffa barn då tillfället är passande och vi båda känner att det skulle vara underbart med en knodd. Men jag har slutat med att tänka att det kommer barn, jag har blivit inställd att det är något fel på mig, att jag inte kommer ge min sambo det han vill ha.. Det känns surt, kanske väldigt nere just nu i en svacka, men det känns jobbigt..
