Hur ger ni komplimanger/beröm hemma?

Jag försöker att berömma genom att uppmärksamma och se dem framför allt. Jag säger rätt sällan att de är just duktiga (är lite rädd för "duktighets-syndromet"), däremot är jag noga med att verkligen visa uppskattning för det de gör t.ex. och att glädjas med dem när de klarar något nytt. Jag har två pojkar så kan inte "köns-jämföra".

Vi bekräftar, ser och visar uppskattning gentemot sonen.
Däremot vägrar jag kalla honom "duktig" och jag säger åt andra som påpekar att han "äter duktigt" eller "är duktig". Jag är själv fostrad som "duktig" och vet vilken prestationsångest det kan ge...

Har bara tjejer så jag kan heller inte jämföra mellan kön.

Men i alla fall. Vi berömmer ofta. Äldsta har haft stora bekymmer med sömn (doktor,utredningar,ändrad kost etc) och mat (äter mycket små mängder) och när hon gör bra ifrån sig så berömmer vi.

MEN skulle hon inte äta/sova bra så kommenterar vi inte det, utan pratar bara om det positiva.

Jag tycker inte att barnen blir körda i huvudet om man berömmer för mycket. Tänk själv hur mycket bättre man mår med positiv uppmärksamhet.

Men TS handlade inte om beröm eller inte, utan hur och vad man berömmer. 

Flickan och kråkan : ok, svarade jag inte på det?

Bra beteende berömmer vi, säger inget om dåligt beteende.

Jag kanske missuppfattade dig. Jag fick känslan av att du trodde att TS eller artikeln hon länkade till var negativ till beröm. Dåligt beteende? Nu hänger jag inte med......

Jag tycker det är viktigt att berömma barnen för vilka de är. Inte för vad de gör eller presterar.

Har dottern städat säger jag att jag blir glad av det hon gjort, inte berömma att hon städat.

Det föder bara att de är någon när de gör eller presterar något.

Jag försöker undvika ordet duktig och byta ut det mot bra. Vad bra du är på att laga mat eller vilken bra fantasi du har osv. Men självklart slipper ordet duktig ut ibland. Jag har två pojkar men jobbar på Fsk och tänker mycket på hur jag berömmer barnen där.
Vet att många av mina kollegor säger till Lisa att hon är duktig som bär fruktskålen medan Kalle får höra att han är stark osv.

Aha
Sorry, misstolkade :)

Är det inte bättre att uppmärksamma dem genom att visa uppskattning? Om mina barn hjälper mig att duka eller bära något så säger jag varken att de är duktiga eller starka. Jag talar om hur glad jag blir för att de hjälper mig med dukningen eller att bära. 

Jag skrev inte att jag inte gör det. Jag beter mig mot mina (och andras barn) som jag gör mot vuxna. Dvs tackar när de hjälper mig, säger förlåt om jag gör eller säger något dumt etc. Men hur menar du, bättre än vad? Jag ser inget fel i att säga att någon är stark, har bra fantasi eller är bra på att läsa/skriva.

Jag tycker nog helt enkelt att det ofta är ett märkligt sätt att uppmärksamma någon. Jag säger ju inte till sambon att han är duktig när han lagar mat eller att han är stark när han bär ner tvättkorgen till källaren. Jag tror väl helt enkelt mer på att visa personlig uppskattning som beröm än att fokusera på hur skickligt någon utför något. Det är ju oftast det som verkligen är viktigt. Om något av mina barn målar en teckning till mig så är de ju gesten som är den viktiga att uppmärksamma och berömma, inte hur väl målad/ritad teckningen är. Det är ju en kärleksgåva ....om teckningen är vacker eller ful gör ju detsamma. Så tänker jag . Jag säger inte att man inte kan berömma prestation ibland, men jag tror ändå mer på att i vardagen mer fokusera på den glädje, hjälp etc som barnet sprider/ger.

 

Okej, ja jag berömmer faktiskt sambon på nästan samma sätt. Jag säger ofta att han är bra på att laga mat och jag säger också att han är stark när han lyfter upp något jag själv inte ens kan rubba, och då är jag inte särskilt svag.
Jag tror att det är viktigt att blanda. Jag berömmer när min son hjälper mig, jag berömmer hans prestationer och jag ger honom komplimanger för hur han ser ut. Sen berömmer jag oavsett om t.ex. teckningen är ful eller inte. Jag ber ofta honom berätta vad han har ritat, berömmer hans fantasi och säger att jag tycker hans färgval är bra o.s.v.

Jag är väl lite miljöskadad. Arbetar som högstadielärare sedan länge och blir beklämd över hur oerhört dålig självkänsla en stor majoritet av våra ungdomar har och hur oerhört beroende de är av att få beröm för sina prestationer. De är i mångt och mycket sin prestation och det är sorgligt tycker jag. 

Sedan är man väl olika helt enkelt . 

Samma här.

Jag är smått allergisk mot ordet duktig då det missbrukats mot mig i min uppväxt.

Jag bekräftar mina barn. Ser dem. Älskar dem för de individer de är.
Det är inte min uppgift som förälder att ständigt recensera och bedömma dem.           

Nu brukar vi köra en highfive med dottern som blir 2. Hon tycker det är superskoj. Innan det klappade vi händerna. Och ibland säger vi tack med lite gladare tonläge osv osv. Hon får även höra att hon är duktig ibland. För det är hon. Men när det handlar om att hon ätit upp mat osv så berömmer vi inte alls. I självklara situationer är vi ganska neutrala.
Men när hon ritat, dansar, plocka upp något litet skräp (gruskorn, papperstuss, etc etc) så ger vi mycket beröm. Och i situationer som är nya för henne, som nu när hon säger att hon kissat eller något, där ger vi mycket beröm. Och tackar när vi får något osv osv.
Vi varierar ganska mycket, men försöker att inte lägga någon prestige i det hon gör, så som mat, borsta tänderna eller att hon håller handen när vi går ute.  Och vi pratar aldrig bebisspråk eller hoppar över ord. "Dutti tjej" osv osv. Uscha. Hellre "Ja tack, va snällt att du gav mig skorna".

Vi brukar sällan använda orden duktig eller bra. Visst händer det någon gång men aktar mig för att berömma med ord utan visar hellre med kroppsspråk eller visad glädje. Ex. Dottern har ritat en finfin teckning på dagis. Istället för att säga-va duktig du är...vilken fin teckning du har gjort brukar jag säga. -åh, vad glad jag blir och vilka härliga färger du använt. Den kan vi sätta upp på kylen när vi kommer hem. Samma om de hjälper till att duka hemma så säger jag hellre -tack för att ni hjälper mig, jag blir jätteglad...istället för -tack, vad duktiga ni är.

...har två pojkar och en flicka, aldrig gjort någon skillnad på hur jag talar till de oavsett situation.