Tidig med allt som spädis men sen då?

Dottern började kräla/dra sig fram vid 2 mån. Satt med stöd av sina händer vid 3,5 mån. Satt utan stöd vid 5,5 mån och fick upp hastigheten på ålandet ungefär samtidigt. Vid ca 6 mån lärde hon sig sätta sig upp, ställa sig upp mot möbler, krypa och gå mot möbler. Allt inom 2v.

Sen var hon nöjd. Hon kunde ta sig fram och om det var nått spännande hon ville nå kunde hon ställa sig upp. Det hände inte mycket förrän hon lärde sig gå strax före 1årsdagen.

Jag har ingen aning om varför föräldrar känner ett behov av att jämföra så.

Min son har nog varit helt normalt sen/tidig på allt. Möjligtvis är han lite sen att prata. Men jag är givetvis lika stolt över hans framsteg ändå. Jag orkar inte hålla reda på vad andra barn kan och inte kan, jag har nog med att hålla reda på min son. 
 

Ja, jag undrar oxå, betyder det något i framtiden om bebisen tex är motoriskt tidig eller pratar supertidigt. Har undrat länge, men inte fått ngt svar..

Det är väl inget konstigt att man är stolt när ens barn är tidigt, och tvärtom lite orolig när barnet är sent. Visst kan man säga att det inte spelar roll, men det tror jag det gör för de flesta. Varför det är så? Svaret är väl självklart - att man vill att ens avkomma ska vara "lyckad" helt enkelt.

Min dotter var ganska tidig motoriskt och det är klart jag var stolt. Ibland kommenterade andra föräldrar, "oj, kan hon redan..." och jag blev glad! Nu har de flesta barn kommit i kapp motoriskt, men hon gillar fortfarande att röra på sig och det gläder mig när hon lyckas med nya utmaningar! Nu har i sin tur dessutom språket lossnat och jag blev jätteglad när en annan mamma kommenterade i parken att hon var "så pratsam". Jag är nämligen själv utåtriktad och verbal, medan min dotter är mer försiktig... så när hon nu börjar kommunicera mer gläder det mig. 

 

Fast det är just det, menar du att du tror att ett barn är "lyckat" för att det kryper nån månad tidigare än andra barn?

Visst att man blir orolig om barnet är avsevärt mycket efter hela tiden, men för att dom är 2 månader efter grannens unge att krypa, nja.

Givetvis är jag stolt över mitt barns framsteg, men jag har aldrig haft något behov att jämföra med andra barn, jag skulle så klart inte bli mer stolt eller glad för att min son kunde bygga ett torn med 5 klossar före "alla andra".

Jag har haft ett tidigt barn (ålade vid 3 mån, gick utmed saker vid 6 mån osv) och ett mycket sent barn (gick inte förrän 18 mån, kröp vid 12 mån osv). Av de två är det "sena" barnet i särklass mest intelligent. Hen läste kapitelböcker typ Ronja Rövardotter, Harry Potter osv vid 5 års ålder, räknade avancerad matte tidigt osv. Det tidiga barnet är helt normalbegåvat.

Låter som mina två pojkar då . Jag har en pojke som fyllde 5 år i julas som var sen med det mesta - motorik, tal etc. Han läser inte kapitelböcker själv ännu (har inte intresset), men läser rätt obehindrat. Knäckte läskoden strax efter 3 år. God matematisk uppfattning och pusslar numera 500- och 1000-bitarspussel.

Yngsta var motoriskt tidigt, tidig med sitt tal etc. men kognitionsmässigt är han inte i närheten av sin äldre bror i samma ålder. Han har andra fantastiska sidor så klart, men jag har två väldigt olika barn och det här med att vara "tidig" är ju relativt. Det man tittar på är ofta det enkelt mätbara och det säger inte så mycket i längden . Jag tycker mest att det är fantastiskt att följa deras utveckling till egna individer. Fascinerande med två täta barn som är så totalt olika på alla sätt och vis som lever i samma miljö.

Jag har nog haft det ungefär som du ts. Första barnet var nog ganska tidigt och försigkommet motoriskt, och är fortfarande före sin ålder motoriskt. Så lite stolt över det har man ju varit. Men tvåan har likt förbannat varit en eller två månader tidigare på allt motoriskt, under sitt första år. Hon som jag bara ville skulle vara liten länge, för att få njuta av det, vi ska ju inte ha några fler :) Dessutom försvinner charmen med en tokaktiv unge som klättrar överallt lite efter ett par år, så man hade ju inte tackat nej till en lite lugnare tvåa. Men sen har man ju fått lite perspektiv i efterhand också (även om jag aldrig varit superskrytsam eller så), stora tjejen utreds just nu för misstänkt autism, och då bleknar liksom det där med tidig och sen bort. Så nu har det ju blivit mera att all ev senhet hos lillan skapat oro för att hon också ska ha storans svårigheter, och varje framsteg är en lättnad, hur sent eller tidigt det än är.

Vår son var ganska sen, rent motoriskt. Han satt inte förrän vid 7 månader, kröp vid 11 månader och gick vid 15 månader. Men jag jämförde faktiskt inte så mycket, och var inte det minsta orolig. Sonen var så himla lugn och nöjd som bebis, i alla fall mellan ca 6-18 månaders ålder, så jag var glad över det.

Han är nu 2,5 år och man kan fortfarande märka att han ligger aningen efter, rent motoriskt. Han är inte lika smidig och snabb på att klättra som många andra 2,5-åringar, har fortfarande lite svårt att hantera en sked, dricka ur vanligt glas, kan inte klä på sig några plagg än (förutom mössa, skor och en vante), etc.

Men han pratar mer än de flesta i hans ålder. Stort ordförråd, rent uttal och långa meningar. Han kan alla bokstäver och räknar upp till 12. Och så ritar han ganska avancerade grejer för sin ålder.

Vet inte om det har med varann att göra...men det är intressant.

Man blir ju stolt över sina barn alltid, och speciellt kanske om barnet är "tidigt". Jag har haft en av varje också. Yngsta är tidig med allting, både motorik och tal. Och det är roligt - men jobbigt! Han började gå innan 9 månaders ålder och det har faktiskt varit tufft med allt vaktande på honom hela tiden. De hänger ju inte med i huvudet när de börjar gå så tidigt. Han är nu 1 år 9 mån och är snabb som blixten, klättrar överallt och får tag på allt möjligt olämpligt.... Så det är nästan så man önskar att han inte vore så tidig faktiskt. Storebror var inte alls såhär intensiv i samma ålder eftersom han inte kom åt allting som lillebror gör.

Det handlar om stolthet om ens barns framgångar. Inte svårare än så. Det betyder ju självklart inte att alla andra barn är misslyckade i jämförelse. Om du helt ärligt inte är stolt för att din barn klarar något före andra barn så tror jag att du tillhör en minoritet. 

Tack för era svar och kul att läsa vad ni tänker och era erfarenheter. Det känns som det är så himla stort fokus på just spädbarnsutveckling. Senare klingar ju det av. Jag har lite undrat om det helt enkelt handlar om att det sker så stora steg under första levnadsåret och fokus därför ligger mycket på sånt. Om ett barn är exxxxxxtremt sent så kanske det finns anledning till att undersöka orsaker förvisso. Men jag tycker även BVC  förmedlar en viss attityd av att barnet måste ligga på kurvan, inte bara i vikt och längd utan även följa  en schablonbild av den fysiska motoriken. 

min är snart 5 månader och hon kan varken åla eller krypa än. Slingrig som en orm är hon, helt förgäves då hon (som tur vad, tycker jag) inte kommer någonvart ;) Starka ben har hon alltid  haft, hela hon har tagit efter mamma och är ett litet muskelpaket, håller upp huvudet långa stunder när hon ligger på mage och kan nästan rulla från rygg till mage men inte tvärt om. Ställer sig upp på benen och vinglar om man håller i hennes händer med fingrarna. Jag väntar mer än gärna på att hon lär sig krypa eller åla, det får gärna dröja tycker jag :) Kånkar gärna omkring på henne då :)

Jag tror att det har blivit lite tävling över det hela, lite som "min bebis är ett geni, smartast i världen, kan göra allt bättre än andra bebisar". Så jag utmanar er med min lilltjej; Hon lyckas få en kliniskt deprimerad mamma med monstermorgonhumör att gapskratta klockan 8 på morgonen efter 5 timmars sömn. Det kallar jag geni ;)

Barns hjärna utvecklas enormt mycket under första året. Har man tappat den tiden - då har mycket gått förlorat! Jag tror faktiskt att tidig utveckling (både motorisk och mental, språklig) betyder en del. Alltså, jag tror att sådana barn oftast blir bättre utvecklade även som vuxna. (Nej, jag har ingen länk til forskningen om detta   )
Samtidit är det som mycket som spelar roll... T.ex. om barnet plötsligt vill nå en ny leksak som råkade ligga åt höger - och rullar dit! Ett annat barn blir irriterad att välvilliga föräldrar hela tiden lägger leksaker åt sidan och uppmanar bäbisen att vända på sig, och bara struntar i att vända på sig. Då är det inte kapaciteten utan ytre faktorer som påverkar. Men om yttre faktrerna är negativa, då kan det nå en punkt då det kan börja påverka även utvecklingsnivån.  

Angående föräldrarnas vilja att "jämföra och skryta", jag tror att det är två olika faktorer samtidigt:

1. Oron över sitt barns utveckligsnivå, och viljan att försäkra sig att han inte är utveckligsstörd eller har någon sjukdom.   Till exempel, diagnosen "cp" ställs vanligen inte innan barnet har fyllt 5 år. Små bäbisar är så lika varandra, då koncentrerar man ju sig på små detaljer för att jämföra, om barnet är normalt utvecklad eller inte. Speciellt med första barnet, då har man ingen tidigare erfarenhet kan man lätt bli orolig för vad som helst! 

Om ens barn har börjat krypa 2 månader senare än de flesta, då är det ingen fara. Men hur vet man att han kommer att krypa överhuvudtaget, innan han har börjat krypa!?  

2. Önskan att ens barn ska vara bäst! Tror ni inte att era mammor skryter högt (eller tänker tyst) och jämför er med andras barn!? T.ex. att ni, deras döttrar, har fått universitetsdiplom/bra jobb/vunnit en medalj/fått barn/fått vara med i tv  osv!

det är en blandning av kärlek (ren glädje för älslignens framgång), och även att man själv har lyckats som förälder och haft bra uppfostransmetoder, och även att ens gener är inte så tokiga!     

  

Det är så gulligt för alla tror att just deras barn är sååå duktig och kommer minsann platsa i mensa osv för de var så duktiga när de var spädbarn. Om folk läste på lite bättre skulle inte anses så inkompetenta.

MEn det är just 'före andra barn' som jag tycker är konstigt, självklart var jag stolt när barnet kröp, gick, pratade men att han gjorde det innan andra barn har för mig ingen betydelse faktiskt