Min pappa har blivit så konstig sedan mamma dog.. Långt!

Tyvärr inte liknande erfarenheter men jag beklagar ändå hans beteende, okänsligt! Det går inte att prata med honom om hur DU känner?

Jag har inga tips eller råd till dig. Vill bara säga att jag förstår att det måste vara jobbigt. En tanke jag får är att han nog sörjt längre än från dagen hon dog. Tror att många som lever med någon som är väldigt sjuk börja bearbeta sorgen tidigt. Man är aldrig redo när det händer men efter en lång tid i närheten av någon mycket sjuk så tror jag det blir en viss (förstå mig rätt nu) lättnad. Detta är bara mina tankar och saker jag hört i min omgivning och inget jag själv upplevt. Hoppas du får det bra och kan känna dig glad igen snart. Styrkekramar

Jag har försökt förklara hur jag mår och hur jag känner men han är helt inne i sitt eget och han lyssnar inte, eller tar inte in det jag säger i alla fall. Som ni förstår så är han en "känslomänniska". Han har alltid varit ganska dramatisk av sig och han tar mycket plats. Men han har ändå varit fin med oss barn och han är väldigt omtänksam i vanliga fall. 

Jag blir så arg på honom att han tar så mycket plats i min sorg genom att vara så gränslös gentemot mig och inte ens försöka fatta hur ledsen jag är.  

Du sätter dina egna känslor i första rummet.
Din pappa sätter sina känslor i första rummet.

Det är vad som händer mellan er.
Du hade önskat att han  känt mera med dig.
Vet du - det är för mycket begärt.

Låt honom leva sitt liv.
Av din beskrivning att döma handlar det om en normal sorgereaktion.
Ibland går den nyblivna änkan eller änklingen snabbt in i en ny relation.
Det handlar om behovet av tröst. Inte bästa sättet att skaffa/få tröst kanske men människor
är inte alltid rationella i sorgen.

@Wacko: Ja absolut. Jag tror helt ärligt att det är svårt att få till ett sunt, bra förhållande under de här förutsättningarna.. Han har alla känslor utanpå kroppen och beter sig som en tonåring.. Vilken vuxen klok kvinna vill involvera sig med en sådan?

Känner igen mig lite i det du skriver. Inte exakt men lite. Min svärfar dog  för ungefär lika längesedan, lika gammal som din pappa, efter drygt 1 års svår sjukdom. Min man stod sin pappa nära och vi umgicks nästan som vänner och hade gemensamma intressen. Jag känner igen det där du skriver om att du pappa inte frågat dig och din bror hur ni mår, min svärmor frågar inte heller min man hur han mår. På ett sätt är det ju en skillnad eftersom hon förlorat sin partner som hon delat vardagen och livet med. Min man saknar/sörjer sin pappa mycket, men visst, de träffades inte varje dag så visst är det en skillnad. En skillnad även om jag inte tycker man kan jämföra sorg. Det blir så fel om man börjar jämföra vilket som är värst, att förlora sin make, sin pappa eller sin son (min makes farmor lever). Min man har också varit ledsen ibland för att inge frågat honom hur han mår, han har varit lite navet som fått hålla ihop alla tills alla har "kommit på banan" igen. Han har ju visserligen pratat massor med mig men jag tror att man skulle vilja få denna fråga från sin förälder. Man är ju van att man får tröst från sina föräldrar. I denna situation när den ene föräldern dött så kankse det är lite som för dig som för min man, att han liksom fått ta rollen som "pappa" i familjen. Du kanske har fått ta rollen som "mamma". Även till din bror? Min man har stöttat sin bror mycket eftersom han inte fått det stödet från deras mamam heller. Det är en svår situation och man kan nog inte säga vad som är rätt eller fel. Alla måste ju få sörja på sitt sätt. Men jag förstår dig om du blir ledsen över att sakna din pappa (som han var innan) samtidigt som du saknar din mamma. Förmodligen är det en del i sorgeprocessen, som ju ofta innehålller både ilska och ledsna stunder. Kan de vara så att han "flyr" lite från sin sorg genom att träffa en ny kvinna? Jag och min man har pratat om detta också, och att det absolut kan hända att hans mamma träffar en ny man. Vi tycker nog att om en av oss båda skulle dö tidigt skulle vi inte vilka att den andra ska behvöa leva ensam i resten av sitt liv om den inte vill. Men jag förstår om du blir ledsen på sättet som din pappa berättar för dig. Och mitt i din sorg förstår jag att du itne vill ha en pappa som beter sig som en tonåring istället för att vara din "pappa". Såklart han är din pappa ändå, men jag hoppas du förstår hur jag menar.
Det här med sorg, hur man sörjer och om man tänker på andra eller sig själv i första hand är nog en konst att hitta ett sätt som passar alla. Jag tror att alla är i olika faser i sin sorgeprocess och därför kanske det kan uppstå svåra stunder mellan sörjande familjemedlemmar. Känns som en svår balansgång att ha överseende  och låta det ta tid, utan att låta det ta alltför lång tid och utan att man glider ifrån varandra under tiden. Det blir man ju också ledsen över när man var en så tajt familj innan.
Styrkekramar till dig.

Hej! Jag har varit med om detsamma... :( Jag känner att jag förlorat båda mina föräldrar om min son har förlorat inte bara sin mormor utan nu morfar också. Min mor och jag stod varandra väldigt nära och under åren hon var sjuk pratade vi mycket om hennes död då hon inte kunde prata med min pappa om det. Slasktratt var jag efter att mamma dog för att han inte skulle känna sig ensam osv. Det ångrar jag idag då min sorg har blivit väldigt lidande för hans skull. Nu när mamma dog (snart 2 år sedan) så började han prata om att gifta om dig på en gång och i min mening så började han dejta en kvinna direkt efter. Men enligt han själv så började han inte träffa henne förrän minst 1 år efter...skitprat enligt mig. Nu kräver han att jag och min familj ska bara acceptera henne (ingen trevlig kvinna) och släppa in henne i vår familj. Min sons sorg efter sin mormor har kommit starkare och han saknar henne något kopiöst och min son har ingen som helst behov av en ny mormor. Pappa tänker endast på sig och skiter i mina åsikter och känslor...har hänt mycket kan jag säga. Jag resonerar som så att jag är vuxen och bestämmer vilka jag vill ha i mitt och min familjs liv. Därför har jag sagt att han är välkommen till oss men inte hon. Något han har svårt att förstå och acceptera. Visst han är min far men han kan inte bara förvänta sig att jag ska acceptera och släppa in en ny människa bara för att han gör det. Han får göra som han vill men det betyder inte att jag måste umgås med henne. Bara för att man är släkt så betyder inte det att man kan bete sig hursomhelst och fortfarande ha en värdefull relation! Det blir inte att jag träffar min far så mycket då allt det här gör mig väldigt illa....mår dåligt både psykiskt och fysiskt. Vi har bara ett liv och det gäller att fylla livet med det som gör att man mår bra! Om min pappa mår bra där han är nu så får han vara det och om jag mår bättre av att vara utanhonom så får det vara så. Skickar många styrke kramar till dig ts och jag förstår dig fullt ut!

Sorg är svårt och man kan reagera på alla möjliga mer eller mindre rationella sätt. Att gå rakt in i en ny relation är som jag förstått det ganska vanligt.

Jag tror din pappa har nog med sin egen sorg och nätt o jämt klarar att hantera den. Han orkar inte med din sorg också. Ge det hela tid, umgås så lite eller så mkt med din pappa som du känner är bra för dig och för honom. Låt honom bearbeta sin sorg på sitt sätt. Bearbeta din egen sorg på ditt sätt. Människor förändras av sorg. Din pappa förändras, du förändras. Ge det tid. Sorg måste få ta tid och plats.