Flytta för kärleken

Jag tycker du sätter dig ner och pratar igenom detta med pappan. Berätta att du vill att deras umgänge ska fortsätta trots att ni flyttar och att du är villig att skriva på ett avtal där det framgår att du står för dessa resor.
Kanske kan du också erbjuda honom loven i större utsträckning eller långhelger när möjlighet ges.

Be att få prata med honom men gå inte in i samtalet med en negativ syn, då påverkar du utgången omedvetet.
Gå in med förutsättningen att ni ska lösa detta och diskutera fram en lösning som fungerar för alla.

TS - Tänk även på framtida situationer och kostnader som kan uppkomma.
Att det kommer att komma barnkalas hos kamrater på helgerna som barnet vill gå på, mellanstadiediscon, eventuella aktiviteter barnet kommer att ha på helgerna. Är du villig att förklara för barnet att pga avståndet så kan barnet inte delta i dessa saker när det är "pappa helg". Att DU tar på dig ansvaret för att DU flyttat?
För det blir väldigt väldigt lätt att det blir pappan som blir den elaka och som hindrar sitt barn för att delta i saker under helgerna - just för att mamman flyttat..

Det beror ju väldigt mycket på avståndet också - Vad innebär "väldigt långt" - är det 20 mil, 30 eller 50 mil?

Jag och boföräldern har 35 mil mellan oss och det var jag som flyttade först. (20 mil, boföräldern flyttade sedan 15 mil åt motsatt håll efter att ha fått boendet)
Jag hade precis som du varit ensam med barnen alltid medans pappan inte så mycket som visste vad de åt till frukost eller när de hade aktiviteter och visste knappt namnet på deras dagisfröken....
MEN det vände i samma ögonblick som jag stod inför samma val som du gör nu. Jag fick inte med mig barnen utan pappan fick boendet. Det har väldigt liten betydelse att han aldrig bytt en blöja eller hjälp till innan, det ENDA som räknas är barnets fasta punkt och kontaktnät med vänner och släktingar mm. 
Mina barn skulle börja barnskolan det år jag flyttade så det var inget avbrott mitt i grundskolan med byte av skolor heller, de hade vänner på "min" nya ort redan då jag pendlat i 1 år innan som skulle gått i samma klass men det vägde ändå inte tyngre än att stanna kvar med pappan.

Min slutsats är att du inte ska räkna kallt med att pappan kommer släppa barnet när du flyttar, han kan plötsligt vakna och vilja ha barnet på heltid - du kan aldrig veta. Dessutom, hur gammalt är barnet och vill barnet byta skola och flytta? Har ni pendlat till orten och vistats där så att barnen fått kompisar osv?

I mitt fall har det inneburit dels att jag tappade mycket av barnens vardag och det var fruktansvärt till en början. Jag pendlade mycket fram och tillbaka för att kunna vara med på utvecklingssamtal och saker i skolan, deras matcher då de spelade fotboll samt att jag utöver det åkte och hämtade och lämnade vid varje umgänge vh.

Vårt upplägg blev att barnen var hos mig på alla skollov, vh utöver det och 6 veckor på sommarlovet.
Det har kostat massor i utebliven lön eftersom jag inte har 11 veckors betald semester/år (hade dock en snäll arbetsgivare som gav mig ledigt), dessutom kostade umgängesresorna ca. 2400 kr/månad eftersom de var för små att åka själva + underhållet.

Tyvärr blir det också så att många pendlarbarn missar sådant som ovanstående skrev, kalas hos kompisar och discon osv. Dels skulle de aldrig säga nej till att åka till föräldern men lider nog i det tysta. 

Jag tycker du ska fråga dig: Vill jag  pendla varannan helg till min nya kärlek? Skulle jag kunna tänka mig att vara särbo? Kan du inte det ska du inte heller kräva det av ditt barn.