MammaMona

Äldre 8 Feb 22:35

33 svar

Hur närma mej min 15-åring?

Hej.
Jag vet inte forumet mer handlar om yngre barn men jag är desperat och gör ett försök .

Läget är detta:
Min 15-åriga son har under en tid inte mått bra. Han har varit nedstämde, ointresserad av det mesta och okoncentrerad i skolan, oroat sig för saker. Jag har inte full koll på allt som hänt för han har mest valt att bo hos sin pappa de senaste tre åren. Pappan och hans nya kvinna har nyligen fått sitt första gemensamma barn, vilket tydligen har förändrat en del hemma hos dom plus stöket med ett spädbarn. Sonen har flytta tillbaka till mig nu och det känns ju jätte bra (för mej).
Nu när han bor hos mig ser jag mer direkt hur dåligt han mår! Han träffar inga kompisar och verkar inte gilla saker han tycket om att göra förut. Han säjer inte så mycket om hur han mår men det syns att han inte mår bra. Plötslig ljud (typ post i brevlådan) får honom att hoppa högt och bli stressad. Han är spänd som en stålfjäder hela tiden och rör sig ganska stelt ibland. Han har kontakt med vården och får mediciner men jag vet inte hur mycket det hjälper.

Det som gör mest ont i mig nu är att jag inte känner att jag får kontakt med honom. Vi grälar inte och han är skötsam, men allt känns bara "vänligt".
Jag känner inte att jag får komma nära honom som mamma!
Det är svårt att få ur honom något om hur han mår mer än "bra","sådär", "trött", "typ vanligt". Även om jag ibland kan lista ut vad som är jobbigt för stunden så når jag inte fram till honom, han håller avstånd till mig.

Jag har läst att oxytocin är bra mot ångest och stress och att det frigörs vid värme och beröring. När jag ser hur spänd och stel han är vill jag bara hålla om honom och värma och lugna honom. Han drar sig dock undan så fort jag nuddad honom. Jag skulle vilja förklara för honom att det är för hans skull jag försöker röra vid honom och inte min, men jag kan inte komma på hur jag skulle säja det utan att det lät urdumt.

Det känns som att jag kan inte närma mig honom varesej fysiskt eller mentalt/verbalt/intelektuelt. Jag förståt att vår kontakt försvagats när han inte bott här hela tiden, men jag vill hitta tillbaka till honom!

Någon som har någon tanke om hur jag närmar mig honom igen? Han mår så dåligt och jag vill så desperat hjälpa honom!

(Förlåt för mitt svammliga inlägg)

20082011

Äldre 8 Feb 22:37

#1

Kan du inte föreslå att du och han åker iväg nån dag och hittar på något tillsammans?
Nu har jag ingen koll alls på vad 15-åriga killar gillar, museum eller sånt lär ju gå bort, men nån slags upplevelse under en dag tillsammans som kan få er att prata lite och komma närmare varann för att "bryta isen" lite?

jillis

Äldre 8 Feb 22:52

#2

Det låter verkligen som din son mår dåligt och jag, som mamma, förstår din oro. Man vill bara hjälpa och ta hand om sina barn men när man inte lyckas med det...usch så misslyckad man känner sig!

Har några frågor? du säger att han har kontakt med vården, hur menar su då? får han bara mediciner och varför? Har något hänt honom som orsakat något trauma? Det är så svårt att ge råd när man inte riktigt vet hela situationen och därför undrar jag.

Förstår om du inte vill svara.

MammaMona

Äldre 8 Feb 22:53

#3

Tack för tipset!
Jag vet att han är intresserad av tropiska fiskar. Kanske Aquaria kan va något! Han tycke om att gå dit när han var mindre, kanske funkar nu med.

MammaMona

Äldre 8 Feb 23:10

#4

jillis skrev 2013-02-08 22:52:06 följande:

Det låter verkligen som din son mår dåligt och jag, som mamma, förstår din oro. Man vill bara hjälpa och ta hand om sina barn men när man inte lyckas med det...usch så misslyckad man känner sig!

Har några frågor? du säger att han har kontakt med vården, hur menar su då? får han bara mediciner och varför? Har något hänt honom som orsakat något trauma? Det är så svårt att ge råd när man inte riktigt vet hela situationen och därför undrar jag.

Förstår om du inte vill svara.

Han träffar en kurator på vårdcentralen ungefär en gång i månaden och en läkare på BUP då och då. Det var hans pappa som drog igång att han skulle få hjälp och jag hängde inte riktigt med i svängarna. Riktigt vad han pratar med kuratorn om vet jag inte (han vill inte berätta något) men jag ska få träffas hans läkare nästa månad.
Medicinerna får han för att må "bättre", om dom hjälper vet jag inte men jag ser till att han tar dom.

Jag kan inte komma på något riktigt trauma. Jag vet att han kände sig lite "bortglömd" när han storasyster var som vildast i tonåren. Under flera år när han bodde hemma led jag av utbrändhet och smärtor, jag antar att jag inte alltid var den skojigaste mamman då och det har jag dåligt samvete för, men jag tycker det fungerade hyffsat ändå.

jillis

Äldre 8 Feb 23:29

#5

MammaMona skrev 2013-02-08 23:10:08 följande:

Han träffar en kurator på vårdcentralen ungefär en gång i månaden och en läkare på BUP då och då. Det var hans pappa som drog igång att han skulle få hjälp och jag hängde inte riktigt med i svängarna. Riktigt vad han pratar med kuratorn om vet jag inte (han vill inte berätta något) men jag ska få träffas hans läkare nästa månad.
Medicinerna får han för att må "bättre", om dom hjälper vet jag inte men jag ser till att han tar dom.

Jag kan inte komma på något riktigt trauma. Jag vet att han kände sig lite "bortglömd" när han storasyster var som vildast i tonåren. Under flera år när han bodde hemma led jag av utbrändhet och smärtor, jag antar att jag inte alltid var den skojigaste mamman då och det har jag dåligt samvete för, men jag tycker det fungerade hyffsat ändå.

Ok. Det låter som att han har för lite kontakt med kurator, 1 gång i veckan är nog inte tillräckligt. ett råd är att du inte pressar honom vad han pratar om med kuratorn eftersom det är viktigt att han har ett andrum och ett ställe där han kan uttrycka sig utan att någon annan får reda på det. Men det låter inte på dig som att du gör det i heller. Vad är det för medicer, anti-depressiva? Tyvärr är min upplevelse att vården skriver ut allt för mycket medicin mot dåligt psykiskt mående istället för att sätta in stöd och hjälp som samtalskontakt eller annan hjälp. Vad bra att du ska träffa läkaren så att du kan få några svar på vad som händer sonen.

Känslolivet för en tonåring är komplicerat både för tonåringen själv och omgivningen. Jag vet inte om jag kan ge dig ett särkilt råd hur du kan närma dig honom mer än att visa att du finns där för honom utan att pressa. Låt honom komma till dig. Förstår att du bara vill honom väl men han verkar inte redo att ta emot din beröring. Har det alltid varit så eller är det något som kommit på senare tid?
Någon som kan hjälpa är akupunktur. Kanske något som ni kan göra tillsammans, att bara vara tillsammans och slappna av utan att ha kravet på att prata?

MammaMona

Äldre 8 Feb 23:45

#6

jillis skrev 2013-02-08 23:29:56 följande:

Ok. Det låter som att han har för lite kontakt med kurator, 1 gång i veckan är nog inte tillräckligt. ett råd är att du inte pressar honom vad han pratar om med kuratorn eftersom det är viktigt att han har ett andrum och ett ställe där han kan uttrycka sig utan att någon annan får reda på det. Men det låter inte på dig som att du gör det i heller. Vad är det för medicer, anti-depressiva? Tyvärr är min upplevelse att vården skriver ut allt för mycket medicin mot dåligt psykiskt mående istället för att sätta in stöd och hjälp som samtalskontakt eller annan hjälp. Vad bra att du ska träffa läkaren så att du kan få några svar på vad som händer sonen.

Känslolivet för en tonåring är komplicerat både för tonåringen själv och omgivningen. Jag vet inte om jag kan ge dig ett särkilt råd hur du kan närma dig honom mer än att visa att du finns där för honom utan att pressa. Låt honom komma till dig. Förstår att du bara vill honom väl men han verkar inte redo att ta emot din beröring. Har det alltid varit så eller är det något som kommit på senare tid?
Någon som kan hjälpa är akupunktur. Kanske något som ni kan göra tillsammans, att bara vara tillsammans och slappna av utan att ha kravet på att prata?

Just nu äter han en medicin som heter Lyrica. Tidigare hade han en som hette Citalopram.
Jo, jag försöker låta honom ha sin samtal för sig själv. Det är väll bara det att jag så gärna vill veta vad som rör sig i honom.

Det var inga problem alls med att röra honom när han var mindre. Som bebis och småbarn var han rätt mammig och kramig, storasyster var också populär. Jag känner inte igen att han inte tyckt om beröring, när han blev större tyckte han väl det blev lite fånigt när jag kramade och pussade honom ibland men han reagerade inte alls som nu.

MammaMona

Äldre 8 Feb 23:55

#7

jillis skrev 2013-02-08 23:29:56 följande:

Någon som kan hjälpa är akupunktur. Kanske något som ni kan göra tillsammans, att bara vara tillsammans och slappna av utan att ha kravet på att prata?

Akupunktur låter intressant!
Jag har funderat på att ta med honom på massage och se om det kan få honom att slappna av. Kanske går det bättre om det är någon annan än jag som rör honom.

jillis

Äldre 9 Feb 00:54

#8

MammaMona skrev 2013-02-08 23:45:58 följande:

Just nu äter han en medicin som heter Lyrica. Tidigare hade han en som hette Citalopram.
Jo, jag försöker låta honom ha sin samtal för sig själv. Det är väll bara det att jag så gärna vill veta vad som rör sig i honom.

Det var inga problem alls med att röra honom när han var mindre. Som bebis och småbarn var han rätt mammig och kramig, storasyster var också populär. Jag känner inte igen att han inte tyckt om beröring, när han blev större tyckte han väl det blev lite fånigt när jag kramade och pussade honom ibland men han reagerade inte alls som nu.

Ojdå! Jag arbetar med behandling av vuxna med psykisk ohälsa och är klart förvånad att Lyrica skrivs ut till din son som bara är 15 år. Det är en tung medicin som ger rätt kraftiga biverkningar. Lyrica används till olika behandlingar men för din som misstänker jag att det handlar om ångesttillstånd och depression. Där är rätt många bieffekter bland annat muskelstelhet som du beskriver. Kolla på www.fass.se Måste säga att jag är skarpt kritisk till att en sådan tung medicin skrivs ut till en så ung människa, särskillt utan mer kompletterande behandling i form av samtal. Kontakt med kurator 1 gång i veckan är långt ifrån tillräckligt. Många av mina klienter som har tagit den medicinen slutar på grund av alla de bieffekter. Vill inte skrämma dig men det behövs ett allvarligt samtal med läkaren som behöver förklara sig tydliigt vaför han gör en sådan bedömning. Det är även min erfarenhet att medicin ordineras allt för tidigt.

Jag förstår att du vill veta vad som hbänder i honom men jag tror inte att han själv vet det och det är förmodligen därför som han inte pratar om det. Återigen varför det är viktigt att han får med adekvat behandling än han har idag. Fortsätt som du gör idag att inte pressa honom men pressa gärna vården och läkaren!

MammaMona skrev 2013-02-08 23:55:25 följande:

Akupunktur låter intressant!
Jag har funderat på att ta med honom på massage och se om det kan få honom att slappna av. Kanske går det bättre om det är någon annan än jag som rör honom.

Bra tanke men börja med akupunktur. Om han nu har så svårt för beröring så får du börja sakta. Om du vill prova massage så välj inte den vanliga utan taktil massage som är lite lättare. Den handlar mest om lättare beröring i syfte att lära känna kroppen och bli van vi att bli rörd. De flesta vårdcentraler kan erbjuda båda akupunktur och taktil massage.

jillis

Äldre 9 Feb 00:56

#9

du får ursäkta min stavning...är lite trött nu på sennatten

MammaMona

Äldre 9 Feb 21:25

#10

Idag var sonen och jag på Aquaria i Stockholm. Han var väll inte jätte tänd på det när jag sa att jag tyckte vi skulle åka dit, men han protesterade inte. Väl där verkade han ha kul och såg lite mer avslappnad ut. Det var en del högljuda mindre barn där vilket det syntes att han inte tyckte om och blev stressad av, med det blev lugnare sen.
Efteråt åt vi hamburgare och han tyckte om att han fick beställa precis vad han ville. Kände mig lite som en "helg-pappa", men han tyckte om det.

På vägen hem frågade jag lite om vad han tyckte om dagen och om han haft kul. Det hade han. Jag frågade inte något om hur han mådde men han verkade lugnare och mer avslappnad. När vi kom hem pratade han om att han skulle vilja ha ett akvarium och om hur han skulle vilja att det såg ut. Vi pratade faktiskt en lång stund om akvarier och fiskar. Även om samtalet inte var så djupt eller känslosamt så kändes det betydligt "närmre" och personligt än på länge. Hoppas det kan kan bli fler såna, det kändes skönt att prata med honom utan att han bara var undvikande eller artig.

Hur närma mej min 15-åring?

INNEHÅLL