Livrädd för nästa förlossning!!! OBS långt inlägg!
Halvvägs mot nytt syskon till dottern. Men tankarna snurrar runt om hur hemskt det va 1a gången. Gick 17 dagar över tiden och hann med 2 överbyrenhetskontroller. Va 4 cm öppen tillslut när jag kom in. De sista 6 cm tog 15 timmar. Provade alla läkemedel dom hade i stort sett. Ryggbedövningen krånglade och han fick sticka flera gånger, sen hjälpte den inte ändå. Efter de tagit hål på hinnorna så försvann jag in i en värld av panik! Ville ha stöd och höra att det va normalt, men dom sa att jag skulle lugna mig och gick ut igen. När jag äntligen va öppen 10 cm och försökte se ett slut på smärtan så hade jag 3 timmar krystvärkar framför mig. Dom hade fullt värkdropp och jag hann knappt andas emellan då pauserna knappt existerade. Rummet va fullt med barnmorskor som höll i mina ben, armar och en låg på min mage med hela sin tyngd. Inget hände! Dottern låg i vidöppen hjässbjudning och vägde 4500 g. De tog till sugklockan och fick krångla med den en stund. Vid det här laget va jag så utmattad att jag somnade. När hon kom ut så hann jag inte fatta så mycket, bara att dom sprang ut med henne direkt. Sköterskan som kom in igen sa att jag fick vänta och se hur det gick, jag visste inte ens om hon levde! De började sy vilket tog nästan en timme, va nog ganska trasigt där nere:P Bedövningen tog inte och jag kände varje stygn! De bad mig att va tyst och ligga stilla. Mitt i detta kom sambon in med dottern som inte andades direkt och behövde hjälp att komma igång. Jag kunde inte ta henne till mig, det va för mycket! Hamnade på neonatal om jag inte minns fel, och nästkommande dygn va hemskt. Dottern skrek konstant, och när jag bad om råd så fick jag svaret att"Ni är ju föräldrarna, det är ni som ska få detta att fungera". Jag blev kritiserad för hur jag ammade, och jag kände mig sämst i världen! Jag begärde att få åka hem efter en natt och de gillade dom absolut inte eftersom det va en komplicerad förlossning. Men jag vägrade stanna! När vi kom hem va det som en totalvändning, vi kände lugnet och lyckan för första gången! Jag tror dottern kände av det, för även hon blev lugnare:) upptäckte att jag va allergisk mot värktabletterna jag fått, svullnade upp som en elefant med utslag. Så hade ont och kunde inte sitta på 2 månader! Ja, det blev mycket negativt där, men nu har vi världens underbaraste dotter på 2 år och syskon på väg. Barnmorskan förstår efter att ha läst journalerna att jag är rädd, men lovade att denna gången skulle bli lättare. Men jag vågar inte tro! Känslorna är spridda! Nån som känner igen sig och har några råd? Så jag kan hitta positiva tankar och släppa oron:)
