Livrädd eller längtande?

Jag är 35+ och utan barn. Inga fel hittade vid utredning. Jag har tidigare gjort ivf med mitt ex och har nu ny partner. Vi har inte börjat försöka ännu. Inga fel hittade vid utredning.

Jag har en kollega som i dagarna berättade att hon inte har någon barnlängtan och hon har valt att inte skaffa barn. Hon är två år äldre än jag och har sambo sedan 15 år, han har inre heller någon längtan.

Detta har fått mig att fundera. Jag vet inte om jag längtar efter att ha barn. Jag vet dock att jag är livrädd för att bli barnlös.

Jag längtar efter att få vara gravid, det är jag säker på. Det gör ont i mig när jag ser gravidmagar. Men är det bara för att jag försökt och längtat så länge tidigare, hängt på sajter som denna och följt trådar där en efter en plussat men inte jag?

Jag kanske har vant mig vid detta barnlösa tillstånd och blivit bekväm i att inte vara låst vid dagishämtande, blöjor och snoriga ungar. När jag tänker på att uppfostra och ta hand om en tonåring så känner jag inget sug...

Jag älskar djur och vill nog hellre egentligen skaffa ett litet lantbruk än uppfostra barn. Men jag vill få ha varit gravid, fått vara med och plussa.

Kanske är det bara ett försvar, ett sätt att hantera barnlösheten som gör att jag tvivlar.

Någon som känner igen sig i mitt svammel?