Vad är rätt vad är fel!
Jag skriver som bonus mamma till en kille på 6 år och med två egna skilsmässobarn på 6 och 10 år!Jag har googlat, läst böcker, chattat och gått i terapi för känslor och dåligt samvete som bonus mamma och känslor för skilsmässobarn.
Där jag fått lära mig och delar den uppfattningen att man kan inte leva som när man var biologiska Mamma å Pappa där barnet alltid kom först å älskades mest å man delade glädjen till 100 procent över barnets framsteg!
Den förändring man gör när man går skilda vägar och vill börja om ett liv med någon ny är faktiskt den att barnet/barnen inte kan komma först.
Många mörklägger detta, men sanningen är faktiskt sådan om man lever i den!
Är man i ett förhållande utan barn sätter man ju varandra först, är man i en familj med gemensamma barn sätter man sin familj först och alla är tillfredsställda!
Vem menar då att lever man i en familj med bonusbarn har man ingen rätt att komma först?
Inget förhållande kommer då att hålla i längden!
Och man kommer aldrig hitta VI känslan!
Har man ingen rätt att komma först för att man lever med bonus barn? Har man ingen rätt att få känna familje känslan igen för att det är ex vid sidan av som man måste anpassa sig efter!
Man avsatte barnets rätt att komma först när man inte längre var mamma, pappa, barn och gjorde ett val att gå in i en ny relation, man måste låta den nya relationen komma först, då kommer alla må bra i längden å bonus barn kommer bli lättare att ta till sig, en relation är svår som den är! Vi lurar oss själva genom att tro att det skulle funka i längden att ge den nya kärleken plats nummer 3!
Med eller utan bonus barn å gamla ex är det lika för alla:
Ett förhållande måste komma först och det måste kännas ända in i benmärgen! Det är kärnan för en lyckad familj normal eller inte!!!!
Obs: Kärleken till sitt biologiska barn ska aldrig ifrågasättas man älskar sitt barn som man alltid har gjort, det här handlar inte om kärleken, utan sina handlingar man gör! Kärleken till sitt barn är inte lika ansträngande att jobba på, tror inte det behövs överhuvudtaget! Den finns bara där villkorslöst!
Tyvärr fungerar inte ett förhållande så, därför är det mer logiskt att detta måste vårdas och att VI:et kommer först!
Prata om hur man känner sig. Min sambo levde med sin pojk ensam i 4 år och pojken var sååå bortskämd när han kom hit. Han skrek sig till saker vart man än var. Jag pratade med min sambo om detta och han insåg själv att han gjort fel som låtit pojken bestämma typ över allt. Detta har nu blivit så mkt bättre. Sedan vi började med regler.
Sen hade även pojken blöja på sig 5 år gammal på nätterna. Min sambo hade i tron över att när blöjan är torr så kan man ta bort den. Jag har själv en pojk som är lika gammal som min sambos. Och han började ju ifrågasätta varför pojken hade blöja på sig när han var så stor som han. Min sambo med andra ord hade ingen koll på något ang. föräldraskap. Vi pratade om detta tog bort blöjan och efter några våta nätter i sängen var han helt blöjfri. Han fick känna sig stor och stolt.
Min sambo är lätt att prata med och vi tycker oftast lika ang. barnuppfostran. Dock tycker han att jag är lite för hård ibland och jag tycker att han är för tålmodig.
Han är uppfostrad med en mamma som var hemma fru och som aldrig höjde rösten till han och hans syskon.
Jag är uppvuxen med en sträng pappa som gillade regler och ordning i hemmet tillsammans med mkt skratt och glädje oxå.
Min sambo har ofta dåligt samvete för att han endast kan ha barnet varannan helg, då mamman gjorde ett val att flytta längre bort, vilket min sambo gick med på. Men nu när jag har mina barn varannan vecka, har han börjat ha dåligt samvete för att han inte kan ha sin pojk så mkt oxå. Allt han gör känns som att det bara är för pojken. Han går och väntar på att pojken ska bli så stor att han får välja vart han vill bo på heltid. Han är väldigt pappig, vilket är förståeligt när dem varit själva så pass länge. Med sin mamma bor han med två halv syskon. Och där är det ju mer rutiner eftersom vi bara har honom när vi är lediga så är det ju roligare att vara här. Så han säger ju ofta att han vill bo hos pappa. Vilket gör att min sambo får dåligt samvete och detta sänds ut till både mig och pojken så väl.
Men skulle han bo här på heltid kommer det inte vara lika roligt, eftersom det även här kommer bli rutiner med jobb å skola.
Jag börjar tycka om pojken mer och mer, men jag vill inte ha honom på heltid. Jag vill ha egen tid med min sambo och med vårat gemensamma barn som vi planerar att få! Lika dant är det med mina barn, jag har vant mig vid tanken att jag har skilsmässobarn och att dem kommer bo växelvis hos mig och deras pappa tills dem är stora nog att flytta till eget boende. Ensam tid är ju enormt viktigt när man lever med andras barn anser jag.
Jag vill att min sambo oxå ska acceptera livet med skilsmässobarn. Vara nöjd med den tid vi har med honom/dem göra det bästa av det och leva och njuta i nuet istället. Mamman och min sambo var överens om detta. Ska han nu gå och känna ånger kommer det att förstöra så mkt i det liv vi valt att leva.