Ja som rubriken låter. Jag har hört många säga att de älskade barnet direkt när det kom och också många som säger att det växte fram. Skulle vara intressant att höra hur det var för er?
Själv kände jag en stor ömhet och lycka. "Äntligen är du här" Vet inte ifall jag ska kategorisera det som kärlek eller bara begynnande...
Jag upplevde förundran, ömhet, nyfikenhet, glädje, oro och en massa andra känslor när sonen föddes... men att älska känns ju som något djupare. Så jag får nog säga att det växte fram...
Jag älskade ju inte min sambo första gången jag såg honom heller. Man måste ju lära känna varann lite...känner jag... 
Jag älskade mitt barn direkt jag såg honom. Enorm kärlek vid första ögonkast!
Vad konstigt. Jag gjorde detta som en omröstningstråd. Ska jag göra om den då hälften av tråden försvann?
Mitt första barn älskade jag verkligen från första stund, jag blev verkligen helt knockad. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig vilka känslor man kunde få för en annan människa så snart.
När andra barnet kom tog det lite längre tid även om jag hade starka känslor från början så var det inte på samma sätt. Jag vet att jag hade dåligt samvete för det då. Men det tog ju inte lång tid så hade jag samma starka känslor för honom som för mitt första barn.
Nu väntar vi på trean som kommer när som helst och jag hoppas att dom där magiska känslorna infinner sig direkt men om inte så vet jag ju att det kommer och tycker förhoppningsvis inte det är lika jobbigt om dom inte infinner sig direkt.
Nä de gjorde jag nog inte.. Jag va nog mer eller mindre apatisk samt förbannad på ungen för jag inte förstod va hon ville.. Kände uppgivenhet, grät och ville bara dra täcket över huvudet varje gång hon ville bli ammad.. MEN de växte fram då min sambo hjälpte mig mycket och pratade mycket on känslor, nu älskar jag henne högre än livet självt! Alla känslor är normala och man ska absolut inte skämmas om nåt nu skulle "avvika från vad man tvunget ska känna" :)
Nej, det tog ett år med första sonen. Andra sonen älskade jag från sekunden jag såg honom, jag antar att jag visste vad jag fick den här gången. :)
Det har varit olika.
Med första så var jag heeeeeelt slut av att ha varit vaken 50 timmar så när dottern kom ut ville jag bara sova. Lät henne snutta lite tills hon somnade men sen fick sambon ta henne och jag sov som en gris, på förlossningssängen i 2 timmar. När jag sen vaknade så hade hon börjat andas konstigt och blev inlagd på neo för lunginflammation och så blev det som halvkonstigt allthop och jag hade inte riktigt tid att känna efter. Men nä, jag kände inte att jag älskade henne direkt det gjorde jag nog inte.
Med andra barnet hade jag fått för mig att jag ville ha en till likadan som den äldsta eftersom hon var så perfekt. Ut kom en totalt avmagrad liten kille som hade gigantiska storkbett i pannan, inte kunde hålla blodsockret och var så mager att man såg alla muskler i kroppen. Han blev genast insydd på neo med sockerdropp första dygnet och sen konstant tilläggsmatning och blodsockerprover i en vecka. Allt kändes bara fel i början och jag ville mest hem till storasyster.
Med nummer 3 så kände jag den där omedelbara kärleken till barnet. Då hade graviditeten haft en masa komplikationer med 20-25 tillväxtUL för att han var liten och jag visste eg inte från v 28-30 hur långt jag skulle få gå. Fick gå tiden ut och som grädde på moset låg han i säte så jag fick en extra spännande och uppassad förlossning med en hel hög med folk på mitt förlossningsrum. Men han kom ut, utan komplikationer, bajsade ner barnmorskan totalt på sin väg ut (det blir så när barnet kläms ihop av värkarna och det lilla rumphålet är neråt ). Men när han väl var ute, mådde bra om än pytteliten och vi sen slapp neo som med syskonen så var verkligen allt perfekt. Lycka!
Med fjärde så var jag helt slut av graviditeten, gick 8 dagar över tiden och det var mitt i sommaren så alla syskon hemma från dagis. Var så slutkörd att jag mest låg på BB och undrade varför i hela fridens namn jag gjort det här, igen. Men det vände men inte lika snabbt som med trean utan tog några dagar.
Gemensamt för alla syskon är att jag tycker det tagit några månader innan jag upplevt samma kärlek för dem som för syskonen som redan är några år. Inte så att jag inte älskat bebisen men de har nog varit 3-4 månader innan jag helt säkert kunnat säga att jag älskar dem precis lika mycket som syskonen.
Med barn nummer 1 hade jag antagit att det skulle ta ett tag att knyta ann. Tänkte mig att det nog skulle ta ett halvår ungefär innan jag skulle känna att "den här kan jag dö för". Men tji fick jag. 0,5 s efter att han landade på mitt bröst så kände jag en enorm kärlek, starkare än jag någonsin känt förr. Det var helt magiskt!
När nästa barn skulle födas gick jag och längtade efter att få känna samma sak igen, för det var så otroligt fantastiskt och hade ju verkligen gått helt automatiskt med ettan. Å ut kom han.... men till min stora sorg tog det närmare ett halvår innan jag började älska honom... det var verkligen ledsamt. Känner mig så snuvad på den där helt underbara kärleken till det lilla späda barnet... Speciellt när jag som omföderska VET hur underbart det kan vara.