Bonusmamma/pappa

jag har varit :)Först så tyckte jag att det skulle bli kul, men sen insåg jag att det inte var vad jag ville.
Jag o biomamma kom mycket bra överrens.
MEN jag insåg att jag inte ville vara en del i en halvfamilj. Jag ville ha en egen familj som inte består i bio och styv-vuxna. Jag vill ha (eller iallafall försöka) en kärnfamilj.  

jag träffade min dåvarande kille som kk faktiskt! jag var 18-19 och hade kommit ut ett långt förhållande.

han hade då en dotter på 2 år (fasst det visste jag inte då, det var inte relevant)

sen blev det faktiskt seriösare och nu blir hans dotter 6 år i januari ^^

jag kan ju säga att jag hade sj ingen tanke på att få barn, men på något sätt gjorde det absolut inget att han hade barn.
Jag aha även haft tur med att han har världens lugnaste dotter och att ja kom in när hon var så pass ung. Hon svalde mig med hull och hår haha.
och än idag har hon aldrig haft något trots!?

jag har inte haft svårt i samband med relationen med barnet utan det har gått galant.
dock kan ja känna att ja tar mer ansvar än jag ska ta. (hon bor hos oss på heltid och träffar sin mamma 1 g per vecka.

kan vara att ja tkr att pappan kan ta mer ansvar då han mest sitter vid datorn haha.

har du mer frågor så fråga på ^^

oj ja menar såklart min nuvarande pojkvän inte dåvarande hehe

I början för 7 1/2 år sen när jag och sambon träffades var hans två grabbar 2 och 4 1/2 år, vi hade barnen i 3 månader innan deras mor ville veta av dom så det var lite körigt!
Efter mycket om och men började hon ta barnen varannan vecka och började tjorva om ensamvårdnad!
Mycket krångel har det varit efter vägen och vi har hunnit skaffa två egena barn som nu är snart 3 och 7 år!
Sambons barn är nu 9 1/2år och 12år!
Vi håller ihop och älskar varandra massor men visst har vi tunga stunder vad gäller barnen av och till!
Det som tynger mig mest med sambons barn är att jag inte har nån rätt att säga nåt om deras skola, vård mm då ena barnet har jätte svårt i skolan och har dyslexi och inte får nån hjälp och andra barnet utreds för ADHD.     

Det har gått upp och ner TS.
På dejtingstadiet var det inga problem, första tiden som sambo var skittuff, men jag och min sambo har pratat pratat pratat :)
Efter 1 år som sambos blev det bättre, när vi alla kände varandra på ett djupare plan, och idag funkar det toppen.
Hade jag dock vetat hur lång tid det skulle ta och vilken känslomässig berg- och dalbana det skulle vara hade jag nog tvekat lite.

Saker vi gjort som med facit i hand funkat:
Först och främst, hade inte min sambo varit den han är, lyhörd, förstående och själv en gång levt med andras barn och tyckte krasst att det var ganska jobbigt, då hade det aldrig gått.
Första året som sambos tog jag allt med min sambo och han fick ta det med barnen, jag var pappas roliga sambo och jag och barnen fick bygga en relation i lugn och ro på våra villkor.
Efter ungefär 1 år började jag ta lite mer ansvar ( så mycket som passade mig) och säga till lite mer på egen hand, men då var jag ingen främling som domderade :)
Sen har vi pratat, hela tiden, om allt, hellre prata för mycket! Och bestämt att inga känslor är fel eller löjliga, oavsett om man kan förstå eller inte.

Saker som varit skitjobbiga
Att första tiden/ året som sambos känna sig stundtals som en främling i sitt eget hem, trippa på tå och ibland vara obekväm. Mitt hem har alltid varit min borg så detta var det jobbigaste för mig.
Att ibland känna sig utanför i sin egen relation.
Att det skulle vara så känslomässigt att få ihop en nyfamilj, har gått upp och ner.

Folk säger "du visste att han hade barn med allt vad det innebär", kan med all säkerhet säga att dessa människor inte har varit i samma situation, för hade jag vetat allt jag vet idag hade jag tänkt mig för 100 extra gånger innan jag träffade någon med barn.

Men när man har gett det den tid och investerat allt som krävs så är det helt klart värt det :)
Nu är vi en mycket väl fungerande familj, vi tycker alla om varandra och har ett mycket bra liv tillsammans.

Träffade min sambo för 15 år sedan. Han hade då en flicka på tre och en son på väg. De första 10 åren träffade jag dom bara några gånger och tyckte att dom var så söta och goa och tjatade på honom för att få umgås med dom oftare, vilket mamman vägrade. När mamman för fem år sedan hittade en ny man gick det undan dock. Då kom började dom bo hos oss varannan helg och det var jättemysigt. Vid det laget hade vi fått två egna barn också och det kändes som om vi var en enda stor familj varje gång de var "på besök". För ca två år sedan flyttade tonårsdottern in på heltid, och sedan den dagen har jag fu#%ing hatat att vara i närheten av henne. För att utveckla det, utan att gå in på detaljer; Jag jobbar mycket och vill på min lediga tid mysa hemma eller ute med MINA barn och gärna med sambon. Den rätta känslan har dock svårt att infinna sig eftersom det känns som om jag har en inkräktare i mitt hem som suger min kraft och ger noll tillbaka. En person som inte hjälper till med något, inte hejar, skäller på småsyskonen, förväntar sig att det finns lagad mat, använder mina hudvårdsprodukter, kosttillskott, hårborstar etc trots att jag sagt att jag inte vill det, kräver tystnad när hon måste plugga i köket trots att hon har ett eget rum. Idiot, tänker du nu. Det där är ju bara småsaker. Sånt man bara kan prata om och gå vidare så blir allt bra. Kan säga att jag har pratat och har ingen lust att prata mer. Försöker rätta varje dålig tanke jag har om henne och tänka att hon fortfarande är den lilla söta goa ungen. Jag jobbar på det varje dag, men just nu ser jag bara fram emot att hon flyttar hemifrån! Man kan säga att när jag för femton år sedan tjatade om att få träffa dem oftare, hade jag ingen aning. Ingen jävla aning alls.

Min sambos son var 2 år när vi började träffas. Det kändes väl inget speciellt, jag hade inte förhoppningar eller förväntningar på sonen eller hur jag skulle känna för honom. Tänkte mest : jaha, där ett barn så trevligt. Jag var inte speciellt barnkär så jag la ingen större vikt vid honom. Nu däremot, 4 1/2 år senare har vi en fin relation. Jag känner och har aldrig känt något krav att jag måste älska honom men jag tycker om honom otroligt mycket och försöker göra allt så bra som möjligt. Jag är verkligen en bonusmamma nu då vi bor tillsammans och jag och min sambo uppfostrar tillsammans när det är våran vecka. Nu har vi en gemensam dotter också och det har fört mig och sonen ännu närmre varann tycker jag. För mig kommer det aldrig bli som min egen men det det behövs ju inte heller, han har ju två utmärkta föräldrar redan. Om det är något som varit svårt? Kanske lite i början när man blev irriterad på att ett barn upptog värdefull dejtingtid, hehe. Var som sagt ingen barnperson och ville helst dejta och träffas utan barn, inte pga. svartsjuka utan för att jag helt enkelt inte tyckte det var så kul med en tvååring. Nu bor jag ju som sagt med den lilla killen och han är en del av min familj :) www.minibell.blogg.se