råd om 13-årig flicka

Hon säger att hon ska ändra sig till nästa termin. Bestäm tillsammans med henne å vilket sätt hon ska ändra sig och hur ni ska ha det. Hon är stor nog att kunna prata med dig om framtiden och att nu räcker det med reaktion mot pappans hårda uppfostran.

Sitt ner på ett lugnt enskilt ställe, fråga hur hon mår och hur hon tänker om skolan och framtiden. Fråga vad du kan göra för att underlätta för henne. Kom överens om vad straffen/konsekvenserna ska bli om missköter sig. Gör klart för henne att du finns där men att hon måste rätta sig efter dina regler.

Själv var jag som värst när jag var 13-14 år, svårt att veta vem man är och vad det ska bli av en :) lugnade ner mig när jag var 15-18, bara för att bli värre igen (mot mamma alltså) fram tills jag flyttade hemifrån när jag var 20.

Jag tycker din dotter låter väldigt klok. Särskilt för att vara 13 år. Jag hade aldrig varit så resonlig med min mamma när jag var 13 och jag hade inte en sträng pappa att beskylla för mina snedsteg.

Hon låter som en vanlig tonåring med den skillnaden att hon själv är medveten om att hon gör fel och lovar dig en ändring.

Men vid den här åldern är det nog ganska normalt att "balla ur". När jag var 15 hade jag både rökt, haft sex, druckit och snattat (extrem fall kanske) men jag var en riktig rebell.

Jag var också en rebell redan som 13-åring men mina föräldrar hade inte vett nog att stoppa mig eller bry sig tillräckligt mycket. Ett rent under att det gick så bra som det gick kan jag tycka. Därför är jag noga med att reagera men jag vill inte överdriva utan behålla vår goda relation. Ibland blir jag förvirrad och undrar om jag är för mycket vän och för lite förälder.... och ibland känner jag tvärsom.

Behöver hon samtalsstöd på bup eller hos skolkuratorn också? Ni tillsammans också lite? Är du rädd att hon plötsligt ska vilja flytta till pappa om du ställer lite krav? Det är en tid att prova sig fram gör er o ni är på gång låter det som!

Jag är absolut INTE rädd att hon ska flytta till sin pappa, hon skulle stå ut med vad som helst för att slippa bo där. Jag är rädd att hon går bakom ryggen på mig istället, samt att hon känner sig fängslad även här. Jag vill att hon ska göra förnuftiga val inte tvingas till att välja dom. Då kommer hon ju att bryta reglerna så fort jag vänder ryggen till. Hon vill inte ha samtalsstöd, men jag tycker att hon/jag/vi borde. Jag ser det precis som du säger, en tid att prova sig fram och hon/jag märker vad som fungerar och inte med tiden. Men min värsta mardröm är ju att hon ska hitta viktigare förebilder som leder henne fel väg.

Jag undrar om det finns alternativ. Nån storasysterverksamhet i fryshuset istället för kurator? O samtalsstöd för dig? Ni verkar lägga en fin grund men ditt föräldraskap får inte bli en reaktion på det hennes pappa gjorde, i längden. Utan Ditt sätt att vara förälder från nu. Mestadels. Du beskriver henne så härligt, märkligt hur några få rader kan ge en bild av en så härlig människa!

Hon manipulerar dig till att låta henne göra vad hon vill genom att gnälla över hur sträng hennes pappa var och hur hon kände sig "fängslad". Och det tragiska är att du går på det. Du är rädd att sätta gränser för att du vill inte verka vara likadan som pappan, men faktum är att hon uppenbarligen BEHÖVER gränser.

Jag tycker du borde ringa pappan och be om råd.

Så kan man också se på saken... men jag väljer att inte göra det. Om jag sen har fel så får jag byta strategi. Ringa hennes pappa skulle jag aldrig göra.