Extremt förlossningsrädd – ej gravid
Jag och min sambo tänkte börja försöka skaffa barn vid nästa ÄL. Jag har precis fyllt 26 år. Jag vill verkligen ha barn men är så extremt förlossningsrädd att jag tror jag håller på att bli galen.
Vill även tillägga att jag är minst lika rädd för snitt innan nån tipsar om detta som en lösning. Jag är nog tom mer rädd för snitt än förlossning. Men det är väl lätt att säga nu. När man väl ligger där i de värsta smärtorna man kan förställa sig så lär man väl tigga över att bli uppslicad. Vet inte om jag är mest rädd för att ligga vaken under ingreppet och veta att man blir uppslicad eller att bli sövd vilket jag också är livrädd förr.
Att låta bli att skaffa barn känns inte heller som ett allternativ. Att adopetar pga förlossningsrädsla känns också helt fel. Vill verkligen ha egna barn men känner att jag håller på att bli tokig. Går knappt 10 minuter utan att jag tänker på förlossningssmärtan. Och varje gång jag råkar göra illa mig så bryter jag ihop för jag tänker ”det här är ju ändå ingenting jämfört med vad som komma skall, och lider jag av detta så klarar jag inte av att föda”.
Har nog alltid varit förlossningsrädd men det har känts så avlegset så har inte direkt lagt energi på att fundera på det förrän nu när jag känner att det börjar närma sig.
De senaste veckorna har det har gått så långt att jag inte ens klarar av att sköta mitt jobb längre. Sitter bara och googlar om förlossningar. Klarar inte av att koncentrera mig på sex med min sambo utan tänker enbart på hur det kommer att kännas att föda ett barn.
Börjar bli riktigt deprimerad för detta. Om jag inte vågar skaffa barn så kan jag inte se någon anledning att leva... Speciellt inte när man hade kunnat skaffa barn men valde att inte göra det för att man är en jävla fegis.
Det jobbigaste är att man inte har någon aning om hur förlossningen kommer gå då varje förlossning är unik. Allt kan flyta på jättebra med hanterbara värkar eller så ligger man där i extrema konstanta smärtor i flera dygn och sen slutar det ändå med att det skär upp en.
Just nu känns det så illa att jag är rädd för att jag kommer begå självmord under graviditeten/förlossningen. Jag vet att det är extremt själviskt att göra det när man är gravid så det kanske är lika bra att aldrig bli gravid.
Jag hade en urivägsinfektion för några år sedan och minns att när man kissade ut blodet så var det så brutalt smärtsamt som att kissa ut frätande syra eller något och smärtorna satt kvar i flera timmar efteråt. Men att förställa sig dom smärtorna gånger 1000 känns bara helt otänkbart.
-Men nu när förlossningen närmar sig börjar jag tycka att det är rätt häftigt...min graviditet har inte varit lätt alla gånger, men det är ändå bara jag som kan känna sparkarna och puffarna (inte min sambo som går miste om det bästa), och jag är genuint förundrad över hur det är möjligt för kroppen att anpassa sig så att t.o.m. revbenen flyttar på sig för att ge plats åt barnet! Samma gäller förlossningen, jobbigt eller inte så kommer liksom inte undan att det är ett mirakel... nu skulle jag faktiskt inte välja bort det även om jag kunde. Och förlossningssmärtan är inte "onödig", den är heller inte farlig, utan det är bara kroppens sätt att jobba ut barnet.
