Jag orkar inte mer nu!

Snälla är det ingen som har några tips/svar till mig?

Vad säger kommunen när du förtvivlat försöker säga att anklagelserna som du skriver är utan grund?. Kan du diskutera och få råd från dem hur du kan få ett slut på det här?. Och bjud hem de som mottagit ditt klagomål på stubben, så att de med egna ögon får se hur du har det!

Gjordes det någon boendeutredning innan ni var i tingsrätt?. I sådant fall kan du alltid hänvisa till den(Där respresentanter från familjerätt kommer hem och ser hur ni har det i boendemiljön och kringmiljön?)

Hämtar pappan i hemmet eller i skolan/förskola/fritids?.     

Glömde skriva...
Stopp på honom får du kanske aldrig. Han har tydligen bestämt sig för att göra ditt liv surt som attan.. 

Nej det gjordes ingen boendeutredning innan tinget ,med tanke på att han jobbar så mycket som han gör så var det inga konstigheter eller frågetecken att jag skulle vara boendeförälder ,det har aldrig intresserat honom att ifrågasätta det heller.
Jag har tänkt att kräva en utredning på mötet jag blivit kallad till den 14e just bara för att jag inte orkar denna eviga kamp mot honom och hans ideér.
När barnen ska hämtas så är det alltid hans mamma som hämtar...han har aldrig hämtat dem själv utan han bara lämnar dem efter umgänget.
Jag informerar honom ALLTID när det är dax för utvecklingssamtal ,bvc ,vårdcentral ,tandläkare men han har ändå inte varit med på ett enda sådant besök.
Samma med lucia firande och andra evenemang på skola/dagis ,jag har informerat/bjudit in han men han har aldrig dykt upp.

kan tillägga att han inte en enda gång har besökt våra barns skola eller dagis...han har inte en aning om vad personalen heter eller vilken klass den stora går i.
på stora barnets första skoldag så bjöd jag också in han på deras galej men han dök inte upp då heller.

kommunen har lagt ner dom andra gångerna..bara efter ett möte med dem.
men dom säger bara att när dom får in en anmälan så måste dom kalla båda föräldrar till samtal osv så jag fick inte en utredning på direkten utan jag måste gå på mötet först.

Man kan undra vad det är som driver på honom så oerhört, inte är det för att han är "orolig" för barnen. Läser man det du skriver ovan så verkar det snarare vara dig han vill "åt", för han har ju inte tid med varken bvc, sjukhusbesök eller tandläkare. Ej heller bemödar han sig med att försöka komma iväg på aktiviteter i skola eller dagis. 

Man får uppfattningen av att han straffar dig för något som har hänt. Antingen är han orolig(lite svårt att tro) eller så är han på krigsstigen för något..
Har du egna teorier?, du måste ju ha tänkt på det här i tid och otid. Hade ni en jobbig separation?     

ja vi hade en jobbig separation och i mina ögon så ser det ut som att varje gång det börjar gå bra för mig och jag mår bra och är lycklig så sätter han igång med något.för en tid sedan så skickade han mms med bild från vårt bröllop och berättade att han satt och kollade på bilderna och filmen från bröllopet ,jag misstänker att han inte mår så bra....han äter trots allt antidepressiva tabletter och har gjort det i något år.
Men saken är den att vi har varit separerade i 4år nu i december ,jag har en ny relation sedan 2år tillbaka och han själv har haft 4 eller 5 olika förhållanden varav 2 sambos efter vår separation....
Just nu är han singel ,har varit det i ca 3månader (hans personliga rekord tror jag) och jag vet inte om han på något sätt försöker straffa mig för att han själv mår dåligt eftersom jag gått vidare och är lycklig eller nåt.

Men såklart!. Han kan inte lägga förhållandet med dig bakom sig, och även om han hittar nya flickvänner eller sambosar så är det relationen med dig som han saknar. Du har lämnat ett tomrum efter dig och han orkar inte fylla det hur länge han än försöker. Skulle inte bli ett dugg förvånad om hans relationer efter dig, delvis eller helt, tagit slut pga av den andra parten märker att hans hjärta är på annat håll.

4 år för dig är lång tid. Du gick vidare och är lycklig idag. Och hur han än försöker lyckas han inte hitta den känslan igen. Men du och barnen ska INTE straffas för det. Han måste ju själv försöka ta sig igenom sin depression och hitta en vardag där han fungerar. I värsta fall kommer du få sådana här fula saker riktade mot dig så fort han är ensam(hänger det ihop med historiken, kolla lite om han var singel när han anmälde första gången)

Hur är han mot din sambo?. Är han snäll mot dig, även om det bara är perioder?.

Ps. Ovan är bara teorier. Men det påminner väldigt om min egen historia. Han gjorde slut, jag flyttade ur hemmet till nytt boende , vi kunde prata och hade bra kommunikation om barnen.  Tills jag hittade ny man. Du brakade helvetet loss.

jag och  min pojkvän är inte sambos ännu men exet är trevlig och hälsar iaf när min pojkvän är här och exet lämnar barnen.
Han blir oftast väldigt frånvarande när han inleder en ny relation och har en tendens att bli mycket otrevlig när man försökt nå honom gällande barnen/umgänget.
Kan inte minnas  om han varit singel eller ej dom andra gångerna men jag vet ju att han svartmålar mig totalt till sina tjejer och får mig att framstå som värsta psykopaten.(vet detta pga att jag idag är god vän med två av hans ex).
Jo men jag tror det ligger någonting i det du säger....har bara svårt att förstå hans tankesätt.
Det var han som var otrogen mot mig och valde att vi skulle separera när jag konfronterade honom,jag har haft det väldigt tungt och svårt att komma över honom eftersom det inte var mitt val men efter ungefär 1,5år så hade jag släppt allt gammalt och börjat gå vidare.

Men att anmäla, och sen anmäla igen?. Och kommunen lägger ner direkt eftersom de är medvetna om att barnen har det fin fint hos dig. Hur länge ska du behöva vara rädd för att det är dags igen, och en ny anmälan kommer. Finns det verkligen inget mer kommunen göra för dig?.
Det bästa är nog att göra en utredning så att du(kanske) får lugn och ro sedan.  

Fattar inte hur du står ut, det är ju mental misshandel...   

  

   

nä jag fattar inte heller hur jag har orkat detta i 4års tid...jag har varit alldeles för snäll och haft överseende med mycket.
Jag har låtit det mesta rinna av mig som vatten på en gås för jag har hoppats på att polletten ska ramla ner på han så han inser att allt handlar om barnens bästa och inte hans agg gentemot mig men nu börjar mitt tålamod ta slut.
Jag har samarbetat och låtit han få som han vill nästan hela tiden ,han har fått ha umgänge med barnen även fast umgängesschemat sagt något annat...för jag har velat att barnen ska få en bättre relation till sin far ,resultatet är att jag får skit tillbaka.
Dessutom spenderar barnen ca 80% av umgänget hos farföräldrarna och inte hos pappan.

Men som jag skrev tidigare så kommer jag att kräva en utredning ,så får pappan svart på vitt att dom har det bra här och att hans "oro" är helt obefogad!
Dessutom så kanske dom på socialen kan klargöra för han att pengar och massor med leksaker inte är allt...barn behöver faktiskt kärlek ,omsorg och god uppfostran mer än dom behöver ha sina rum fyllda med dockor ,ponnyhästar och andra leksaker de inte ens är intresserade av att leka med.

ps:sen undrar jag hur sjutton han "vet" att barnen inte har några leksaker...han känner inte till vad dom har här eller ej för han har aldrig gjort sig besväret att komma in och titta.
Och skulle det vara så att barnens kläder hade varit trasiga och ofräscha så hade nog både skolan och förskolan tagit upp det med mig för längesedan eller rentutav tagit kontakt med socialen.

Vilka dagar hade han barnen förra julen?

Fyra år -  tycker du att det är mycket....    Vi hade så nästan tills barnet blev myndigt....

han hade enligt umgängesschemat 22-30 dec så jag firade jul med barnen och min pojkväns familj helgen innan julafton och sen hade jag nyår.

ja för mig är det mycket för jag har aldrig varit med om detta tidigare.

Nej,  det har man nog sällan...

kanske du kan ge mig några tips/råd inför framtiden?finns det något man kan göra för att orka med allt?eller kanske få det hela att minska/dämpa sig?

Min f d man gick för långt;  i båda kommunerna där vi bodde nonchalerades efterhand exets anmälningar.  Någon från soc.  kunde ringa  för att informera mig,  pliktskyldigt,  lite generat;  "Nu har det kommit in en anmälan igen;  det gäller...."    Värst var det under sommarsemestertid,  då kunde någon som inte var bekant med oss ta anmälan på allvar.  Tills de vanliga socialsekreterarna kom tillbaka och allt redde ut sig.

I kommunen dit vi flyttade (längre från honom)  råkade karln anmäla chefen för barn och ungdom för att ha hanterat något  ärende på fel sätt.  Efter  det talade chefen om att ytterligare anmälningar skulle hamna i "dårpärmen"...

Tror alla som arbetar med oense förälder snart lärt sig att anklagelser,  anmälningar och motanmälningar -  mer absurda än relalistiska ibland väller in.

Den kvinna som följde oss sedan jag som gravid sökte stöd hos soc.  var fantastisk!   Hon engagerade sig enormt,  kämpade med att få till ett umgängesavtal pappan skulle kunna godkänna.
Hon rådde mig att alltid bevara lugnet och uppföra mig korrekt.   "Ni har levt ihop,  han vet vilka knappar han ska trycka på för att få dig ur balans.  Låt honom inte få den triumfen.  Ge dig inte in på hans planhalva."

Jag försökte sköta alla överenskommelser skriftligt -  nu finns ju mail.  Jag skaffade fax  -  och telefonsvarare. Försökte undvika att prata med honom direkt.

När han ringde,  eller lämnade eller hämtade barn så vi möttes personligen fick jag rådet att försöka se honom som på andra sidan en glasruta.  Att jag såg  munnen röra sig utan att jag hörde förolämpningarna...

Har inte läst allt i tråden,  det är fortfarande ett tungt kapitel i mitt liv,  så allt jag skrivit kanske inte är relevant.

OM man ska lägga energi på att fundera på varför det blivit som det blev - är inte säker på att man ska det - är min teori att det gick mannens ära förnär att jag flyttade från honom,

Och det var  säkert bra att jag inte kunde se in i framtiden när barnet var så litet som ditt....