Jag avskyr min dotter! (långt)
Jag är mamma till en vuxen dotter som nu är 21 år. När hon föddes var jag nyss fyllda 22. Jag tog mitt ansvar som mamma direkt och trodde att jag visste hur man tog hand om barn. Jag läste för henne, sjöng för henne, bar omkring på henne, tröstade henne, lämnade henne aldrig, osv. Jag älskade henne från första stund jag såg henne. På grund av olika omständigheter som lögner, oansvar, spelmissbruk mm. separerade jag från hennes pappa när dottern var endast 8 månader. Jag bodde långt ifrån min egen släkt och familj och var ganska vilsen som ensamstående mamma men vi klarade oss ok. Helt klart kan jag erkänna att jag kanske inte gjorde det bästa för henne då hon var ca ett och ett halv år gammal. Jag valde att börja plugga på annan ort. Hon hade före det bott hos sin pappa mest på helgerna men då jag började plugga fick hon börja bo mer hos honom. Antagligen blev hon inte trygg med det men eftersom hon var lite pappas flicka så trodde jag det. Från att hon var tre år bodde hon växelvis varannan vecka hos mig. Jag visste inte då att det kanske inte var så bra med växelvis boende för ett så litet barn. Jag hade ingen som kunde berätta det för mig dessvärre. Hon verkade må bra med det och var ganska trygg som jag såg det.
När hon var sju år flyttade hon till mig på heltid eftersom hennes pappa valde att flytta 30 mil bort för att plugga. Då valde jag att flytta till min födelseort som låg inom samma avstånd. Hon träffade sin pappa varannan helg vid den tiden. När hon var nio år flyttade hennes pappa till Stockholm som låg 100 mil från där vi bodde. I ett år pendlade hon dit ungefär en gång i månaden. När hon var tio år ville hon flytta till sin pappa. Jag sa att det var ok, men jag ville flytta med henne. Jag sökte jobb och bostad i Stockholm och fick det ganska omgående.
Hon bodde hos sin pappa i ca åtta månader. Undertiden hade jag träffat en man som jag senare också fick barn med. När jag var gravid tyckte hennes pappa att det var bättre att hon bodde hos mig så att hon skulle vara där när hennes syskon föddes. Det han aldrig nämnde var att han samtidigt hade träffat någon som han ganska snart skulle flytta ihop med och dottern rymdes inte i hennes lägenhet/hennes liv.
När min dotter sedan blev i elva tolv års åldern började alla svårigheter. Hennes lillebror, alltså min son föddes och i samma veva ville hon inte alls vara hos sin pappa. Pappans nya flickvän var direkt elak mot min dotter och visade starkt att hon inte ville ha henne hemma hos dem. Min dotter började ljuga, skolka, röka och det värsta av allt så rymde hon hemifrån flera gånger och blev till och med efterlyst av polisen några gånger. Hon vägrade totalt att vara hos sin pappa. Mitt förhållande med min sons pappa tog slut mycket på grund av alla problem som var mellan mig och min dotter då det ofta blev bråk och tråkigheter.
Efter det, mellan 12-17 års åldern har hon suttit i rättegångar (mest som målsägande men även anklagad för ringa narkotika brott och ringa misshandel) flera gånger. Vi har gått på BUP (på mitt initiativ) och haft med SOC att göra (också jag som bad dem om hjälp) i flera år. Hon har en misstänkt ADHD diagnos som aldrig blivit utredd ordentligt då hon valt att flytta mellan mig och sina släktingar som bor 90 mil bort flera gånger.
Jag har verkligen försökt att göra allt för att hon ska må bättre. Men hon saboterar för sig själv och oss som står henne nära hela tiden. Hon har tagits för fylla flera gånger, hon har skulder hos kronofogden, hon blir osams med alla sina vänner och sin pappas familj (farmor, faster, farmors syster osv) Min nya sambo sedan flera år har ordnat ett jätte bra jobb åt henne som hon visserligen uppskattar men missköter till en viss del. Hon bor hemma fortfarande och tror att allt som är mitt är hennes. Hon tar allt jag har utan minsta samvete. Alla mina kläder, mitt smink, mina skor. Allt försvinner för att hon tar det utan lov och glömmer dem hos sina vänner eller på ställen som hon inte kommer ihåg.
Hon har i vuxen ålder haft fester i vår lägenhet när vi har varit bortresta så att vi har fått varningar av vår hyresvärd. Hon och/eller hennes kompisar har haft sönder en mängd saker i vårt hem. Hon ringer och skriker åt mig på nätterna så att hennes små syskon vaknar. Hon hotar att ta livet av sig när man ställer krav på henne. Hon kommer hem och väsnas (ibland onykter) utan att ta minsta hänsyn till att hon har tre småsyskon som blir rädda. Hon anklagar mig för allt och inget. Hon skulle aldrig någonsin hjälpa till hemma. Inte med något för hon anser att jag får skylla mig själv för att jag har skaffat henne och att allt är mitt ansvar.
Allt detta och mycket mer som jag inte orkar skriva om har gjort att jag sakta men säkert har börjat att tycka så illa om henne...och det värsta är att jag inte längre känner så mycket kärlek för henne. Jag avskyr hennes sätt och hela henne ibland. Och det gör så jätte ont... för hon var verkligen min lilla älskade gumma när hon var liten....
Jag har verkligen försökt att göra allt för att hon ska må bra men tydligen så räcker jag inte till...vad ska jag göra? Men jag har även låtit allt vara stundvis då jag har fler barn att ta hänsyn till. Vill inte känna så här...och vill inte att hon ska må så dåligt som hon gör. Har sagt till henne att hon är vuxen nu och om hon mår dåligt måste hon själv söka hjälp men att jag givetvis hjälper henne att få de rätta kontakterna. Men jag får bara anklagelser tillbaka....ALLT är mitt fel...
