Varför tvekar jag? LÅNG!
Ska försöka att göra en väldigt lång historia så kort som möjligt.
Jag är uppväxt med min biologiska mor, med en frånvarande far som vi såg någon helg varranan var tredje månad. Mion biologiska far sitter i dag i fängelse och kommer troligen att så få göra i resten av sitt liv. Har lite kontakt med honom via telefon, har inte träffat honom sedan långt innan han åkte in. Min biologiska mor träffade jag som hastigast under min farmors begravning för 1 och ett halvt år sedan. Innan dess vet jag knappt när jag träffade henne sist. Sedan nästan tio år tillbaka kan jag inte ens med att kalla henne mamma, då hon inte är det för mig. Mina barn vet inte vem någon av mina biologiska föräldrar är, visst en dag när de är så pass stora att de kan hantera det så kommer de att få veta sanningen.
Men till saken hör att jag när jag var 17 träffade en kvinna, och vi har riktigt klickat. Vi har både gråtit tillsammans och skrikit och bårkat så att taket har kunnat lyfta. Idag är det hon som är mamma för mig och mormor för mina barn. Det var hon som satt brevid min man på honörsbordet när vi gifte oss. För flera år sedan pratade vi om just adoption, att ta steget fullt ut och få allt på papper. För oss bådas skull om något skulle hända. Min mamma har en son sedan tidigare (hon är annars ensamstående), han är insatt i saken och tycker att vi skall göra det.
Allt har blivit mer aktuellt än någonsin då jag höll på att mista livet i en sjukdom förra året, så nu är disskutionen mer het än tidigare.
Genom min biologiska mor har jag två halvsyskon och två helsyskon. Med mina halvsyskon har jag nästan ingen kontakt, den har mersom runnit ur sanden det senast året. Detta på grund av många bråk och olika viljor. Med min helsyster har jag aldrig haft någon direkt kontakt, vi har aldrig fungerat tillsammans, med min bror har det varit bättre, men sedan han flyttade utomlands för 1 år sedan har vår kontakt blivit mycket sporadisk. Genom min biologiska mor har jag också haft en man som har varit en extra pappa till oss alla syskon. Han har alltid stöttat mig genom mitt kaotiska liv, men det senaste året har även den relationen börjat sina. Varför har jag inte riktigt fått klarhet i.
Av någon anledning så tvekar jag ändå till att inleda processen med adoptionen, varför vet jag inte riktigt! Kan det vara så att jag trotts allt är rädd för min biologiska mors reaktion, eller mina syskon för den delen. MEn relationen med mina syskon är ändå nästan obefintlig, så jag har inte mycket att förlora på det. Lika dant är det med min extra pappa, honom har jag inte heller mycket kontakt med. Visst om de väljer att ställa sig på hennes sida och inte ha kontakt med mig och min familj är det både synd och ledsamt. Men istället vinner jag att ha en riktig familj som bryr sig om mig och min familj.
jag vill kunna stolt visa upp henne att hon är min mamma, visserligen kan jag det redan. Men det är många människor som har väldigt svår att acceptera att jag har gjort de val jag har gjort när det kommer till mina biologiska föräldrar. Detta hade varit ett sätt att få dem alla att förstå att jag menar allvar!
Men varför tvekar jag?