Som nybliven vuxen i ett barns närhet tycker jag man bör ha lite av den där fingertoppskänslan som sextiotalist skriver om. Man går inte in och tar över, däremot KAN man snabbt bli en person barnet tyder sig till. Själv arbetade jag på förskola då hag träffade min man, så hag var inte orolig för hur det skulle funka med barnet. Snarare orolig för hur det skulle funka med föräldrarna :) Och visst, jag arbetade med barn i samma ålder som bonus var då jag lärde känna henne, men jag bar mig definitivt inte åt som om jag visste bättre än mamman. Man har ett väldigt olika sätt att förhålla sig till sina egna barn (eller barn man bor med) och barn man arbetar med. När man arbetar är man mer proffisionell, tänker på metoder och liknande. Barn man bor med och finner sig älska behandlar man mer känslomässigt :) Man VET att man borde vara mer pedagogisk, låta barnet klara sig själv bättre osv, men när man sitter där själv är det inte lika lätt :) Och det är så det SKA vara, det är skillnad på familj och arbete. Nu verkar tjejen ju vars relativt ny i bilden, skulle tro att hon vill visa sin bästa sida för pappan, visa att han valt rätt och att han kan lita på henne. Visa att hon är engagerad i hans barn. Det kam lätt bli fel även om man menar väl... Sen så är det lättare att se det negativa än det positiva kanske? Lättare att se de sidor där hon "tar över" (vilket jag inte tror är hennes avsikt, utan bara en konsekvens av att hon vill visa sin duglighet).. Försök fokusera på det som är bra, att barnet faktiskt fått en vuxen som engagerar och bryr sig - det är inte alla som gör det.. Vad gäller förskolan är det ju helt upp till dig. Men vad menas med att dagis fritt skall kunna kommunicera med henne? Handlar det om vad som hänt under dagen, när hon hämtas, så underlättar det ju om man kan nämna det som personal för den som hämtar. Har tex barnet ramlat, varit ledsen, snorig osv så är det rätt bra att veta. Kanske kan man vara mer lyhörd MIT barnet om man vet att ngt hänt under dagen? Likaså är det en självklarhet tycker jag att kunna berätta vad de gjort för aktiviteter under dagen, så kan man som vuxen utveckla ämnet under promenaden hem. Var det kul i skogen? Var det spännande att åka buss till biblioteket? Och liknande... Bra att veta om barnet sovit bra eller inte på vilan kanske? Har det däremot med mer privata saker att göra, såsom problem i utvecklingen, mobbning, osv. Sådana saker bör främst tas med barnets föräldrar, speciellt i början. Själv blev jag efter några år inbjuden av mamman att närvara vid utvecklingssamtalen i skolan. Hon tyckte att jag var en så stor del av dotterns liv att jag hörde dit. Men då hade hade vi levt tillsammans i några år. Mamman har ibland sökt upp mig för att diskutera funderingar hon har över dottern, med tanken att jag kanske ser saker på ett annat sätt och pratar med dottern om andra saker än föräldrarna. Jag är tacksam för att hon låter mig vara en del av dotterns liv på detta sätt. Jag hade engagerat mig ändå, iochmed att jag lever med pappan och delar på ansvaret i vårt hem. Men jag hade inte kunnat vara en sån självklar del om inte mamman låtit mig vara det.
