Det verkar ju inte ovanligt att pappan vill ha varannan helg, och det verkar inte olagligt att vilja det, men vad händer om mamman också vill det? Båda tycker att barnet har det bättre hos den andra föräldern. Barnet är för litet för att själv kunna säga vad det vill.
Om det är uppe i rätten blir det oftast vv. Om man inte kommer överens själva.
Om ingen av föräldrarna anser att de räcker till och inte vill träffa barnet mer än två helger i månaden så anser jag att barnet borde adopteras bort.
Varför skaffa man barn om man bara vill ha barnet 4 dagar i månaden? Då kan man väl istället vara barnvakt åt kompisars och släktingars barn så man får sin barndos mättad och låta bli att sätta ett oönskat barn till världen.
det handlar inte om föräldrarnas vilja utan om barnets rättigheter och behov.
Rätten kan aldrig besluta något ovanför ens huvud men dom kan utifrån barnets bästa döma det som dom anser är det bästa.
är det så att man anser sig otillräcklig som förälder så kan man också bli rekommenderad från tingsrätten att gå på samarbetssamtal eller en kurator för att få rätsida på det som behöver rättas till.
har båda föräldrarna uppenbara brister i sitt föräldraskap kan det bli fråga om kontaktfamilj för barnet för att tillgodose dess behov.
men nånstans måste barnet bo och ha sin huvdsakliga adress - det kan ingen förälder komma ifrån
som sagt var det handlar inte om vad föräldrarna vill, tycker och anser, det handlar om vad som är bäst för barnet och kan föräldrarna inte själva bestämma om det så är det tingsrättens sak att bedöma den frågan och man brukar oftast då göra en utredning via socialen vart det är bäst för barnet att bo
det handlar också då att man som förälder får offra något i sitt liv för att barnet ändå ska få ta den viktigaste och största platsen i ens liv . Att man ens tänker något annat är för mig obegripligt.
jag själv har svårt att ta in att båda föräldrarna är så ödmjuka att man vill att barnet ska vara mer hos den andra föräldern, jag tror snarare att det ligger något mer personligt bakom. Upptagenhet av karriär, hobbys som tar stor tid eller annat som gör att man kanske anser att den andra föräldern är mer lämpad. Men då har man enligt mig halkat oerhört snett och inte förstått att det inte är ens egna liv som är det viktiga.
jag som förälder har ett ansvar för att mitt barn har det bäst och om det måste innebära att jag går ner i arbetstid eller sväljer min egen fritid för att få ihop livspusslet då får det bli så. Något annat kan omöjligt vara viktigare.
