Åh, ni kämparsystrar- ge mig lite styrka!

Känner mig plötsligt slängd tillbaka många år i tiden- till de smärtsamma känslor som jag hade då. Jag och min man har en son som kom till med IVF/ICSI 2006. Innan dess hade vi försökt själva sen år 2000. Nu är det 2012 och vi har aldrig varit i närheten av att bli gravida på vanlig väg. 

Nu är sonen snart 6 år och det har inte blivit några syskonförsök. Mycket pga ekonomi men också av rädsla för att ge sig in i allt det där igen.

Så började jag känna mig onaturligt trött för ca 1 månad sen, blev förvirrad, hade frånvarokänslor mm. Träffade en läkare som sjukskrev mig för akuta stressymptom (mycket på jobbet under lång tid). Sen har jag fortsatt vara väldigt trött, jag har varit yr och mått illa. I helgen var vi hos bekanta på landet och jag var sååå trött hela tiden. Tänkte då för första gången "att det känns som när jag var gravid". Sen har jag blivit väldigt hostig och urinen läcker som fan- har aldrig hänt för. Googlade och upp kom trådar om graviditet. Nu satt jag och tog en kvällsmacka och plötsligt ligger jag över toaletten och kräks. Och nu inbillar jag mig plötsligt att jag kan vara gravid. Låg därinne och grät över toalettstolen över den ledsenhet jag med all sannolikhet kommer att uppleva imorgon när jag väl får lov att testa och det är ett minus. En ledsenhet som jag hoppades ha lämnat bakom mig och som jag inte alls är rustad att möta just nu. Och så det där förbannade hoppen om att jag kan ju faktiskt vara gravid.

Någon som vill finnas där för mig imorgon och bolla lite tankar?