Pappa sökes

Hej Detta kan vara något annorlunda än det som anses mest vanlig men jag söker en man som i förlänglingen vill adoptera mig som sin son. Hur kommer detta sig då? Ja jag har aldrig haft en pappa på alla sätt och vis. Han lever fyssikt men jag har aldrig någonsin fått en "pappa" av honom och kommer aldrig att få det heller. Trots den upplevelsen så har jag upprepade gånger under mitt liv sökt kontakt och på alla sätt jag förmör och kan komma på berätta och förklara vad jag saknar och behöver men resultatet blir alltid det samma. Hur mycket jag än visar och öppnar mitt hjärta så försvinner det fråm denna mans sinne dagen efter. Han kan komma ihåg pengar och vad saker kostar t.ex. Men han kommer aldrig ihåg hur jag mår eller vem jag är oavsett om jag har visat, pratat, bråkat, varit mjuk i förklaringen, skrivit långa uppsatser, kort sagt jag har ingen pappa och det smärtsr enormt. Jag har blivit väldigt misstänksam och lever med en känsla att inte bli trodd eller lyssnad på oavsett vad jag berättar eller hur allvarlig det är. Helt enkelt så känner jag mig ensam på det värsta sättet, jag har en person på denna jord som kallas min papppa men jag ör totalt övergiven och ensam och har alltid varit det även som liten. Min mamma är sjuk och utnyttjade mig aom liten och det ät tufft men det känns värre att ha en "pappa" som inte ens ser det eller något annat och jag lever med att jag är felet. Så min önskan om adoption? I Sverige kan man in "skjilja" sig från en biologisk förälder. Visst jag bestämmer själv, är 41 år gammal, men anser efter alla år att jag alltid kommer att ställa orimliga krav och jag kommer att hoppas - bli sårad djup varje gång tanken/eller något annat kommer upp angående min nuvarnade pappa. Detta gör mig så ont och jag skulle verkligen vilja "glömma" att han finns och "är" min pappa men jag kan inte det. Jag älskar min pappa men såret blir bara djupare och djupare för varje gång vi möts på något sätt. Samtidigt vill jag inte vara själv helt i livet, med det menar jag att känslan i dett gör att jag känner mig mycket mer ensam och övergiven än om min "pappa" inte fanns eller var död. Jag vill känna tillit i livet och känslan att inte ha en pappa skulle vara skönt för mig. Nu kan jag inte vara utan pappa enligt lagen i detta land, så långt jag vet. Så då återstår adoption. En del av er som läser detta kasnke uppfattar det som strunt eller "sök hjälp". Jag kan bara säga att efter ett liv där dessa jobbiga känslor har förnekats, bedövats av alla möjliga slags psykofarmaka, bedövats av annat - människor, sex, alkohol mm. Så är jag nu fri från flykt och vill inte fly längre. Som t.ex. Kristendommen som blev väldigt konstigt präglad av min far och mor samt en bypastor som inte kunde prata med en ens på gatan utan att använda predikande röst och tala om synd. Som liten känslig pojke så blev det en stor rädsla. När jag till slut gick ut ur svenska kyrkan, efter många års försök till tro vilket jag vill ha och tror är gott, så kom jag på mig med att be till gud och det kändes helt ok, aldrig gjort det förut av fri vilja med god känsla. Ja detta är en annorlunda önskan och jag ser fram mot att leva ett "pånyttfött" liv.