Mitt hemska liv som barn! Regelbundet misshandlad och alkoholiserade "föräldrar"
Nu ska jag berätta om mitt relativt ruttna liv som barn och ungdom.
När jag var 11,5 år träffade min mamma en ny karl, till en början tyckte jag att han ändå var ganska snäll. Han drack ganska mycket, speciellt helger eftersom han på den tiden jobbade borta på veckorna och kom hem torsdag kväll. Min mamma drack så klart tillsammans med honom, men inte i samma mängd sprit som honom.
Men efter något år, när jag var 14 år ändrads allt, han var absolut inte snäll längre. Han skrek på mig mycket otrevliga saker, kunde ta mig i håret och skaka om det utan egentligen någon anledning. Vid det här laget skrek min mamma på honom att sluta m.m
Han började arbeta på samma ort och var alltså hemma alla kväller och helger. Han drack även på kvällarna men desto mer på helgerna, speciellt helger såg jag som förfärliga. Allt blev bara värre.
När jag började 7:an fick jag många nya vänner eftersom att det var en ny skola inne i stan man började då, 2 utav dessa vänner umgick jag med dagligen i skolan och även på fritiden. Vi hade väldigt roligt tillsammans. Vid det här laget hade mammas nya karl blivit betydligt värre, han kunde skrika åt mig - (Du ska veta att du är ingenting värd, det är ingen som vill ha dig!) - (Du är inte önskad, du har blivit till genom en olycka) han kunde knuffa mig så att jag föll och gjorde mig illa i möbler, slå till mig och lyfta mig i håret när han var i fyllan.. Vid det här laget vågade inte min mamma be honom lägga av, när han började gömde hon sig någonstans typ i sovrummet eller liknande. Jag kunde ibland höra hur hon grät. Jag tror att han kanske slog henne också och därför vågade inte säga till?
Han var oftast trevlig om han såg att jag hade kompisar hemma, eller om vi hade annat besök. Jag ville helst inte ta hem kompisar eftersom det blev allt värre, skämdes! En fredag efter skolan frågade dessa 2 kompisar om vi inte kunde fara hem till mig. Jag ville inte för jag visste helg = KANON I ARSLET! Så jag "slingrade" mig och sa nä men det går inte. Kan vi inte fara till er istället? Nä men vi far till dig du bor mycket närmare stan. Nä jag vill inte att vi far till mig sa jag, men varför inte det? Därför det sa jag. Dom slutade inte fråga, så jag sa till sist att min lodsaspappa är en idiot, nä vadådå? Han var ju trevlig när vi var dit sist. Så jag sa att ja men oftast försöker han ju vara snäll om någon är hos oss och visade då mina blåmärken jag hade ifrån det han gjort. Oj ja dom förstod mig, och vi for till ena utan mina vänner istället. Jag litade ju på dom att dom inte skulle berätta för någon vad han kunde göra jag vill inte att någon skulle veta. Jag trodde kanske att det var mitt fel? Jag vet inte. Men så berättade dom till en anna kompis, jag var inte så bra vän med henne men vi kunde "hänga" på skolan som ett gäng tillsammans. Så började det på skolan också, när hon fick veta det kunde hon och några andra säga när jag kom **** har du fått nå stryk idag? Är det kul med en misshandlar farsa? Och så skrattade alla. Jag blev så himla ledsen för det var inte ett dugg roligt för mig.
På skolan kände jag mig ändå "trygg" och alla hade ju varit snälla med mig. Men nu hade jag istället ett helvete hemma och ett helvete på skolan. Jag minns att jag låste in mig på skoltoan och grät. Så en dag gick jag med ett par andra vänner som vi kan kalla Lina, Anna, Nina och Sara. Och dessa som tyckte det var såååå himla kul att fråga och håna mig för detta, gjorde även det denna dag och då ena vännen Lina jag gick med sa VAFAN säger du åt henne?! Din jävla fitta! - Och denna som då var elak med mig skrattade. Efteråt frågade då dessa 4 vänner varför dom säger så? Är det sant? Jag litade inte riktig på att dom inte heller skulle börja vara elak med mig, så det tog verkligen emot att berätta. Men hur som så berättade jag åt dessa 4 vänner hur det var, jag berättade allt min "styv pappa" gjorde och hur han var. Dom lovade mig att inte berätta för någon och dom var helt på min sida. Dessa 4 vänner, är jag än idag mycket nära. Men jag var också rädd, jag ville inte att någon skulle berätta så att soc fick veta, för jag var så rätt att måste flytta hemmifrån närmsta familjehem var i kommunen brevid min, och dit ville jag inte! Jag ville ju trotsallt ha mina vänner, som verkligen var mina vänner i närheten.
Allt eskalerade och mammas karl blev allt våldsammare, samtidigt som jag mådde sämre. Sprit fick jag dricka i hemmet det var bara och ta. Så jag kände ibland inte för att gå till skolan för att jag visste att där får jag höra det ena och det tredje av detta "gäng". Jag kunde ibland en måndag bara dricka mig redlöst berusad hemma, och vakna upp dö bakis. Ja det stod alltid fullt med öl och sprit i kylen det fanns mer alkohol än det fanns mat.
Så började jag 9:an och en av dessa 4 vänner hade även en som vi kan kalla Niklas äldre bror eller rättare sagt flera stycken. Så hade dom iallfall fest hemma och jag for dit, senare mot kvällen så kom 3 tjejer från det elaka gänget. Och började även säga saker som i skolan, riktigt skrattade och frågade om jag fått spö och oj så roligt dom hade åt mitt misslyckade liv. Jag ville inte vara kvar, så jag bara drog sa inte ens till mina vänner att jag går, utan jag kände bara JAG VILL BORT!! Så jag gick och en bit utanför där vi bodde fanns en busskur, som jag satt i 4 TIMMAR! För jag vågade inte gå in för jag var så himla rädd att gå hem för jag visste ju hur full han är vid det här laget. Så jag satt där tills det var kolsvart i huset och då smög jag in.
Sen så den ena vännen hade ju som sagt en bror som vi kan kalla Niklas, han hade körkort och han kunde köra oss hit och dit. Han var väldigt snäll! Så stod vi utanför skolan och rökte, så kommer 2 utav dom elaka tjejerna och ropar uti om jag fått stryk och andra glåpord. Då säger Niklas vad menar dom? Jag bara nä inte vet jag, dom ropar lite sådär åt alla. Jag ville inte berätta jag kännde skamm och var innombords mycket ledsen. Men vi umgick mer och mer med kompisens bror Niklas, och vi blev tillsammans. Till en början var jag lite rädd, vågar jag lita på honom? Undra om han verkligen är snäll? Jag vet ju att jag inte var något värd, att ingen tycker om mig för det hade jag blivit matad med under flera års tid från mammas karl. Mammas karl började nu vara ännu mer våldsam kunde slå mig överallt, dock oftast på ställen som inte syntes. Han sa att han önskade mig död, och just den dagen fick jag inte äta något hemma från kylskåpet han sa att om jag rör någon mat så dödar han mig. Så jag fick snällt gå hungrig, jag hade ätit skolmaten 10.30 och fick ingen mer mat den dagen och min mamma var heller inte hemma den dagen....
Två dagar efter mammas karl förfärligt full fick jag så himla med stryk att jag bara ville dö, sjunka genom golvet. Han bara slog och slog och slog mig i ryggen drog mig i håret och dunkade mitt huvud i golvet, blodet från näsan bara rann. Sa åt mig hur värdelös jag är, att du vet mycket väl att ingen tycker om dig att du inte är önskevärd, på den tiden trodde jag också att så var det ju, men visst är det väl så. Dagen efter jag var så öm i ryggen att jag inte kunde ligga på rygg, ser mig i spegeln och i stort sett hela min rygg är blå, ALLDELES BLÅ! Så öm i huvudet efter att han dragit mig för kung och fosterland i håret.
Så någon dag senare skulle denna Niklas då komma hem till mig, jag sa innan att om mammas karl kommer spring in och göm dig i garderoben. Vad du än hör och vad han än gör KOM FÖR GUDS SKULL INTE UT, för då skulle han nog på riktigt ha ihjäl honom för då hade ju en utomstående fått se och dessutom höra vad han gör/gjort. Så var vi hemma hos mig och låg i sängen och såg på film och han får syn på min rygg och frågar vad som hänt? Jag var ju tvungen att berätta, han blev skit förbannad på mammas karl. Mitt vad de är kommer han och baknar som en idiot på dörren (hade rumsdörren låst) och Niklas springer in i garderoben. Han knuffar mig så jag faller in i datorbordet, vid det här laget hade jag redan riktigt riktigt ont i min rygg. Han börjar att slå mig, och jag var inte lika rädd vid det här laget för jag visste ju att Niklas fanns i garderoben och att han hade bli och att den bara var parkerad en bit ifrån huset. Så när jag ligger på golvet så sparkar jag honom allt vad jag har mellan benen och när han sjunker ner sparkar jag än en gång och skriker NIKLAS SPRING!!!!!!!! Så vi lägger benen på ryggen och springer ut och upp till bilen och bara gasar iväg.
Det var min historia som jag kortat av vääldigt mycket.
Hur som helst fick jag hjälp av soc, men jag litar inte på dom!! För dom tänkte först placera mig hos en fosterfamilj, men jag ville inte. Jag och Niklas hade ju tänkt att vi skulle bo tillsammans.... Men till sist fick jag iaf flytta ihop med honom och fick socbidrag, så det slutade som jag önskade! :)
Nu idag är jag 23 år gammal, och bor än tillsammans med Niklas och vi är jätte lyckliga. Jag fick barn i Augusti och det är mitt första barn som jag älskar högt!
Min mamma är inte längre tillsammans med honom, och vi har fått bättre kontakt. Men jag kan ändå känna mig riktigt besviken på att hon verkligen inte hjälpte mig att jag fick stå ut med detta.... Jag känner inte att jag kan lita på henne på det sättet.. Hon skulle så gärna vilja få ha vår son några timmar (vara barnvakt) men jag vet inte, det tar emot. Jag vet att hon inte skulle vara dum med honom. Hon skulle vara snäll. Men just att hon inte hjälpte mig känner jag en lite irritation för..... Ja jag vet inte. Har iaf inte svarat på hennes önskan än...
Vad tycker ni? Kan ni kanske ge mig några råd?
Ber om ursäkt för ett kanske lite osammanhängande inlägg.