jag började tappa greppet om drogerna runt 18-19 års åldern, jag försrår nu att det var ett sett att fylla tomrumet efter nått jag kunde lita på, jag var på olika fosterhem innan jag var 7-år, sista tiden när jag var 6-år fick jag vara på barnhem, och det var ett helvete, jag lovar, men sen fick jag komma till en bondefamilj i halland, det var rena himmelriket för mig, där behandllades jag likadant som deras egna barn, kunde vara lite tufft ibland men dom var alltid rättvisa, dom tog mig som sin egen son, och jag kände det som dom var mina riktiga föräldtrar, först då började jag kunna lita på en vuxen, det var mycke märkligt för mig, allting före sjuårsåldern blev ett svart töken som jag tvingades glömma bort, jag låtsades inte komma ihåg nått, ocg det funkade bra, än i dag så har jag bara svaga glimmtar, otrevlioga sådana, men hela tiden jag bodde där var jag precis som vilket barn som helst, problemen började direkt när jag hade flyttat hemifrån, "runt 18.årsdagen",jag fastnade direkt för allting som gjorde att jag slapp se värkliheten, jag kände samhörighet med mina vänner, det hade jkag aldrig känt innan, desto mer väck desto bättre mådde jag, men efter 10-15 år förstog jag att drogerna tatt över mitt förstånd, det ville jag igentligen inte erkänna, inte ens för själv, sen blev jag pappa när jag var 41 år, det kom som en överraskning,sen dess har jag försökt sluta, varit på flera behandlingshem, men efter några månader drog jag igång igen, nu är det långa uppehåll men det blir små återfall mellan varven, men nu är jag så trött på att leva i en kamp varje dag, och behöva känna mig som missbrukare, jag är nu 53 år, och jag är tacksam över att jag får chansen att få bo i ett familjehem, och det föredetta missbrukare, nu med utbildning, så dom vet ju va det handlar om, ska bli skönt att bara kunna vara rak, va nig själv, lära känna mig själv som den jag igentligen är, tack för jag får skriva lite om mig själv.