Min 3-åring tar knäcken på mig

Barn är olika och utmanar och testar gränser på olika sätt. Tycker det verkar

som att du behöver ett 'tänk' för att hantera situationer när det blir konflikter och kan rekommendera att låna någon bok i ämnet tex 'explosiva barn' eller

gå en ABC-kurs eller Komet- kurs om din kommun ordnar sånt. Försök att se framåt skoja och släpp på prestige

och tankar på att barnet måste lyda- ditt barn kommer inte alltid att vara såhär mitt barn var likadant slog mig och vi bråkade mkt men nu är hon helt annorlunda sen hon växt till sig några år, men konflikthantering ingår ju alltid i bagen med föräldraskapet

Treåringar är förfärliga. Det är en fruktansvärt påfrestande ålder.
Jag går igenom samma sak som du Ts. För femte gången!

En stor tröst är att barnet snart blir fyra år och förvandlas till en gullunge igen.  

Kunde inte låta bli att le när jag läser att det finns fler knäckta mammor . Känns faktiskt redan bättre nu när jag bara fått skriva av mig all frustration. Jag hoppas så verkligen att denna jobbiga period snart är över....

Har explosiva barn hemma och läst kanske en fjärdedel, men jag har ändå svårt att få till mig hur jag skall använda de råden på min son. Tyvärr inser jag ju att han ärvt både mitt humör och tålamod..

Om du googlar på "barnets stund" så får du upp en övning som stärker de positiva banden mellan barn och föräldrar. Tanken är att förhandlingar och konfliktsituationer ska bli lättare att lösa när relationen har fått ett stort positivt tillskott. Det blir som en investering. Övningen kan man göra varje dag.

Övningen används för barn med autism men kan passa för typiska barn också.

Just det, kom på en annan grej som har hjälpt ganska mycket (har en son i samma ålder). Jag köpte två trummor med trumpinnar, alltså sådana trummor som man kan hänga kring halsen i en rem. I barnstorlek. Man blir otroligt glad av att trumma! Det gäller både mig och sonen. Det är viktigt att ha två trummor så att man kan göra det tillsammans.

Jag har märkt att konflikterna blir mindre ifall man har en riktigt rolig stund, helst varje dag.

Det är inte lätt, jag är gravid ovanpå det. Och ja, det blir ju en del konflikter. Slår han mig med en leksak så säger jag bara; slåss du med den så lägger jag undan den! Slår han igen, då lägger jag undan den direkt. Börjar han skrika ute för att han inte får något, ja, då får han sitta där och skrika på marken. Har vi bråttom så tar jag bara upp honom och sätter ner honom i vagnen (innan skulle jag burit, men sen jag blev gravid så får vagnen följa med, även om den knappt används) - och spänner fast honom. 

Försöker aldrig diskutera när han är arg, det går inte ändå, jag ignorerar och fortsätter med mitt. Skriker han inne och blir arg, då tar jag in honom på hans rum - säger åt honom att han kan komma ut när han slutat skrika - och stänger dörren efter mig. Jag var mycket "mesigare" för bara några månader sen. Men nu när jag är stor & tung så ORKAR jag inte tjafsa. Utan säger bara att nu räcker det. Jag ger inte med mig utan har jag sagt A så är det de som gäller. Även om jag får vänta ut ett raseriutbrott så ändrar jag inte ståndpunkt.

Värt att säga är att han kom in i denna fasen som 2,5 åring - och har inte fyllt 3 år än. Men märker att allt går mycket lättare när jag inte försöker diskutera när han blir arg, utan fullföljer det jag sagt. 

Jag förväntar mig inte att min lilla kille ska uppföra sig jämt, på något sätt måste han få uttrycka sina känslor. Om det är genom att lägga sig ner och skrika, eller kasta runt leksakerna på sitt rum, då får han göra det. Oftast så går det över rätt fort (fast jag har stått ute i någon timma en gång då han var JÄTTEARG för att jag vägrade bära honom och sa; orkar du inte gå så har jag med mig vagnen som du kan sitta i!) och det viktigaste för mig har varit att inte lägga för mycket energi på det. Blir han arg, visst, sånt som händer. Även jag kan bli trött, höja rösten och gråta framför honom när energin är helt slut efter en hel dag - och så vägrar han gå och lägga sig. 

Nej, det är ingen dans på rosor. Hade jag kunnat planera detta med skaffandet av barn nummer 2, så hade jag ALDRIG blivit gravid denna fasen i hans liv. Nu hade jag behövt vara på topp för att orka med alla hans utbrott.

min spontana tanke är att hitta mer tid till honom, kvalitetstid, där ni har trevligt tillsammans. så slipper han försöka få uppmärksamhet på ett negativt sätt.. Jag tror inte på att hota någon i den åldern, han kan inte bli straffad på lördagen för någonting har gjort några dagar tidigare. Ta tag i problemet när det händer, hitta ett ställe där han får sitta i 3 minuter och funderat på vad han gjort fel, så klart ska du även berätta för han vad du blir arg för. Kanske är värt att kliva upp lite tidigare på morgonen för att detta ska utebli? En tanke..

Jag känner igen vissa grejer i din inledning TS, just det där att han ska bestämma var vi ska ha på kläderna, att de liksom kör med en, fel kopp, fel tallrik mm mm och sen det där man hela tiden har i bakhuvudet att välj dina strider Känner så väl igen det där att först säga nej och sen tänka  i sitt huvud, men vad fan han får väl ta sin jävla snutte då grrrrrrr

Min är bara såhär med mig och inte sin pappa, vilket gör mig ännu mer matt, han har dessutom en storebror som jag känner inte får lika mycket uppmärksamhet för att lillebror ofta ska ha mig hela tiden....som tur är är storebror förstående och vi kan till och med skratta åt det

Min är som värst när vi kommer hem från förskolan och det som har hjälpt lite är som någon annan föreslog att försök ta lite tid att ha en kul stund med honom. När det gäller min är det att läsa en speciell bok som jag har läst en miljon gånger men om jag tar mig tid och sätter mig och läser den förgrymmade boken ett par gånger så brukar han bli gladare

Lycka till