Varför är livet så jävla orättvist?
Historia: Fick mitt första barn för 5 år sedan, på första försöket. Samtidigt startades bebisverkstaden hos min vän och hennes man. Inget hände.. 1,5 år senare fick vi andra barnet. Helt oplanerat då vi dessutom hade preventivmedel. De försökte fortfarande.. Ett halvår gick och äntligen fick de ett plus på stickan! Dessvärre mf i v5-6. De fortsatte och lyckades plussa igen men resulterade också i ett mf. Efter en lång lång tid med div. undersökningar bekräftades förtidigt klimakterium för hennes del. De ställde sig i kö för äggdonation, väntetiden var 2-3 år. Då bestämde jag mig för att hjälpa dem genom en äggdonation, en sk korsdonation så de fick hjälp tidigare. Lyckan var total när jag berättade för dem hur jag kände och vad jag ville. Sagt och gjort 10 mån senare gjorde jag min donation. Några veckor därefter skulle min vän få sin donators ägg insatta. Efter nån vecka visades ett plus på stickan! Underbart! Vi skrattade, kramades och grät av glädje allihop! Jag och min man hade diskuterat ett tredje barn och bestämt oss för att försöka. Detta berättade jag för min vän och hon var lika glad som jag över detta. I v8 skulle hon på ul, men nådde aldrig dit. I v6 konstaterades mf igen. Hela världen rasade. Samtidigt som detta sker håller ett litet frö på att gro i min mage men detta var vi helt ovetandes om. Eftersom de har mått så dåligt efter tredje mf har vi knappt pratat med varann. Vi har smsat enstaka gånger men varken pratat eller setts sedan i slutet av juni. Har försökt både ringa flera gånger och smsat eftersom jag inte hört något alls från henne under aug och sep. Häromdagen fick jag sms som bekräftade att hon mådde ok och att hon hör av sig när allt är bra igen. Självklart respekterar jag detta och väntar på henne. Problemet som uppstått är ju att jag är gravid i v 15 och hon vet inget. Hur ska jag kunna berätta detta utan att hon såras. Hade inte hon fått mf så skulle vi fått bebis samtidigt. Usch vilken ångest detta är. Hur ska man kunna glädjas åt detta. Åh fy fan vad jag är arg för att min fina vän inte kan få uppleva den underbara känslan att bära ett barn och bli mamma.