• Anonym (tvekar)

    Finns det risk att pappan får vårdnad vid konflikt?

    Jag och sambon har ett barn på 2år, det är pappan till barnet. Nu känner jag mer och mer att det inte funkar längre, pappan har fuktionshinder som påverkar hela vår vardag, måste ta hänsyn till honom hela tiden och han behöver stöttning i massor och gör egentlign ingenting hemma. Kan "leka" med barnet framför datorn 15-20min/dag men tar aldrig någon natt eller liknande. Jag är helt slut efter att behöva plocka och organisera efter pappan också.

    Han har erbjudits hjälp men vill inte ha det och skyller på allt förutom att han faktiskt är "lat" i mycket även om endel saker funktionshindret så försöker han inte och ljuger när vården och andra frågar hur det går. När jag säger hur det är så går han in i försvarsposition och blir arg på mig.

    Jag vill inte behöva ta skit från honom pga. hans funktionshinder och att han inte vill kämpa. Har märkt nu när jag varit bortrest med barnet 2x 1 vecka att jag är gladare, orkar med barnet och är inte lika trött som när jag är hemma igen, då är jag sjukskriven för jag måste sova middag annars orkar jag inte en hel dag. Är konstant stressad, ledsen och nedstämd.

    Men jag vet att pappan gnällt på andra mammor att de är hemska som "tar" barnen från pappan men han kan inte ta hand om sitt barn. Vi har papper från en barnpsykolog vi träffade förut att pappan inte kan ta ut några föräldradagar själv. Var till soc när vi hade socbidrag så de inte krävde att pappan skulle vara själv med barnet.
    Det var för 1.5år sedan och även om det är aningen bättre så fixar han inte att vara själv med sitt barn.

    han kan inte sköta ekonomi, han tar inte ut sopor, diskar bara när det är slut på tallrikar, ställer aldrig in i diskmaskinen annars. Nu när han varit själv när jag och barnet varit bortrest har han inte ens tagit ut soporna på 1.5 vecka... Saker överallt, städar inte sitt rum och har mediciner högt och lågt.

    Så om jag inte är där och plockar och fixar så är risken stor att barnet skadas, pappan ser inte faror heller eller kan "ha ett öga" på barnet om de är ute, eller om de är inne så fastnar pappan vid datorn och varken hör eller ser barnet. Vid flera tillfällen så har pappan pratat i telefon och barnet har varit i samma rum och målat på väggarna utan att pappan sett det.

    Jag är jätterädd att jag inte får ensam vårdnad om det krävs, har gärna delad så länge det inte blir så att barnet måste vara själv hos pappan. Tvivlar starkt på att pappan tar till hjälp för att umgås med sitt barn och jag kan tänka mig att vara med men då får det ju ske när jag har tid och kan. Funkar inte att ta ledigt från jobb om jag nu kan få ett sådant sen.

    Pappan har folk från habilieringen som bekräftat att han har stora svårigheter men jag vet inte om de kan uttala sig, kanske inte är så taktiskt heller eftersom de ska stötta pappan. Barnpsykologen som skrev intyget kan inte skriva för hon jobbar på annat ställe, jag har kontakt med en socialhandläggare på öppna förskolan som följt mig och barnet under ett år, så hon vet hur saker har utvecklats och att barnet mår bra med mig men att pappan inte kan ta ansvar. Men jag vet inte om hon kan uttala sig om det blir problem.

  • Svar på tråden Finns det risk att pappan får vårdnad vid konflikt?
  • Anonym

    Wow. Imponerad att du tyckte att den här mannen verkade vara ett bra val av pappa från början Glad Jag tror inte att chansen är så stor att han får vårdnaden. Eller möjligen att ni får delad vårdnad, men att det blir vh hos pappan som gäller för barnet, kanske först om ett par år när barnet är mer självständigt. Har du pratat någonting alls om det här med din man? Är det så att han ens vill ha barnet själv?

  • Anonym

    Hur tänker du? Om barnpsykologen följt dig och barnet så vet hon om din och barnets situation och utveckling men pappans vet hon egentligen inget om. De kan inte uttala sig om saker som om de vore sanningar när de i själva verket är hörsägen.

    Enskild vårdnad tror jag inte att han skulle få men han kan absolut ha umgänge och ev. även växelvis boende med hjälp av stödperson.

  • Anonym

    Återigen lär dig hålla isär begreppen, ni kan ha gv men de har ug vh, du kan få ev men ni har vv. Alltså det du nämnt ger inte per automatik dig ensam vårdnad om ni kommer till rätten. Han kan bli en superbra pappa när du inte är med även om han har svårt med att sköta hemmet. Om man är som du skriver varför väljer du då han som pappa?

  • Anonym (tvekar)
    Anonym skrev 2012-09-26 09:32:34 följande:
    Hur tänker du? Om barnpsykologen följt dig och barnet så vet hon om din och barnets situation och utveckling men pappans vet hon egentligen inget om. De kan inte uttala sig om saker som om de vore sanningar när de i själva verket är hörsägen.

    Enskild vårdnad tror jag inte att han skulle få men han kan absolut ha umgänge och ev. även växelvis boende med hjälp av stödperson.
    Barnpsykologen hade följt oss alla 3, var samtal varje vecka och sen hade vi grupp var för sig under 1.5år så det hon skrivit är verkligen rätt, pappan höll med också.

    Sochandläggaren däremot har bara träffat pappan några gånger men har kunskap om pappans diagnoser och hur det yttrar sig.
    Anonym skrev 2012-09-26 09:31:46 följande:
    Wow. Imponerad att du tyckte att den här mannen verkade vara ett bra val av pappa från början Glad Jag tror inte att chansen är så stor att han får vårdnaden. Eller möjligen att ni får delad vårdnad, men att det blir vh hos pappan som gäller för barnet, kanske först om ett par år när barnet är mer självständigt. Har du pratat någonting alls om det här med din man? Är det så att han ens vill ha barnet själv?
    När vi bestämde att vi skulle behålla barnet så var situationen en helt annan, pappan hade heltidsjobb han klarade av, mådde bra och hade hjälp från komunen. Men sen när barnet kom så blev det många komplikationer och pappan tog inte det så bra utan fick postraumatiskt stressyndrom på det han hade innan och en annan sjukdom förvärrades av PTSD. Så allt sket sig helt enkelt. Nu har pappan jobb men klarar inte av att jobba heltid och han har ändrat sig massor, är inte samma goa, omtänksamma man som för 3år sedan.

    Vi har pratat lite men han vill inte prata, han vill ha barnet men verkar inte inse att han är så "sjuk" som han är. Jag har fått ta första steget och söka hjälp åt honom för han blundar för sina svårigheter och pratar om att söka jobb utomlands, han är väldigt impulsiv och förstår inte att om han inte fixar ett anpassat jobb på 100% så lär han inte fixa ett som är mer än 100% utomlands och pendla.

    Om det är så att han kräver att få umgänge själv kan jag kräva att någon är med då? För typ vem som helst som kan använda sina ögon och omdöme kan se rätt fort att pappan inte fixar sitt barn själv. Vi har försökt många gånger med att pappan får ha banet 30min-1 timme medans jag åker och handlar eller liknande men det är mer regel än undantag att han ringer för barnet är ledset och inte vet vad han ska göra, eller så sitter de framför datorn och tittar på youtube. De har ALDRIG gått ut och lekt i parken som ligger 100m härifrån. Jag vill så gärna att det ska funka, barnet frågar efter sin pappa och älskar honom men jag är så rädd att tvingas lämna ifrån mig barnet och att något ska hända då.

  • Anonym
    Anonym (tvekar) skrev 2012-09-26 09:45:30 följande:
    Barnpsykologen hade följt oss alla 3, var samtal varje vecka och sen hade vi grupp var för sig under 1.5år så det hon skrivit är verkligen rätt, pappan höll med också.

    Sochandläggaren däremot har bara träffat pappan några gånger men har kunskap om pappans diagnoser och hur det yttrar sig.
    När vi bestämde att vi skulle behålla barnet så var situationen en helt annan, pappan hade heltidsjobb han klarade av, mådde bra och hade hjälp från komunen. Men sen när barnet kom så blev det många komplikationer och pappan tog inte det så bra utan fick postraumatiskt stressyndrom på det han hade innan och en annan sjukdom förvärrades av PTSD. Så allt sket sig helt enkelt. Nu har pappan jobb men klarar inte av att jobba heltid och han har ändrat sig massor, är inte samma goa, omtänksamma man som för 3år sedan.

    Vi har pratat lite men han vill inte prata, han vill ha barnet men verkar inte inse att han är så "sjuk" som han är. Jag har fått ta första steget och söka hjälp åt honom för han blundar för sina svårigheter och pratar om att söka jobb utomlands, han är väldigt impulsiv och förstår inte att om han inte fixar ett anpassat jobb på 100% så lär han inte fixa ett som är mer än 100% utomlands och pendla.

    Om det är så att han kräver att få umgänge själv kan jag kräva att någon är med då? För typ vem som helst som kan använda sina ögon och omdöme kan se rätt fort att pappan inte fixar sitt barn själv. Vi har försökt många gånger med att pappan får ha banet 30min-1 timme medans jag åker och handlar eller liknande men det är mer regel än undantag att han ringer för barnet är ledset och inte vet vad han ska göra, eller så sitter de framför datorn och tittar på youtube. De har ALDRIG gått ut och lekt i parken som ligger 100m härifrån. Jag vill så gärna att det ska funka, barnet frågar efter sin pappa och älskar honom men jag är så rädd att tvingas lämna ifrån mig barnet och att något ska hända då.

    Okej, då missuppfattade jag dig. Låter lite borderlinelikt (men jag ska inte spekulera). Men oavsett så kan han vara en tillräckligt välfungerande pappa om han tar emot den hjälp som finns att få. Har han alltså flera psykiska diagnoser?

    Umgänge måste du räkna med att han/barnet får. Det kommer man sällan ifrån. Frågan är hur man löser det på bästa sätt för alla inblandade.
  • Anonym (Soc.)

    Att han får behålla halva vardnaden är helt sannolikt. Att han får hela eller halva boendet låter helt osannolikt efyer vad du berättat.

  • Anonym
    Anonym (Soc.) skrev 2012-09-26 09:50:58 följande:
    Att han får behålla halva vardnaden är helt sannolikt. Att han får hela eller halva boendet låter helt osannolikt efyer vad du berättat.
    Helt osannolikt är det inte. Allt beror på om han har diagnoser, om han vill ta emot stöd och behandling osv.
  • Anonym (tvekar)
    Anonym skrev 2012-09-26 09:49:38 följande:
    Okej, då missuppfattade jag dig. Låter lite borderlinelikt (men jag ska inte spekulera). Men oavsett så kan han vara en tillräckligt välfungerande pappa om han tar emot den hjälp som finns att få. Har han alltså flera psykiska diagnoser?

    Umgänge måste du räkna med att han/barnet får. Det kommer man sällan ifrån. Frågan är hur man löser det på bästa sätt för alla inblandade.
    nja, asperger bla och det har tillkommit en diagnos till som vi trodde var fysisk fram till för några månader sedan. Så det finns massor. Alla diagnoser har utom 1 har han fått efter att barnet föddes, det har funnit där innan men inte så gravt.

    Ja umgänge får han mer än gärna ha, barnet älskar honom och vill leka men om och om igen så avvisar pappan honom. För datorn går före och pappans intressen är viktigare än allt annat. Så barnet får ofta höra att pappa störs. Ett alternativ jag funderat lite på är om pappan har varannan helg fast att han bor hos oss och inte barnet flyttar till pappan.

    Barnet är sjukt och det är endel läkarkontakter, är en fysisk medfödd sjukdom som ev. kan växa bort eller bli bättre i alla fall men pappan läser inte på om sjukdomen utan jag tar alla beslut där, frågar och informerar pappan men han tar inga egna initsiativ. Om vi har delad vårdnad kan han sätta stopp då för behandling osv?
  • Anonym (Soc.)
    Anonym skrev 2012-09-26 09:59:59 följande:
    Helt osannolikt är det inte. Allt beror på om han har diagnoser, om han vill ta emot stöd och behandling osv.



    Fast jag skrev utifrån det som TS berättar. Dvs att pappa inte är benägen att ta emot hjälp eller stöd. Givetvis kan förhållanden ändrad framöver. Inte minst blir barnen äldre och mindre omsorgskrävande.
  • Anonym
    Anonym (tvekar) skrev 2012-09-26 10:00:57 följande:
    nja, asperger bla och det har tillkommit en diagnos till som vi trodde var fysisk fram till för några månader sedan. Så det finns massor. Alla diagnoser har utom 1 har han fått efter att barnet föddes, det har funnit där innan men inte så gravt.

    Ja umgänge får han mer än gärna ha, barnet älskar honom och vill leka men om och om igen så avvisar pappan honom. För datorn går före och pappans intressen är viktigare än allt annat. Så barnet får ofta höra att pappa störs. Ett alternativ jag funderat lite på är om pappan har varannan helg fast att han bor hos oss och inte barnet flyttar till pappan.

    Barnet är sjukt och det är endel läkarkontakter, är en fysisk medfödd sjukdom som ev. kan växa bort eller bli bättre i alla fall men pappan läser inte på om sjukdomen utan jag tar alla beslut där, frågar och informerar pappan men han tar inga egna initsiativ. Om vi har delad vårdnad kan han sätta stopp då för behandling osv?
    Det låter otroligt tufft. Men hur sannolikt är det att pappan skulle bråka om vårdnad och boende? Det låter inte som om han skulle orka dra en tvist faktiskt. Skulle han hindra behandlingar osv? Nödvändig sjukvård kan man tack vare en lagändring, få även om man är två vårdnadshavare och en motsätter sig det.

    Dagumgänge, men kanske med umgängesstöd, så barnet är trygg och är garanterad omvårdnad, skulle kanske vara något?

  • Anonym

    Jag tycker det låter tydligt att man kommer se hans problem att ansvara för barnet och jag tror att du kan vara lugn i det. Jag tror att du har god chans att få ev. Det verkar bäst för barnet. Prata med soc, familjerätten och advokat om din oro för att barnet inte får det grundläggande hos pappa och att barnet blir utsatt för risker, men att barnet älskar sin pappa och att du vill att han ska få stöd i ug med barnet. Att du kan tänka dig att delvis låta ug vara med ditt stöd och i ditt hem men bra för alla om han får stöd även utifrån av personal. Jag har det liknande fast mildare. Jadu.... Varför skaffar man barn med såna här män?? För att man såg det som var bra. För att saker händer, människor förändras.

  • Anonym (#1)
    Anonym (tvekar) skrev 2012-09-26 09:45:30 följande:
    När vi bestämde att vi skulle behålla barnet så var situationen en helt annan, pappan hade heltidsjobb han klarade av, mådde bra och hade hjälp från komunen. Men sen när barnet kom så blev det många komplikationer och pappan tog inte det så bra utan fick postraumatiskt stressyndrom på det han hade innan och en annan sjukdom förvärrades av PTSD. Så allt sket sig helt enkelt. Nu har pappan jobb men klarar inte av att jobba heltid och han har ändrat sig massor, är inte samma goa, omtänksamma man som för 3år sedan.

    Vi har pratat lite men han vill inte prata, han vill ha barnet men verkar inte inse att han är så "sjuk" som han är. Jag har fått ta första steget och söka hjälp åt honom för han blundar för sina svårigheter och pratar om att söka jobb utomlands, han är väldigt impulsiv och förstår inte att om han inte fixar ett anpassat jobb på 100% så lär han inte fixa ett som är mer än 100% utomlands och pendla.
    Jaha, men det är ju superpositivt i alla fall! Har han inte alltid varit sådan som han är nu, så behöver han ju inte alltid vara det heller. Förhoppningsvis kan hans problem snart vara under kontroll, och även om ni splittar så kanske barnet kan få en normal relation till sin pappa om några år. Det skulle kunna vara en jättebra utgångspunkt i dina och pappans diskussioner, att se över vad han behöver göra för att få ordning på sitt liv och kunna vara 100% pappa igen.
  • Anonym (tvekar)
    Anonym skrev 2012-09-26 10:10:25 följande:
    Det låter otroligt tufft. Men hur sannolikt är det att pappan skulle bråka om vårdnad och boende? Det låter inte som om han skulle orka dra en tvist faktiskt. Skulle han hindra behandlingar osv? Nödvändig sjukvård kan man tack vare en lagändring, få även om man är två vårdnadshavare och en motsätter sig det.

    Dagumgänge, men kanske med umgängesstöd, så barnet är trygg och är garanterad omvårdnad, skulle kanske vara något?

    Tidigare när någon varit "dum" mot honom så hittar han energi och drar det lååångt. Han har fått sparken 2 gånger från 2 olika jobb och fattade inte att det berodde på att han inte dök upp, hade stor frånvaro, aldrig hörde av sig osv. Utan det är cheferna som är utsugare och slavdrivare osv. Att de blåst honom på ersättning mm. Då snackar han till sig advokater och jurister som ger råd och ett tag så var han påväg att dra ena chefen inför rätta. Har varit samma med vården när de inte gjort som han vill då blir har arg och är elak och förstör som hämnd. Han kan inte släppa saker och se sin del i det hela.

    Så därför är jag orolig att det kan bli så att han sätter igång ett jävla liv och ska ha sin "rätt" och lite till.

    Jag hoppas av hela mitt hjärta att han fattar att det är påväg att bli försent och att han håller på att förlora mig och sitt barn, han har chans att få massa hjälp men måste ta den, för jag orkar inte så länge till. Kan det bli som innan barnet föddes och hela helvetet bröt lös så är det en mycket bra början. För händer det inte mycket nu så måste jag gå med barnet, för barnet skull så det finns en förälder som orkar och har lust för lek mm.

    Dagumgänge med någon som har koll skulle jag absolut gå med på, som kan ha koll så barnet inte far illa eller utsätts för onödiga risker och som kan hjälpa att tolka signaler. Vad är det då för person som är med, är det från soc?
  • Anonym

    Prata med soc om din oro så hjälper de dig. Sen lämnar du honom.

  • Tonårsmorsan
    Anonym (Soc.) skrev 2012-09-26 09:50:58 följande:
    Att han får behålla halva vardnaden är helt sannolikt. Att han får hela eller halva boendet låter helt osannolikt efyer vad du berättat.
    Det finns inget som heter "halva vårdnaden" Antingen har man vårdnaden eller så har man den inte. Även om bägge föräldrarna har gemensam vårdnad så har de inte havla vårdnaden var utan bägge har (i teorin) hela vårdnaden dvs hela ansvaret. 
    Stå på dig, annars gör någon annan det.
  • Tonårsmorsan

    Han kommer troligen få vårdnaden gemensamt med dig. Skilj på vårdnad, umgänge och boende.

    Vårdnad är det rent juridiska dvs makten att bestämma tex vilket dagis barnet ska gå på, om barnet ska döpas eller inte, vaccinationer osv. Vårdnad ger också föräldern rätt att läsa barnets sjukjournaler och ta del av information från skolan osv. En förälder kan ha vårdnad utan att träffa sitt barn alls.

    Umgänge är att få umgås med barnet. Det kan ske under bevakning om så krävs.

    Har din sambo inga fysiska handikapp utan det mer är i huvudet handikappen sitter (olika diagnoser som ADHD osv) så kan det nog ev bli jobbigt för dig. Men så här kan du så klart inte ha det. Du måste flytta om du inte vill bli passupp på heltid åt din sambo. Men tyvärr är det nog pappor som har diagnoser som ofta bråkar mest med mammor så samla på dig alla bevis du bara kan om du han verkligen är.

    Lycka till. 


    Stå på dig, annars gör någon annan det.
  • Anonym

    Låter lite som min sambo och hans ex. I det fallet är det mamman som är sjuk.

    2 år med soc, familjerätt och vårdnadstvist. Imorgon skulle huvudförhandlingarna äga rum. Men otroligt nog så lyckades mammans advokat övertala henne till att gå med på att ge pappan vårdnaden mot att få träffa barnet 3 timmar varannan helg fram tills årsskiftet.

    Hade hon inte gått med på detta trodde inte advokaten att det det var så stor chans för egen vårdnad. Tydligen inte alls lätt att få det.

    dock så förlorade mamman umgänget under våren då hon slutade ta sin medicin som var kravet för umgänge. Innan det var det umgänge under uppsikt på det så kallade umgängeshuset. Men det tog över ett år att få reglerat umgänge. Innan det hade hon barnet varannan helg trots att hon inte ens kunde ta hand om sig själv. Åkte in på psykakuten ett antal ggr. Barnet blev aldrig fysiskt skadat men både jag och pappan tycker att det inte var sig själv efter en helg med mamman.

    Nu kan man äntligen slappna av lite då pappan fått vårdnaden och kan styra umgänget bättre. Hon kommer alltså inte få umgås med barnet själv. Men det verkar som det var det hon trodde med tanke på alla arga mail sambon fått idag.

    Hoppas det löser sig till det bästa för er! 

Svar på tråden Finns det risk att pappan får vårdnad vid konflikt?