Behöver stöd ang skolkande tonåring!

Jag har ingen erfarenhet själv av att ha tonårsbarn men jag jobbar i skolan och kan bara säga att jag tycker du gör helt rätt. Det som i längden kommer hjälpa henne mest är att du är lite hård när det behövs. Fortsätt att ta hjälp av BUP och de olika hjälper ni får.
Att sluta med både samtal och medicinering samtidigt är nog ingen lysande ide. Ha kvar samtalskontakten och kanske bara trappa ner medicineringen om det nu är läge för det.

Får du någon hjälp i all detta? Någon som kan stötta dig och som du kan ventilera med? 

Jag har hört av mig till vår kontakt på mellanvården och bett henne ringa upp mig och bolla lite innan jag träffar mentorn. Men annars är det svårt. Mina vänner som har barn har ju såklart inte barn i tonåren, det är vi för unga för.

Mammas bästa vän finns, henne har vi ganska tät kontakt med. Så henne har jag bollat lite med, ringde henne sist jag och min syster hade ett storbråk ang skola. Men hon har själv mycket att tänka på nu, och hennes egen tonåring håller också på att skolka mycket just nu. Hon fungerar nog mer som ventil än att kunna ge konkreta tips just nu, hon har det själv tufft.

Tycker du tänker rätt om samtal + medicinering, det är alldeles för viktigt att hon mår ok för att chansa på att hon plötsligt klarar sig utan båda.

TACK snälla för din input!

Det är sån jäkla svår balansgång. Att veta när man ska pusha och när man ska backa. :/ Försöker tänka tillbaka på hur jag själv kommit ur dåligt mående.

Jag skolkade massvis i den åldern, bara för att folk var "förstående" (jag såg det som att de inte brydde sig). Tycker därför att du gör helrätt när du ställer krav.

Inte lätt för henne att själv hitta självdisciplin nog för att fixa skolan, din hjälp behövs! Sedan behöver du stöd i att vara just ett stöd Hoppas du får rätsida på skolan så att dom faktiskt sköter det de ska!

Åh, tack för kommentaren! Jag känner mig stärkt, jag SKA inte ge vika. 

Klurigt att börja uppfostra någon i en så hög ålder, som redan har uppfostrats av nån annan så att säga. Och att ändra från syster-som-stöttar-i-sorg till "förälder"-som-ställer-krav. 

Men jag får fortsätta lita på min magkänsla, vi har ju tagit oss framåt iaf så helt uppåt väggarna kan det inte vara. En liten försmak på hur det blir att få egna barn kanske, den här extrema rädslan att göra fel och "skada" barnet psykiskt. :/

Har inga råd jag kan tillföra, mer än att peppa dig med det du redan gör.
Men jag måste säga att du är himla stark och snäll som tar hand om din lillasyster. Du har liksom blivit kastad in i att vara tonårsförälder. Och inte nog med det, det är ju en tonåring med problem. Det är en sak att vara syskon och en helt annan att vara förälder. Hade din syster varit som vilken annan tonåring så hade det varit svårt nog, men då hade ni nog förstått varandra mer och du kunnat vara mera syster.

Man har liksom ingen aning om hur det är att vara förälder innan man blir det själv. Och när man har sitt eget barn från födseln så har man ju 13 år på sig att vara förälder innan tonåringen är i hus.

Tycker det är enormt starkt gjort av dig och du ska ha en stor eloge för det. Du kunde ju lika gärna sagt att du inte klarar av det och din syster fått bo i fosterfamilj. Har du föresten avlastning? Att du och din man kan vara lediga någon helg då och då?

 

Tack för dina snälla ord! Mamma dog så oväntat, så jag tänkte inte utan det kändes bara "givet" att vi skulle hålla ihop trots att vi kanske inte varit jättetajta senaste åren. Det gick inte alls att tänka framåt just då. Och jag måste säga att myndigheter omkring är bra på att fånga upp i såna här lägen, i början fick vi knappt vara ifred från soc, bup, familjeterapeuter och barntraumateamet. GULD värt när man inte har någon släkting som kan erbjuda en trygg famn.

Som avlastning har vi dels mammas bästa vän. Förut hade vi typ ett schema så hon sov där en natt i månaden, men det har fallit bort. Väninnan har skiljt sig, flyttat etc så det har varit lite rörigt. Annars är hon kanon! Och så har vi en kontaktperson åt min syster, som ska stimulera henne socialt eller vad man ska säga. Dom möts upp på stan och hittar på nåt då och då. Men nej, mycket avlastning är det inte. Hade hoppats på lite tätare kontakt där. Nån gång varje-varannan månad sover hon över hos vår mormor. Men det känns sådär, hon har rätt dåligt inflytande på min systers självkänsla, och dessutom kan någon av våra missbrukande mostrar dyka upp lite hur som helst där. :/ Har dock blivit bättre senaste månaderna.

Jag känner att det funkar ok ändå, nu har syster faktiskt ryckt upp sig en hel del. Börjat hjälpa till hemma, går upp som hon ska på morgnarna etc. Men visst är hon alldeles för bunden till mig, precis som hon var med mamma. Hon behöver konstant bekräftelse, och ringer mig på alla raster i skolan etc. får jag  en timma "ifred" är jag glad. Känner mig taskig som säger så, men det har varit sjukt intensivt och ibland är det skönt med lite utrymme. Men jag tvivlar inte på att hon i slutänden kommer kunna vara självständig när jag tänker tillbaka och ser hur mycket hon har utvecklats.

Men som sagt, det jag tycker är klurigast är skolan. Att inte bli "svag" när hon testar mig. Hon kan verkligen få ur sig elaka saker när hon är arg. Vet ju att det är vanligt för tonåringar iofs, precis som med småbarn som testar gränser så gör dom det med personer dom känner sig som tryggast med. Så lätt att få dåligt samvete. Har jag inte gett tillräckligt med tid, lyssnat tillräckligt bra, tröstat tillräckligt? Borde jag ge space och kärlek och lättare regler när hon mår dåligt? Det gör jag här hemma, men samtidigt vet jag hur viktigt det är att hålla kvar vid rutiner när man mår dåligt för att inte försämra läget. Jag VILL verkligen inte ge vika på den punkten.

Oj ,va långt det blir hela tiden. Skönt att "prata" av sig nånstans där det känns som att folk förstår en bättre än irl.

Jag tycker du ska vara ännu hårdare. Antigen sköter hon skolan eller så får hon börja jobba.

Låter som du gör ett bra jobb, tror nu måste fortsätta vara hård.
Skulle inte flickan kunna få en mentor, en vuxen förebild,
många skolor har möjlighet att samarbeta med näringslivet.

Vilket ansvar att ta hand om sin halvvuxna lillasyster...du verkar vara alldeles fantastisk!!

Jag tycker att det är svårt att säga om du ska vara hårdare eller mjukare. Det beror på varför din syster skolkar...vad säger hon när du frågar?
Själv skolkade jag väldigt mycket under högstadiet och gymnasiet av den enkla anledningen att jag aldrig hade läst läxan och därför aldrig kunde något när det var lektion och läxförhör. För mig spelade det ingen roll hur många tillsägelser eller straff jag fick för min frånvaro, utan jag hade behövt någon som tog sig tid att plugga tillsammmans med mig, så att jag kom i kapp och kunde känna mig stolt över något! Då hade jag också gått på lektionerna.
Du skriver att din syster inte har varit i skolan ordentligt på många år...kanske känner hon att hon saknar den kunskap som de andra i klassen har. Hon kanske, liksom jag gjorde, känner sig sämst i alla ämnen? Värt att kolla upp!
En annan orsak till frånvaron skulle kunna vara problem med kompisar. Jag tänker på att hon tycker att det är viktigt att vara fin innan skolan!

Ta reda på den verkliga orsaken till skolket! Jag tror att det är få ungdomar som skolkar p.g.a. lathet, utan det finns alltid en bakomliggande orsak till problemet. Löser sig det problemet så slutar man skolka.

Stort lycka till!!

Igen: TACK ni som skriver!!

enmamma: hon är inte riktigt redo för arbetslivet. men hon börjar äntligen låta positivt inställd till praktik, så kontakt med näringslivet kommer framöver. då kommer det förstås behövas en diskussion om hur det ska gå till, och då kommer jag ha mentor i åtanke. hon behöver ha en vuxen att vända sig till, hon litar inte alls på jämnåriga utan vill veta att någon har koll på henne.

jodå: innan sommaren var det pga dåligt mående, då jobbade vi med mellanvården för sista gången. trappade upp från att ha sällskap på bussen och under skoldagen, till att åka buss, gå till skolan samt sitta på lektion "ensam". blev en del missade dagar, men vi var på god väg.

Under sommaren har hon börjat må bättre och bättre och var peppad inför skolstarten. ändå har det inte gått en hel vecka utan skolk ännu, tyvärr. första tiden var det rent slarv. hon försov sig, eller snarare kom upp så sent att hon inte skulle ha nog med tid att lägga på att göra sig iordning, och sölade på morgnarna tills det skulle bli för sent att åka. då var det mycket bråk, och hon skärpte faktiskt till sig när hon märkte att jag inte gav efter. här har jag inga betänkligheter, jag känner henne så pass att jag vet att hon kunnat ta sig iväg till skolan egentligen.

men ja, det är den sociala biten som är tuff för henne. hon har tidigare varit mobbad i skolan. har inte alls många vänner. svårt att relatera till jämnåriga, föredrar vuxnas sällskap. vet också att hon känner sig osäker på ämnena som du va inne på, men det har hon löst så att hon bara läser ämnen hon är "bekväm" med: svenska, engelska osv.

men hon måste igenom alla dom här rädslorna, annars kommer hon inte kunna fungera som vuxen sen. det hon säger nu är att hon KOMMER ha såna här dagar när hon inte pallar skolan och hoppa den, och att jag typ måste acceptera det annars så får vi gå och prata med någon för då är det "fel" på MIG. men det stämmer inte med vad någon annan sagt, jag har lyssnat både på hennes kurator och mellanvården och de verkar verkligen ha inställningen att man ska tvinga sig igenom ångesten utan undantag. jag har tolkat dom som att jag varit för snäll och behöver vara "hårdare". därför tror jag att min syster försöker köpa sig lite frihet genom att säga som hon gör. hon säger ju själv att hon mår så pass bra att hon vill avsluta medicinering och samtal. samt att vi varit överens om att enda gången det är ok att missa skola är om man är sjuk, punkt. och så är allt frid och fröjd några dagar, sen missas det en dag igen.

intressant att läsa det du skriver, eftersom du själv skolkade! jag vet att det blev massor med text igen här nu, men vad tänker du när du läser? vad kan jag göra annorlunda? blir tokig.

vi har ju en massa b-planer för de morgnar hon ev får ångest: att hon ringer till vår kontakt på mellanvården, som hon känner väl och gillar. eller att hon ringer sin mentor och ber honom möta upp utanför skolan. att hon får sätta sig i enskilt rum istället för klassrummet. jag brukar hjälpa till att fundera och styra upp de gånger jag märker i god tid att hon kommer ha svårt att ta sig iväg.

det känns liksom att hon testar olika strategier för att slippa skola. att "försova sig". att ta sig iväg men åka till mammas grav istället för skolan så jag inte vet om att hon missar. att säga att skolan är frivillig och hävda att hon är vuxen. att säga att hon mår för dåligt. att ringa och ställa in skolan via mentorn, så jag inte kan försöka övertyga henne om annat förrän det är för sent och skoldagen är över. att just det här schemat inte passar henne. osv.
 
alla omkring har gjort SÅ mycket för att tillgodose hennes behov och dom här drygt två åren har gått ut på att testa ALLT för att få det att funka. och nu känner jag att vi är där egentligen bara att hon fegar och behöver en push.

Hej!

Jag har inga barn själv men jag jobbar med tonåringar som har den här typen av problematik, antingen gått från skola till skola där det aldrig funkat, eller helt enkelt har haft 1-5 års frånvaro i grundskolan.

Det som funkar för våra elever är:

*Dagsschema: Varje dag när de kommer till skolan ligger det ett schema för dagen där det står exakt vad de ska göra (vilka sidor i vilken bok, vilken film de ska titta på osv). Prata med hennes lärare om de har möjlighet.

*Strukturerade raster: T.ex. kortspel/pingis med lärare eller någon elev som man märkt att det funkar med 

*Tydlighet: Precis som du gör, var hård med att hon ska gå i skolan, ha en fast konsekvens till exempel att om hon missar en dag så får ett par timmar mindre internet den dagen  (eller vad som nu passar för henne). Det innebär att du inte behöver föreläsa och bli arg när hon skolkar, du ger henne bara samma konsekvens som alltid, sen är det över. Tro mig, det ger resultat över tid. Kom bara ihåg att inte banna henne, ge henne lugnt konsekvensen utan tjat, det är nyckeln :)

*Belöningssystem: Jag har en elev som ofta är borta ett par dagar i veckan. Nu har vi en deal, om han går i skolan minst 4 dagar/vecka får han välja film på filmstunden på fredagar (han är tokig i film!) Om han är borta två dagar eller mer väljer jag film, självklart en som "breddar hans vyer", alltså något han inte skulle valt själv. Funkar utmärkt! Men det måste vara något som är viktigt för eleven!!

Gymnasiet är frivilligt ja, men beslutet tar du innan du börjar gymnasiet, antingen går man eller så går man inte. Det finns inte en gymnasieskola i landet där man får komma och gå som man vill ur närvarosynpunkt. 

Ang. medicin: Hon säger att hon mår bra. Om någon mår bra så fungerar viktiga delar i omvärlden. Säg till henne att hon gärna får prova att vara utan medicin när hon har skött skolan i 4-6 månader, först då kan du och BUP se att hon mår bra. 

Hon ringer dig på rasterna: Prata med henne om att det är ytterligare ett tecken på att hon inte mer helt bra än, men att du förstår att hon vill bli av med sin medicin så du erbjuder dig att träna med henne. Sätt er ner och kom tillsammans på några förslag till vad hon kan göra på sin rast (ta en promenad, surfa på mobilen, lägga patiens, öva på glosor etc) sen lägger ni upp en plan. Första veckan bestämmer ni EN rast då hon inte ska ringa dig, klarar hon det tar ni en fika (eller liknande) efter skola/jobb. Nästa vecka tar ni två raster, ytterligare en belöning efter det. Hon ska själv få känna att hon växer av det och oroa dig inte för att hon inte ska klara sig utan belöningar, det kommer hon när hon är mogen.
Lägg upp ett schema för fyra veckor där ni successivt ökar antalet självständiga raster (bestäm alltid en aktivitet hon ska göra i förväg) När hon klarat fyra veckor får hon en stor belöning (tjejkväll med dig, be din kille göra något annat några timmar eller så kan hon få en tröja hon tjatat om, ni vet vad hon gillar, ni bestämmer!

Sen börjar ni om :) Det är bra att lägga in någon "slappisvecka" ibland då hon ska vara själv lite färre raster, men det ska vara schemalagt från början och inget hon kan förhandla sig till. 

Långt skrivet men tyvärr är det ju ofta så att det är många småsaker som gör att ungdomar inte vill gå till skolan, det är sällan en enskild anledning. Att arbeta på sättet jag beskrivit ovan fungerar otroligt bra på våra ungdomar, de vet att vi inte bråkar med dem utan uppmuntrar dem bara att följa de regler som finns och att vi vill dem väl.

Lycka till, och om du har några frågor kring arbetssättet så prata gärna med BUP, de är duktiga och arbetar ofta på ett liknande KBT-aktigt sätt. 

Tess12: har läst ditt inlägg flera gånger. känner igen tänket sen vårt samarbete med mellanvården. det skulle hjälpa mycket om skolan tänkte lika. för ja, det är absolut som tuffast när hon inte vet vad som ska hända, vart hon ska ta vägen på rast etc. det får inte finnas så mycket utrymme för funderingar så att säga. ska ta upp just detta med mentorn, tack för inputen!

Lite kärlek till alla er som tagit er tid att läsa och skriva: <3