Pappan vägrar att kommunicera eller betala, vad ska jag göra?
Hej FL experter! Jag har ett dilemma som jag vill diskutera med er. Jag har ett barn i övre tonåren, detta barns pappa och jag har varit separerade större delen av barnets liv och barnet har haft varannanhelgsumgänge med sin pappa. Det har fungerat i perioder och i perioder inte alls.
Pappan och jag har haft många svåra konflikter och varit i rätten flera gånger. Det har handlat om att han inte prioriterat barnet, tagit hand om det på det sätt barnet behövt eller gett barnet tillgång till sådant barnet behövt och därmed har jag haft huvudansvaret under alla år.
Förståeligt nog vill vårt barn knyta kontakt och bygga relation till sin pappa och har sedan ett års tid vistats hos pappan varannan vecka. Det har inte fungerat optimalt. Pappan svarar inte på någon som helst form av kommunikation från min sida- jag kontaktar honom inte i onödan utan meddelar sådant han behöver veta. Det tycker dock inte han som menar att jag "tjafsar i onödan".
Under det här första året som gått har jag stått för alla inköp till barnet- barnet har fått sin månadspeng av mig samt fått telefon och abbonemang av mig. För ett par veckor sedan kontaktade jag pappan där jag meddelade att vårt barn behöver glasögon och att han får betala dessa med tanke på föregående års alla utgifter han sluppit vara med på. Han vägrar såklart. Han säger sig (via barnet) vara beredd att betala hälften av glasögonkostnaden. Det suger- jag tycker att det är orättvist.
Han menar att jag får barnbidrag och csn stöd för barnet därför ska jag betala mer än honom. Men hur mycket mer är frågan? När jag ber honom komma med förslag på hur han tycker att vi ska lösa detta får jag inga svar. Han ljuger dessutom, menar att han inte har bidrag för barnet men jag fick besked från försäkringskassan att han ansökt och blivit beviljad underhållsstöd vid växelvis boende i samband med att vårt barn började med växelvis boende. När jag försöker prata/sms:a med honom om det får jag inga svar.
Nu kommer ytterligare en stor kostnad då barnets allergier kräver starkare medicinering samt att barnet ska gå igenom en allergivaccination då hen blir så begränsad av sina allergiska besvär. När jag försöker att kommunicera kring detta med pappan får jag inga svar. Han vägrar svara, han vägrar betala något för sitt barn.
Nyligen skaffade pappan (och den nya sambon) husdjur. Det ställer till det pga allergierna. Barnet själv vågar inte säga något och förminskar sina reaktioner. Tar mediciner i smyg för att ingen ska märka att en allergireaktion utlöses. Barnet blir arg på mig om jag insinuerar att det inte är lämpligt att vistas i en miljö som gör barnet allergiskt. i dag frågade jag vår barnläkare, i barnets närvaro, vad han rekomenderar. Jag sa att jag är en "allergimorsa" som kanske är lite väl överbeskyddande, hur bör vi tänka kring detta? Läkaren sa att barnet inte ska ha djur i sin närmiljö, det var hans starka rekomendation med betoning på just inte. Barnet blir då upprörd och menar att eftersom hen inte får så starka reaktioner går det bra ändå. Kan tilläggas att barnet alltid haft en stor pliktkänsla gentemot sin pappa och verkar vara där mer för hans skull än sin egen. Jag har meddelat pappan information kring allergierna och läkarens rekomendation- ingen respons.
Relationsmässigt mellan barnet och pappan säger barnet att det är okej, men berättar att de inte ses eller umgås så mycket. De tittar på tv och pappan utövar hobby som tar en del tid. Nu är ju barnet som sagt i tonåren så i den åldern ses föräldrarna knappt barnen så där har jag inga invändningar.
Sambon han har försöker medla mellan oss och har stuckit till mitt barn nån hundralapp då och då, menar att han ju är "karl" och inte förstår såna saker i försök att ursäkta pappan på något vis. De har inte gemensam ekonomi och hon säger till mig att pappan vägrar att ha kontakt med mig, något hon kan tänka sig att ha- för barnets skull. Dock är jag försiktig med detta av tidigare erfarenheter av hans fd sambo- det urartade kapitalt- något jag vill undvika. Det är förövrigt sambon som skaffat husdjuren med devisen- Du dör väl inte av lite päls- sagt rakt ut till mitt barn med irritation när barnet faktiskt opponerade sig inför detta husdjursinförskaffande. Tilläggas kan att en släkting till mig faktiskt har dött av en allergireaktion så vi är ju lite känsliga på den fronten.
Min känsla säger att jag vill ha barnet hemma på heltid- barnet ska inte vistas hos pappan av flera orsaker. Först
är det ju den "lilla" detajen med husdjuren. Jag känner spontant att mitt barn inte ska vara där pga sina allergier- särskilt inte nu när det visat sig vara värre än tidigare.
Ett växelvis boende kräver ett gemensamt ansvar- han tar inget ansvar. Det känns som att han utnyttjar tillfället att inte behöva betala underhåll. Han har växelvist boende men betalar inte en spänn mer än vad maten och varmvattnet kostar de veckor barnet är där. Han köper inget, tvättar inte barnets kläder och har ingen kommunikation alls med mig. Engagerar sig inte i skolan..ja ni hajar...
MEN. Barnet VILL vara hos sin pappa varannan vecka- säger själv att det går bra med allergireaktionerna, det är under kontroll säger barnet. Barnet är också i den ålder att hen har väldigt mycket att säga till om och där jag som förälder ska börja backa lite. Eftersom barnet inte haft så stor möjlighet till relationsskapande med sin pappa under uppväxten är det helt förståeligt att barnet vill göra detta nu, men till priset av vad?
HUR ska jag resonera i denna fråga så att det blir bäst för oss? Bäst för mig vore såklart att ha barnet hemma jämt- då är hen i en säker miljö, får jag underhåll av pappan och slipper "tjafsa" med honom om allt, men är det bäst för mitt barn?
Tips mottages tacksamt!!