Mitt barns skitstövel till "pappa"!

Nån med egen erfarenhet eller med spontana tankar får gärna ge mig lite råd i detta.. :/

Kontakta barnpsyk och få hjälp av dem, de har säkert sett det här förut och vet hur man varsamt ska hjälpa grabben. Så tråkigt! lycka till!

Ljug och säg att pappa bor väldigt långt borta och där finns ingen telefon... Så sa jag och det funkande ända tills sonen var runt 10 år och då sa jag sanningen med finare ord....

Kan bara säga att du inte är ensam... Min dotters biopappa såg hennes sist för tre år sedan. Pratade senast med henne i tfn i april 2009. Hör inte av sig till jul eller födelsedagar. Svarar på mina sms Max en gång/år men vägrar dock skriva över vårdnaden för att kunna straffa mig... Hon vet att han finns men saknar honom inte längre...

Spontant så tror jag att det viktigaste är att sonen har en bra manlig förebild i sitt liv som uppför sig som en man egentligen skall uppföra sig. Skaffa en ny kille som kan axla den rollen, men välj lite noggrannare nästa gång.

Sedan är ju pappa alltid pappa, så det kommer säkert att svida mer eller mindre genom hela livet. Tyvärr.  

Ta kontakt med familjerätten och se om de kan hjälpa med samarbetssamtal. Han kan inte bara försvinna...

Säg att du inte vet var pappan befinner sig någonstans.

Det blir en tuff period för dig då pojken är i den åldern att han är medveten om att det finns en pappa.

Jag skulle nog även säga att pappa har rest bort ifrån er.

     

Jo, pappor har den möjligheten tyvärr.....

Vi har gått på samarbetssamtal i flera år ibland dök han inte upp och ibland gjorde han det. Jag har lobbat för umgänge men han vill inte, nu sist vi var där så skrev han lver vårdnaden på mig och sa tack och hej. Enligt familjerätten kan man inte tvinga honom..


Jag tackar min sons lyckliga stjärna att han har världens finaste bonuspappa som funnits med sedan har var 1,5 år gammal. Där har han en stabil man som älskar honom grymt mycket och som gärna skulle adoptera honom om han fick men det är inget som är aktuellt just nu i vilket fall det får vi diskutera med sonen själv när han blir äldre och kan säga sin egen mening.

Hur gammal är din dotter och hur har du/ni hanterat det hela, vad har ni sagt till dottern och så? Det gör så jävla ont i hjärtat på mig att se min son så ledsen..