Min 2åring sparkar och slår mig.

Du säger att han vill ha uppmärksamhet när han sparkas, det viktigaste är då att göra tvärt om. Ge absolut inte uppmärksamhet när han sparkas för då tror han att han gör rätt och fortsätter och vet att han får det ändå.

Sa psykologen varför man inte ska ställa ner barnet och gå därifrån? Så gjorde vi nämligen med sonen när han började bita oss. Sa till honom att tydligt och strängt att "när du gör så där vill jag inte vara med dig." och gick in i ett angränsande rum (med dörren öppen och inom synhåll). Då övergick hans raseriutbrott till nästa fas och när han sen kom efter, kunde man i lugn och ro prata om att det gör ont att bitas och man måste klappa fint och blåsa där det gör ont. 

Han slutade bitas ganska snart, tror bara jag behövde göra det en handfull gånger.

För det är ju så det funkar i verkliga livet, tänkte jag. Är man otrevlig och aggressiv är det ingen som vill vara med en. Ska man ha vänner och fungerande relationer måste man vara snäll. Låter kanske hårt mot en 1,5-2-åring men det funkade...

Jag säger inte att det är en jättebra metod, och säger psykologen att det är skadligt på något sätt ska jag naturligtvis inte rekommendera att göra som vi har gjort men det funkade för oss. 

Nej hon kunde inte förklara varför på något vettigt sätt utan det handlade om att jag var för mesig så gick jag därifrån så skulle det undergräva min auktoritet.

Idag har jag gått iväg när han satte igång, har sagt "nu när du sparkas/slåss vill jag inte leka med dig" och sen gått. Han har blivit arg och ledsen och sprungit efter. En gång så klättrade jag upp i loftsängen för att få avsluta det jag gjorde med datorn, då började han klättra efter. Han får inte klättra upp där och det vet han så jag sa åt honom att gå ner och han gjorde det och började leka på golvet istället.

En annan gång så gick jag in i köket och stängde grinden och klappade på kaninen. Då ville han vara med och efter ett tag fick han också klappa och då var han lugn och snäll mot både mig och kaninen. Ibland så kan han vara hårdhänt mot kaninen så de får inte vara själva. Är väl lite avundsjuka också.

Ska ta och testa att gå iväg nu för det funkar inte att ryta åt honom som psykologen tyckte, han är så stark och snabb så han har skadat mig ett par gånger. Är ju inte hållbart.

Även om jag bara testat idag så har det inte varit lika mycket slag och sparkar och utbrott som igår, får hoppas att det är rätt väg för oss.

Men om du klart och tydligt förklarar för sonen att "när du sparkar mig vill jag inte leka med dig" och sen går iväg, borde det väl ändå vara ett indicium på att det är du som är den auktoritära, dvs du som sätter spelreglerna? Eller är jag helt ute och cyklar nu? 

Märklig psykolog, som förespråkade både time-out och skäll, vilket annars verkligen inte brukar rekommenderas från professionellt håll. För supernannys kan väl knappast kallas professionella. Tycker det verkar vara en mycket bättre metod som du nu har börjat med, TS. Hoppas det löser sig!

Att slåss är ju helt oacceptabelt!! visa det tydligt! Ge han konsekvenser, slåss han så får han inte göra XXX eller så får han inte xxxx.

Inte ok att slåss. Slåss = konsekvens! 

Icy, jag håller med dig till viss del. Samtidigt måste konsekvensen vara direkt kopplad till situationen. En tvååring har svårt att förstå att lördagsgodiset blir indraget om han sparkar mamma på onsdagen. 

Typ att "om du är elak mot kaninen får du inte klappa den längre." 

Aa precis, en tvååring förstår inte om konsekvenser är långt efter utan det ska vara direkt kopplad, det har du fullständigt rätt i.

 

Jag har samma problem med vår snart-två-åring, och han är också sjukt stark. Jag går därifrån när han gör mig illa, men säger först till en gång, ger honom en chans att sluta självmant. Då blir han ledsen och kommer efter för att kramas, vi kramas och börjar om igen.

Det är sjukt svårt, men jag jobbar på att aldrig göra en stor grej av det han gör, bara säga till att man klappar fint i stället, slår han igen går jag därifrån. Den där psykologen ni träffade känns lite... Ute och cyklar. Vi försöker skrika så lite som möjligt, det behöver man kunna ta till i en verklig nödsituation, typ när ungen är på väg ut på gatan eller så.

Exakt så tycker jag, det har ju blivit att när jag ska "skrika" och vara autoritär för mindre saker så lyssnar han inte alls när han är påväg att göra livsfarliga saker som att springa ut på gatan.

Vi har avslutat kontakten med den psykologen för det funkade inte alls, hennes råd kändes så fel och hon la över allt på mig som mamma, att sonens beteende är mitt fel och att det har att göra med att jag inte skriker som en tok och skrämmer honom till lydnad.

Jag säger åt honom att sluta nu när han slåss och sen går om han gör det igen, för påminnelse tror jag han behöver, han är rätt så impulsiv.

För mig är det lättare att bara gå ifrån för då eskalerar det inte i att han slår/sparkar mig mer och mer så jag får ont och blir ledsen, då har man ju inte så stort tålamod.

Psykologens lösning på att sonen sparkar mig när vi sitter i soffan var att jag ska sitta på en stol brevid soffan istllet så han inte når att sparka. Lät helt sjukt i mina öron, snacka om att visa sonen att han har vunnit och kan styra mig totalt.