Separationsångest vid lämning till förskoleklass

Kan hon gå själv till skolan, eller med sin syster alltså?
Eller att ni tar med en kompis "på vägen", så ni lämnar 3 barn på skolan?
Knepigt det där...  

När min dotter började sexårs nu i höst så fick vi en folder med information om "den typiska sexåringen". Det var då med ett urdrag ur någon känd barnpsykologs bok. Hur som helst så stod där beskrivet att många sexåringar uppvisar just separationsångest och att det beror på att barn i den åldern börjar förstå så mycket mer om döden, om att människor inte alltid finns där osv. Inte för att det hjälper er att lösa situationen, men det kan ju ändå vara en tröst att veta att beteendet är normalt när ni har så jobbiga lämningar.

När mina barn har haft såna där perioder och lämningarna har blivit katastrof så är det enda som har fungerat att prata om hur lämningarna kommer gå till i förväg och i lugn och ro. Vi bestämde precis hur vi skulle göra, det vill säga:
EN kram
EN puss
EN vink
Sen går mamma/pappa oavsett vad som händer eftersom barnet ju faktiskt trivs i själva verksamheten. Vi har här betonat att "du tycker ju att det är kul när jag väl har gått och det är därför jag går trots att du är ledsen just vid hej då" samt "det är ju bara hej dået som är jobbigt så då gör vi det så kort och snabbt som möjligt".

För oss har detta fungerat och även fast det på ett sätt känns hårt att lämna ett eventuellt ledset barn så har det för vår del känts ännu grymmare att "tillåta" lämningarna att eskalera till kaos. Ett sådant kaos blir oerhört utmattande för såväl barn som vuxna. Jag hade naturligtvis inte gjort så här om mitt barn på något sätt hade signalerat att något var fel i själva verksamheten, om jag misstänkte att barnet inte trivdes, om personalen berättat att barnet var ledsen på dagarna eller liknande. Vi har dock alltid fått info från både barn och personal att barnet trivs under dagen.

För vår del satte ovanstående metod effektivt stopp för skrik och gråt och barnen har möjligvis sett lite ledsna och sammanbitna ut när vi har gått. De har sedan alltid varit glada under skoldagen.

Dock förstår jag att det blir en svårighet när det inte finns någon att lämna över barnet till. Men jag tänker att skolan väl måste sätta in resurser för att lösa situationen? Nog för att sexårs är frivilligt, men det finns ju som ändå inget annat alternativ än att lämna sitt barn där i praktiken. Och när barnet börjar ettan så har barnet skolplikt och då måste situationen oavsett lösas. Kanske räcker det om skolan sätter en personal på att ta hand om er dotter ordentligt när hon kommer under några veckor så att ni får in rutin på lämningarna och faktiskt kan gå trots ledsenhet?

Jag hoppas det löser sig för er! Jag vet hur jobbigt det är när lämningarna blir så här!

Oj, vad hemskt det låter. Jag ska bums sluta klaga på våra utdragna olyckliga lämningar! Men tack övriga för bra tips, de fungerar nog för oss med "vanlig" separationsångest. Till Ts så tycker jag att ni ska fundera på att söka proffessionell hjälp - åtminstone så att ni vuxna får någon att prata med om hur man kan göra. Det låter superjobbigt. Lycka till!