Acceptera att aldrig kunna få barn

Jag förstår paniken och sorgen (har genomgått allt, fann min man sent i livet, två missfall, fyra IVF:er slutade med adoption). Vi blev ju lyckliga föräldrar till en son till slut så sorgen har lagt sig trots allt.

Mycket kan dock hända dig än. Du kanske finner en ny man, du kanske väljer IVF eller adoption på egen hand etc. Men det finns hårda åldersgränser på både IVF och adoption så då får du skynda dig. Men vad du än gör så måste du förlåta dig själv (lätt att ge sig själv skulden för de val man gjort i livet trots att det kanske inte påverkat resultatet), vara vänlig mot dig själv, unna dig ett roligt liv medan du samtidigt självfallet bearbetar sorgen.

Jag brukade trösta mig - när vi var mitt uppe i allt elände - att jag läst en undersökning som visade att trots sorgen så var barnlösa "lyckligare" i långa loppet, troligen för all stress, skilsmässorisker, ont om egentid etc. Kändes konstigt men nu när man är mitt uppe i vardagslivets stress (med funktionshindrat barn) så kan jag se att i en undersökning skulle jag nog räknas mer som sönderstressad än lycklig... Även om jag är fullt medveten om att jag är lyckligt lottad. Man lär sig ta vara på livet när man får en sista chans.

Tack för tröstande ord!

Det har nog inte smält in i mig ännu att det kan komma något positivt ut av detta men det är sant det som du skriver och jag får nog läsa det igen om några dagar. Jag hoppas fortfarande på att det ska lösa sig mellan mig och sambon, att allt ska bli jättebra och att vi ska få vårat fina kärleksbarn.... hoppet är det sista som lämnar en.

Det har inte slagit mig under våra bebisförsök att vi inte ska bli gravida utan jag har varit hoppfull och tänkt att det kommer nog ta sig så småningom. Men har man ingen karl som vill vara pappa till mina barn, jag vill liksom inte börja barnets liv med att jag springer till Köpenhamn och inseminerar mig. Bilden av ett barn har i mina fantasier innefattat en pappa och det är så jag ville ha det. 
Det är nog bara att försöka inse att livet ser ut såhär för mig.

 

Livet kan bli fint ändå. Men det blir kanske inte som du tänkt dig tidigare. Det blir bara ett annat liv. Du får helt enkelt sörja, ta tag i ditt liv och försöka hitta en fortsättning som kan ge dig lycka... med eller utan barn. Vi kan alla behöva tänka på vad som får oss att må bra utöver barnen... Vi kan inte leva livet bara för dem, vare sig vi har dem eller ej. För en dag är de ändå inte kvar i hemmet...

Man ska göra det som fungerar för en själv. Det är inte konservativt. Efter att ha blivit mamma är jag full av beundran över alla ensamstående föräldrar därute. Jag har även insett att jag är glad att jag inte behövde göra det aktiva valet själv (jag hann tänka tanken när jag var 35 innan jag träffade min man). Min mardröm är att bli lämnad själv med sonen... det ÄR trots allt enklare att dela vardagen - men även kärleken - med någon. MEN jag förstår också dem som känner det enorma behovet av barn att de väljer att göra det själv. Så alla måste själva bestämma sig vad som kan fungera för dem.

Åk till Danmark och bli gravid där. det är klart du ska skaffa dig ett eget barn. Fundera inte utan gör det direkt. Det är jättemånga som gör det. Fler än man tror. Lycka till.

Ville inte din man vara tillsammans längre pga att du inte kunde bli gravid/få barn?