Barn eller inte?! HJÄLP!

Jag har inte behövt göra abort så jag vet inte känslan efteråt men har hört många olika versioner. Men en sak vet jag - känner du minsta lilla tvivel tycker jag du ska behålla. En abort är lätt att ångra efteråt men ett barn? Tror det skulle skänka massa glädje och kärlek. Jag tror inte ni ångrar det om ni behåller.

Jag har själv ett syndrom som gjort att jag under hela mitt liv inte kunnat tro att jag en dag skulle kunna bli mamma. Nu sitter jag här och är gravid. Vilken lycka! Kommer att fortsätta min utbildning efter mammaledigheten, med knodd. Så jag tror absolut du klarar det :) må hända det är tufft men det kommer vara värt det.

klart man kan utbilda sig samtidit, många som passar på med det under småbarns år.

Däremot så råder jag dig att INTE gå butikschefsprogrammet på två år, en riktig skiturbildning som ca 50% minst hoppat av just för att det inte ger så mycket, och de som gått bara några få kurser så är många butikschefer ändå.

Just saying =)

Tack så mycket för svaren!  Det som skrämmer mig mest är att min sambo inte vill ha barn nu.. Han älskar barn och skulle bli en suverän pappa, men han vill vänta. så det känns inte rätt mot honom :/

Ja, jag har hört att det inte så vara så givande. Vill helst gå vm/butikskommunikatör :)

har du berättat för sambon att du är gravid? annars så gör det, diskutera hur ni skall göra och gör ett beslut tillsammans. men var även beredd på att bli ensamstående då man aldrig vet vad som sker.

kanske inte rätt mot honom att behålla, men är det rätt mot dig själv att ta bort?
Enda som kan avgöra vad som är rätt och fel är att ni diskuterar tillsammans.

Det är ändå ditt val i slutändan. I mina ögon är dessutom abort - mord. Tänk själv att det lilla livet kommer hinna få ett hjärta som slår och allt. Och självklart kan du studera samtdigt som du har en liten knodd hemma. Och jag tror att din sambo kommer ändra sig när han har fått se den lilla på UL. Om han nu är så barnkär. :) Och som sagt, en abort sätter spår. Det är lätt att ångra och vissa får svårt för att få barn sen, för kroppen tar trots allt lite skada av det.

Jag tycker också att du ska prata med din sambo, känna efter och hitta den lösning som känns bäst givet omständigheterna. Om det trots allt känns bra att vänta lite så är inte en tidig abort särskilt påfrestande för kroppen och de flesta ångrar inte sin abort. Om det känns bra att behålla barnet så kommer det gå bra att plugga och de flesta ångrar inte ett barn. Så länge du följer ditt hjärta kommer det bli bra i slutänden.

Att påstå att en abort är mord är knappast hjälpsamt. En abort är inte ett mord, för ett embryo i första trimestern är ett embryo och ingen person.

Det är oerhört ovanligt att få svårt att bli gravid efter en abort. I princip icke-existerande. Särskilt inte efter en medicinsk abort, som tidiga graviditeter är. En tidig, medicinsk abort är inte särskilt annorlunda för kroppen än en menstruation - i början av vecka 7 är ett foster någon millimeter. Innan dess finns knappt fostret.

Det är ett embryo, ja. Men det har ett hjärta, som slår. Så i mina ögon är det mord. Vill man inte ha barn på "ett par år", så ser man till att skydda sig! Abort är inget preventivmedel, som många verkar tro!

Jag är 20 år, gjorde abort i början på året för att jag mådde fruktansvärt dåligt för saker som hände runt omkring mig så jag kände att jag inte klarade av det. Det gick bra ca 1v efter aborten, men sen kom en fruktansvärd ångest och jag saknade mitt barn otroligt mycket, det gjorde verkligen ont att jag hade gjort som jag gjort.
Ångesten försvann aldrig och det tärde på förhållandet med min sambo, som absolut inte ville göra abort.

Nu sitter jag här, gravid igen. Mår huuur bra som helst och känner mig 1000 ggr mognare, redo och längtar fruktansvärt mycket tills bebisen kommer. Vi slog på stort och flyttar snart in i vårt alldeles egna hus på landet och allt känns verkligen SÅ bra. Jag hoppas verkligen att du kommer att behålla, och att ni pratar ihop er. Jag tror inte att man någonsin kommer kunna förlåta sig efter en abort faktiskt, jag har fortfarande ångest för det, men har fått hjälp att ändå släppa det bakom mig och fokusera på den lilla älsklingen i magen nu... <3

Jag blev gravid i mars och sa direkt att jag skulle göra abort. Min kille ville också att jag skulle göra abort, men när det väl var dags så kunde jag inte bara genomföra det. Jag insåg att jag hade beslutat mig för abort för att "det var det rätta" och för hans skull. Så även om jag älskar min kille mer än allt annat och visste att han skulle bli förkrossad så sa jag tillslut till honom att jag inte klarar av det. Efter två tuffa månader där vi båda mådde ganska dåligt över beslutet (även om jag valde att behålla så var det ju inte självklart och jag mådde också ganska dåligt med tanke på hur ung jag är, 20 år etc.) så mår vi mycket bättre nu. Jag tror att det är det värsta jag någonsin har gjort mot en person. Att tvinga honom att bli pappa mot sin vilja. Men idag är han glad att jag stod på mig och ser faktiskt framemot när bebis kommer.

Så jag ville bara berätta min historia. Känner du att du vill behålla men är rädd att såra honom, stå på dig. Älskar ni varandra tillräckligt så kommer ni att lösa detta. Och gör ni slut, så kanske det ändå var meningen? Näe, jag vet inte. Jag vet att du har ett stort beslut framför dig i alla fall och jag önskar dig all lycka. Och som någon skrev där uppe, det låter klyschigt, men följ ditt hjärta! Vare sig det är att behålla eller abort, gör du det då kan du aldrig ångra dig :)

Nej abort är inget preventivmedel, det håller jag med om. det är en sista utväg att ändra på någonting man inte vill, eller avbryta för ett barn som bara skulle lida.
Men inget preventivmedel är 100% säkert heller, mer än avhållsamhet dvs. det finns de som blir gravida trots preventivmedel, jag är en av dem och ja jag har fått göra aborter. 1 som jag var helt inne på att göra, svårt beslut men rätt beslut. en andra som jag egentligen inte ville, var jätte tufft men det hade inte fungerat och idag är jag överlycklig för att jag gjorde den. sen fått ett missfall också via oplanerad graviditet, samt har nu två barn som inte heller på något vis var planerade. På dessa graviditeter har jag haft olika preventivmedel så antagligen är det min kropp som inte går helt hand i hand med dem.

Jag förstår att det är ett galet komplext ämne. Men min tanke är väl såhär; 
Jag förstår om ni känner er osäkra på att blir föräldrar. Det gör vi med, och vår graviditet är ändå välplanerad. Jag förstår också att om ni fick välja, så hade det inte blivit nu. 
Men nu är utgångsläget ett annat.
Det finns ett  barn/embryo, ett existerande, som kan medför en bebis. Den är där. Så frågan är om du väljer DEN eller inte. Inte någon utopifråga "när passar barn".
Rent krasst har ni ju bra förutsättningar. Ni har vart ett par ett tag, ni känner varandra, ni vet hur det är att bo ihop, ni älskar varandra. Det är ju fantastiskt! Ni har rätt till föräldrapenning båda två.
Ett barn hindrar inte en utbildning. Jag är i mitten av min utbildning och oroar mig inte det minsta för hur det ska gå. Man har en helt annan flexibilitet när man är student, så vår unge kommer inte behöva börja dagis förens vid 20 månader ålder, och kommer då troligtvis inte behöva gå mer en 4-5 timmar om dagen. Det känns bra för oss att veta! Detta hade inte vart möjligt om vi båda två jobbat heltid.
Det rent praktiska tror jag löser sig. Även oron tror jag man lär sig leva med. Men frågan är om man kan leva med vad man väljer bort om man gör en abort?

Önskar dig lycka till, och hoppas att du och din sambo kommer fram till vad som är bäst för er. Men i slutendan är det du som ska kunna sova gott om natten, det är i din kropp livet bor.

föresten, jag fyller 22 på fredag! 

Har inte läst tråden, men här kommer ett svar från mig till TS.

Jag är 28 år, fick mitt första barn när jag var ung 23 år gammal fick mitt andra barn när jag var 25 år under tiden jobbade jag inom vården. När min son hade en vecka kvar tills han skulle fylla 1 påbörjade jag en tvåårig YH utbildning. Och jag har aldrig haft så mycket tid för mina barn som när jag studerade, det var underbart! Och som strössel på glassen pluggade min nuvarande man samtidigt och det har inneburit att vi har kunnat umgås som familj på ett sätt som nu är omöjligt när vi båda jobbar.

Jag vill önska dig lycka till oavsett vad du väljer så har du hela livet på dig att göra saker, man måste inte göra dessa i en bestämd ordning

Många kramar till dig!

Har inte läst tråden, men här kommer ett svar från mig till TS.

Jag är 28 år, fick mitt första barn när jag var ung 23 år gammal fick mitt andra barn när jag var 25 år under tiden jobbade jag inom vården. När min son hade en vecka kvar tills han skulle fylla 1 påbörjade jag en tvåårig YH utbildning. Och jag har aldrig haft så mycket tid för mina barn som när jag studerade, det var underbart! Och som strössel på glassen pluggade min nuvarande man samtidigt och det har inneburit att vi har kunnat umgås som familj på ett sätt som nu är omöjligt när vi båda jobbar.

Jag vill önska dig lycka till oavsett vad du väljer så har du hela livet på dig att göra saker, man måste inte göra dessa i en bestämd ordning

Många kramar till dig!

Jag är oerhört tacksam för alla som tar sin tid och hjälper mig!

Preventivmedel fungerar inte alltid på alla, och jag ser inte abort som något preventivmedel, ville jag börja med att säga!

Min sambo vet om att jag är gravid, vi har pratat om det i några dagar och vi pratade i telefon i morse när jag fick beskedet.  
Men vi har pratat om abort bara. Det kändes så självklart. Och han har sagt det att han gärna vill ha barn men att tiden inte är rätt. 
Känner mig så elak mot honom om jag tar upp att behålla när jag vet precis hur han känner..
 
Dock så sa han till mig att han tycker att det känns väldigt jobbigt och att han inte vill veta datum och sådana små saker som man kan ta reda på.  Kanske betyder något?

Somsagt, tack för alla svar!  Kramar till er!