Orkar snart inte mer

Det låter fruktansvärt.

Du måste ligga på myndighetera med detta. Jag fårstår om det tar enormt mycket
på dig att inte få gehör men kämpa på och ge dig inte.

Jag mådde väldigt dåligt som tonåring och började röka, dricka, skolka osv när jag var
i 13-års åldern. redan då började min mamma söka hjälp hos soc med fick ingen
hjälp förrän jag var 17 år och blev tagen av polis pga mitt då ganska kraftiga narkotikamissbruk.
Jag fick då flytta till ett behandlingshem i nio månader och det gjorde att jag kom tillbaka till verkligheten.

Din dotter behöver hjälp och strid för det!

ja slåss verkligen med all min ork. samtidigt som min tonåring behöver all min uppmärksamhet så har ja en 3åring som ligger i utredning för att konstatera vad för sjukdom hon testad har. har inga vänner ja kan prata med gällande tonåringeo ofta får ja höra att de e ett vanligt beteenden alla våra vänner har små barn

TS, jag känner verkligen igen mig i din situation. Det är minst sagt fruktansvärt. Min dotter fyller 14 i november & varje dag är en kamp för oss här hemma. Jag är en skitdålig mamma, jag är ful & äcklig, hon hatar mig osv osv. Det känns tröstlöst & jag blir såklart ledsen & förbannad. Vi har bestämt oss för att hon får inga pengar förän hon skärpt sig. (förutom 500 till kläder som hon får varje månad)  Min dotter har alltid varit 'svår' (hon fick en ADHD-diagnos när hon var 7 år) men hennes beteende blir värre & värre. Vi vet inte längre vad vi ska göra, det känns som vi försökt med ALLT! Positiv feedback (belöningar), straff, pratat, förklarat, gett kärlek, ignorerat visst beteende osv. Inget hjälper. Har haft kontakt med BUP i många år, men jag är TRÖTT på att prata! Det har gått så långt att jag i vissa stunder funderar på om hon ska bo hos någon annanstans.

Jag bor med en underbar man som finns för mina barn i alla lägen, jag har en son sedan tidigare (9 år) & en gemensam son (1 år) Den enda dottern är rar emot är våran minsta. Egentligen är hon en fin & rolig tjej & det fick vi se ganska ofta förut, men allt det är borta nu. För ett par dagar sedan slog hon i vredesmod, ett glas i min panna. Jag fick åka till akuten & limma det. Efteråt visade hon ingen ånger, jag fick skylla mig själv. Hon kallar mig ofta fitta & hora.

Imorn ska jag ringa BUP igen och kräva att dom gör något. Kanske finns det något som ART, fast för barn.

Frågan är om hon behöver soc och bup eller om det är er föräldrars tid och uppmärksamhet hon behöver? Med fem (!) ganska små syskon och är i en mycket känslig ålder, 13 år, kanske hon inte riktigt får den tid och uppmärksamhet hon faktiskt behöver. Hon kanske känner sig utanför familjegemenskapen både hos dig och sin pappa? I så fall kan den svartsjukan hon känner i och med att hon upplever att hennes småsyskon får all uppmärksamhet och omvårdnad ta sig i uttryck att hon kastar saker efter småsyskonen. 

Det är tyvärr precis i den här åldern det kan gå riktigt åt helvete och det kan ta många år att reparera de skadorna barn i den åldern kan åsamka sig själva.  Hur mycket tid och uppmärksamhet lägger ni på henne per vecka? Hur mycket engagerar ni er i fritidsaktiviteter till henne? Får tex hennes behov hela tiden stå tillbaka för småsyskonen?

Håller just nu på att tvinga mig igenom en hemsk bok som heter Skamfläck av Caroline Engvall för att försöka förstå varför unga tjejer kan hamna i ett för mig helt obegripligt och destruktivt beteende och den gemensamma nämnaren verkar vara att de inte känner sig sedda av de vuxna, och inte får den uppmärksamhet och kärlek de behöver.