Hönan eller ägget?

Jag tror det är en kombination av arv och miljö. Man föds med en viss personlighet men beteenden stärks genom miljön. Eller hålls tillbaka.

Tycker personligen det är sorgligt barn som aldrig får utmanas utan har en skraj förälder som ständigt står bakom med sin oro. Barn måste få prova själv och då ingår också att klättra OCH misslyckas, dvs trilla, för att bli bättre och lyckas bättre nästa gång (och lära sig undvika felsteg). Givetvis inom rimliga gränser. Men ditt exempel var tydligt. Jag har en dotter på knappt 14 månader och henne måste jag stå 1-2 meter bakom om hon börjar klättra (men jag låter henne klättra). Däremot skulle jag låta en tvååring som är normalmotoriskt utvecklad klättra en bit bort under uppsikt. Givetivs inom rimliga gränser, inte upp på ett tak eller ett berg med ett stup fem meter ner. Jag tror det är viktigt att uppmuntra och peppa barnet att våga prova saker, samtidigt som man lära barnet ha respekt för det som verkligen är farligt givetvis (att klättra väldigt högt upp, gå ut i gatan osv).

I vår familj har det sett ut så här: mamma och pappa har varit äventyrslystna, rest runt med oss barn och haft mycket för oss. Mina föräldrar är sociala, utåtriktade, arbetare, resglada, fulla av liv. Min syster och jag blev tystlåtna och blyga, väldigt utanför i skolan och inte många vänner. Min bror är populär, har redan haft flickvän (han är 15 år) och har vänner så det räcker och blir över och drar iväg på festivaler, övernattningar och fester hela tiden. Han är ändå skötsam och har bra betyg i skolan, så han är ingen problemkille. Hur vi syskon har blivit så olika har jag ingen förklaring på, min bror föddes rätt långt efter mig och min syster så det kan hända att det var något som hände just då som gjorde oss extra blyga och tystlåtna. Jag har ingen aning, men mina föräldrar har inget med saken att göra i alla fall :)