När kommer första trotsen?

Runt 1 år kommer en väldig strävan efter självständighet. Det kallar vissa föräldrar för trots.
Runt 2 år är de flesta barn argsinta, kanske aggressiva, frustrerade, rasande och våldsamma. Det kallar vissa föräldrar för trots.

Någon gång runt 2½ år kommer den klassiska trotsåldern. Vissa är lite yngre och vissa lite äldre, men ungefär då.

Så istället för att se det som trots bör man se det som en steg i utvecklingen till att bli självständig....? Nyfiken för har en dotter som börjar närma sig 1år :)

Det där är nog den kortaste och smidigaste sammanfattningen jag någonsin sett

Vår 21-månaders kan vi ännu så länge krama glad och fråga vad det är som är på tok. När det började komma humör för ett halvår sedan var det mycket klurigare att komma överens än nu när språket och känslan för tid är mer utvecklade. Ännu så länge känns också de beskrivningar av trots som man hört långt borta. För det mesta handlar konflikterna om att vi inte förstår varandra. Det handlar om att t.ex. själv vilja hålla tandborsten, vilket vi kommer runt genom att en förälder borstar först och dottern sen, eller att hon får borsta på oss. Eller att matvägra om vi försöker mata henne. Ta i trä, men för det mesta är det fint att se envetenheten och viljan att vara självständigt. Då är jag stolt över vår tös, även om jag också svär över hennes järnvilja ibland

Min dotter var nog runt 14 år när det började, 15 kanske
Innan dess var hon en ängel.

Vår son började med trots och kan själv stadiet vid 1,5. Men han är ganska tidig och pratar obehindrat, men en riktigt trots har han

När jag tänker trots tänker jag på en unge som ligger på golvet på ICA och vrålar för att hen inte få riva ner alla shampoflaskorna på golvet Eller när hen vägrar klä på sig när det är dags att gå till dagis.

Den klassiska trotsen kommer efter 2,5 år. Mellan 2,5 och 3,5 brukar räknas som "trotsåldern". Jag gillar över huvudtaget inte uttrycket trots eftersom det antyder att barnet är "problemet" eller orsaken, men det som skapar trotsbeteende är ju överlag en obalans i samspelet där föräldrarna inte hunnit med i barnets självständighetsutveckling (och så klart en fråga om personlighet och dagsform både hos barn och förälder). En del experter nu för tiden vill hellre kalla det att föräldern trotsar barnet, inte tvärtom.

Den identitetsutveckling som kommer rätt kraftigt under 1-årsåldern har ju absolut inget med trots att göra. Trots enligt traditionell benämning är ett medvetet agerande från barnets sida där man hela tiden "testar" hur långt man kan gå vilket alltså upplevs som provocerande av omgivningen. Känsloutbrott har inte heller med trots att göra. Det är ju bara barnets utlopp för den frustration, ilska, sorg etc som barnet faktiskt känner. Precis som när de skrattar och är lyckliga! Den här utvecklingen av känslor tar fart ordentligt efter 1-årsåldern, och mycket frustration upplever många just eftersom de kanske vill betydligt mer än vad de i själva verket kan (både när det gäller att prata liksom den motoriska utvecklingen och att få omgivningen att förstå vad de vill).

Ilska och aggression brukar ta över mer runt 2-årsåldern precis som lövet skrev (vår dotter är 23 månader nu och ja, sannerligen är det så, har glömt hur det var sedan sist). Det är fortfarande inte trots, eftersom barnet inte kan kontrollera sina häftiga känslor och utbrott. Det sker bortom barnets kontroll. Därför behöver man hjälpa barn när det blir så, trösta, lugna eller bara avbryta situationen på det sätt som är möjligt och sedan låta utbrottet ha sin gång. Man kan förebygga och undvika så många utbrott som möjligt genom att i största möjliga mån låta barnet bestämma över sig själv och prova att göra saker på egen hand, samt undvika nej om möjligt. Barnets drift är att utforska och upptäcka, och det är viktigt att man kan ta den tiden och låta barnet göra det, precis som att de får göra saker och ting själva. Då kan man undvika mycket utbrott. Vår dotter vägrar tex vagnen nu så hon har fått börja gå istället. Tar tid, men hellre det än vansinnesutbrott i typ en timme eller två så fort man ska göra något som innebär vagnåkande...

Utvecklingen går i vågor och det blir helt klart lugnare mellan varven under de här åren, men det lilla du märker av nu är bara precis början på en lång resa i den första delen av deras självständighetsutveckling Du kan räkna med lite lugnare tider runt 4-5 års ålder, men tills dess är det nog bara till att hålla i sig ordentligt och försöka hänga med i svängarna!

Mandelblomma: Jo då, jag märker stor skillnad på utveckling och trots

Tack skogsvitter för en superbra beskrivning :)

Svårt att säga men trotset börjar ofta runt 31 ungefär när det första barnet börjar uttrycka sig som en egen individ vilket man inte klarar av att hantera.

Jag har väldigt svårt för ordet trots, eftersom jag ser det som ett fullkomligt naturligt inslag i barnets utveckling.

Men för att svara på frågan. Mitt äldsta barn visade de första tecknen på det jag antar att andra kallar för trots ett par månader efter han hade fyllt fem år. Andra barnet är mitt uppe i sin första "trotsålder" och han är 2,5 år.  

Trots är för mig att man medvetet och planerat bryter mot de regler som är uppsatta. Så i lägre skolåldern brukar trotset komma. Då har de utvecklats tillräckligt för att medvetet och planerat trotsa.

2-3 åringar trotsar inte, de visar egen vilja och har svårt att hantera besvikelser.  

Vi har funderingar på att boka en resa och är lite oroliga för att det skulle bli precis mitt när trotsen är som värst Oavsett om man ser det som att det är vi föräldrar eller barnet som trotsar så betyder det fortfarande en semester med mycket bråk.

Höghus: verkar stämma, jag själv är 31 och börjar bli riktigt trotsig! ;)

Ingen aning, mina barn är 7 och 8 och har än så länge aldrig varit trotsiga:)

Visst händer det att de tycker annorlunda än oss föräldrar eller är på dåligt humör ibland men jag kan inte riktigt se vad det skulle vara för trotsigt med att ha åsikter eller bli arg med jämna mellanrum