När mitt första barn(1,5år nu) föddes så blev det kejsarsnitt pga säte, jag förlorade 4liter blod och var nära att stryka med för de fick inte stopp på blödningen i såret efter moderkakan, livmodern ville inte dra ihop sig.
vi vill ju ha fler barn egentligen men jag börjar fundera på om det är värt ett syskon för vår sons del om han riskerar att förlora sin mamma?
Det är inget som säger att det kommer att bli likadant nästa gång. Du kan även försöka föda vaginalt om du har normal graviditet. Jag skulle rekommendera för dig att läsa en fantastisk bok som heter "Föda utan rädsla" av Susanna Heli. Skulle ni bestämma er för att skaffa ett barn till så är det en bra idé att träffa en doula som kan hjälpa er båda två med förberedelsen inför förlossningen och sedan vara med i själva förlossningen för att stötta er.
Din rädsla är nånting du behöver prata om och bearbeta och det är nånting du kan absolut övervinna och även få en fantastisk förlossningsupplevelse nästa gång.
Värt ett syskon om han riskerar att förlora sin mamma?Vad tror du själv han skulle svara på den frågan när han blir lite äldre och du är dod? Alskar du dina egna syskon så mycket att du hellre skulle välja dem än din mamma, även om du nu inte skulle hunnit lära känna henne?
Har du blivit avrådd från att bli gravid igen eller är det en egen "rädsla" så att säga?
Anser läkarna att du faktiskt riskerar livet om ni skaffar ett till barn till bör du självklart avstå. Din son behöver sin mamma mer än han behöver ett syskon.
Hmmm tummen skulle inte vara där.
De gjorde akut kejsarsnitt på mig, livmodern är skuren i två olika led. De tryckte på hur viktigt det är att jag blir snittat nästa gång om jag vill ha fler barn. Jag litar inte på sjukvården, man får ju lite si och så med kejsarsnitt så jag har avstått. Men å andra sidan så fick jag ju två i en smäll så..
Idag lever jag med risk för återfall för cancer också där radioaktiva joder behövs, och då vågar jag inte riskera min liv och hälsa, likväl barnets hälsa.
Men om du är sugen på en till, vänta några år till och rådfråga läkare sen. Små barn har ingen glädje av varandra ändå när de är syskon av olika år. Men när barnet blir kring 6 år, då brukar ett lilla syster/bror vara glad sak att få.
Tack för era svar!
Det är nog egentligen inte så mycket en förlossningsrädsla(visste inte riktigt vart jag skulle lägga tråden) utan mer att jag först efteråt förstod att det var väldigt nära att jag dog för 4liter blod ska man ju inte förlora.
de fick inte livmodern att dra ihop sig trots ett antal sprutor rätt i livmodern + medicin rakt ut i blodet och några stolpiller så till slut fick de söva mig och tvinga ihop livmodern genom att sy ihop den med några specialstygn på något speciellt sätt där de drar ihop den(den blir normal sen igen men det är för att stoppa blödningen) och hade inte det lyckats(de satte i dränage ut med en påse på utanför kroppen så de skulle se om blödningen stoppades) hade de ju fått ta bort livmodern helt och då hade jag inte ens behövt fundera på fler barn:(.
först förstod jag ju inte att det var så allvarligt bara att de först inte kunde få stopp på blödningen, visste inte ens att jag hade blivit sövd först utan trodde jag hade somnat hur man nu skulle kunna göra det.
men sen såg jag lixom på alla hur de såg så allvarliga ut(läkarna osv) även på eftervården och jag fick eget rum och specialvård osv och förstod inte riktigt först men sen fattade jag ju att det måste varit väldigt allvarligt.
efteråt sa läkaren att om jag levt i ett u-land hade jag fått föda honom vaginalt i säte och han hade kanske dött då och man vet ju inte men jag hade kanske blött lika mkt då med och att jag med hade dött.
och hade de gjort kejsarsnitt i ett u-land hade jag stendött ju.
de sa efteråt att till nästa barn måste vi först komma tillbaka och prata med läkarna när vi funderar på att skaffa men de sa inte riktigt varför så det känns ju som att det är allvarligt och att min nästa förlossning ska betraktas som risk förlossning och det känns ju tryggt egentligen.
och att om barnet inte vänder sig denna gången ska vi inte göra något vändningsförsök som vi gjorde första gången(vet inte om de tror att det kan vara det som orsakade blödningen för de vet nog inte riktigt varför livmodern inte vill dra ihop sig sådär ibland).
utan om barnet ligger fel blir det kejsarsnitt annars kan jag få föda vaginalt.
men jag tänker bara som så att direkt efter att han föddes så kände jag att jag struntar i syskon för tänk om han hade blivit utan sin mamma:(.
men jag är själv ensambarn så mig kan ni inte fråga om jag hade valt syskon före föräldrar för jag har såklart hellre dem.
men jag saknar syskon väldigt mkt även om jag inte vet vad jag saknar riktigt men att ha någon sen när föräldrarna inte finns mer då är jag helt ensam(förutom min egna familj såklart).
det känns väldigt ensamt att vara ensambarn och man blir inte lika givmild på något sätt jag känner mig inte lika snäll som min sambo som är äldsta i sin skara han är så snäll och givmild och har inga problem med att dela med sig men jag kan känna att jag blivit för bortskämd för att kunna släppa vissa bitar och så vill jag inte att mitt barn ska bli men jag tror det är oundvikligt om ,man är ensambarn för då har man ju ingen att bråka med eller dela saker med.
jag har alltid velat ha flera barn gärna 3-4 men nu inser jag att med två hästar att hinna med också så vill jag inte ha så många barn jag vill hinna med barnen och hästarna utan att någon blir åsidosatt.
ett barn till hade varit precis lagom men det känns som att jag leker med döden om jag väljer att skaffa en till men jag hoppas ju innerligt att detta inte ska hända igen och att om det händer att de i så fall tar bort livmodern och att de då kan stoppa blödningen(för de hade ju en chans till om inte det med stygnen hade funkat) och då gör det ju inget att man inte kan få fler barn om man har två.
dt verkar vara större risker med blödningar på kejsarsnitt och jag har alltid hela mitt liv velat känna på hur det är att föda ett barn och det känns som att jag blev snuvad det med när det blev kejsarsnitt...
det känns så konstigt att ha ett barn som det känns som att jag inte har fött...men det har jag ju för jag hade ju jätteont och offrade mitt liv för honom redan då man glömmer ju det hade jag nog gjort om jag fött vaginalt med...
men det är så störande att det gått så lång tid och att jag fortfarande inte kommit över det helt.
jag har pratat med psykolog och med aourora men det var precis efter att det hade hänt och ca 6mån efter(psykolog) sen tyckte de att jag inte behövde prata mer.
jag bara tänker att funderar jag såhär mkt på detta nu så lär jag ju vara hel hispig som gravid och funderande med alla hormoner.
och jag vill ju inte vara rädd.
jag litade ju på min kropp jag var beredd på en vaginal förlossning hade förberett mig och allt jag vad taggad men så ville han inte vända sig i magen och alla förberedelser och allt var åt skogen och det kändes så¨konstigt.
sen samtiditg så löjligt att sitta och älta när jag har mitt barn det är ju det som är det viktigaste ju....
men varför släpper det inte då:(.
jag litade på min kropp att den skulle klara det att barnet skulle vända sig att allt skulle gå bra men så blödde det och livmodern ville inte dra ihop sig, känns som min kropp svek mig hur ska jag kunna lita på den nästa gång att den klarar detta...att inte livmodern spricker pga ärret(om jag föder normalt) det är mest sånt jag är rädd för...att jag ska dö eftersom jag var så nära.
annars hade jag litat på min kropp för jag vet ju att vi är gjorda för att föda barn men ett kejsarsnitt är ju inte en normal förlossning och även om jag får en vaginal nu efter kanske snittet fått konsekvenser på min kropp som rubbar allt.
....
Jag har en form av blödarsjuka och förlorade 2l blod under min första förlossning. Var jätterädd inför min andra som skulle ske med kejsarsnitt. Förlorade bara 400ml. Allt gick finfint och förlossningsupplevelsen var fin, ttots att jag blev sövd tillslut.
Tala ut med läkarna om riskerna först och ta beslut sen!
Jag var oxå nära att dö i samband med min första förlossning av helt andra anledningar än du. Upplevde efteråt, precis som du att jag var besviken på min kropp och att jag inte kunde lita på den. Men det var då, efter förlossningen var jag ju frisk, även om jag blev deprimerad efteråt.
Hur som helst nu är jag gravid igen och går jag på spec Mvc och har fått all tänkbar hjälp att bearbeta, medicinsk förberedelse och täta kontroller. Till mig sa dem oxå att jag måste kontakta läkare på spec mvc så fort jag blev gravid igen. Tycker att du borde gå igenom din förlossningsjournal med någon av läkarna du hade för att du ska få reda på vad det var som var hände, varför det hände och vad som kan göras för att det inte ska hända igen.
Den här gången kommer med all sannolikhet jag iaf inte bli sjuk, men jag har verkligen bearbetat min tidigare förlossning under denna graviditet vilket jag gärna hade gjort innan jag blev gravid igen.
Jag vill bara säga att jag förstår dig TS och jag förstår din tvekan. Jag råkade också illa ut vid m in första graviditet och fick samma replik som du av läkaren att "hade du bott i ett U-land hade du troligen inte klarat dig". Det är som du säger, man förstår det inte där och då utan det kommer som en chock efteråt och man blir rädd och arg och känner att man inte kan lita på sin kropp, som om den skulle förråda en.
För mig var det att jag fick akut havandeskapsförgiftning med HELLP-syndrom vilket resulterade i att min lilla flicka dog i min mage i v 36, två v innan planerat snitt. Jag var så förkrossad och förstod inte då att jag var jättedålig. Jag fick få blodtransfusioner och hade en allvarlig leverpåverkan, sönderfallande blodkroppar, nästan inga blodplättar och galet högt blodtryck. Det var en fruktansvärd tid, det absolut värsta som har hänt mig. Men nu 7,5 månader senare är jag alltså gravid igen och tänker som du: hoppas det är värt det?
Jag har 25% risk att få samma sak igen vid denna graviditet. Jag är livrädd, bokstavligt talat
Men vill man så vill man,
Har du inte blivit avrådd av läkarna så hade jag provat igen om jag var du! Lycka till
Förstår dig TS 
Jag höl själv på att dö 2008 när sonen kom med planeradsnitt BF+10 han var stor väldigt stor och jag förlorade 4 liter jag med tarmmarna var nära att explodera och magsäcken ar blodfylld.
Jag låg i sond i 3 dagar och utan min son i 3 dagar han hade det bra och mådde toppen medans jag svävande nära döden efter honom.
Men alla hjälpte mig på sjukhuset tack och lov ingen lämnade vakten alls och många stannade kvar tills man fick mig på plats.
Det var en hämsk natt och jag gav upp jag var helt borta och hunde inte andas och jag bara låg där helt borta och hade get upp hoppet helt.
(En lång historia)
En läkare sa till mig att om nästa skulle bli lika stor skulle jag INTE få bli gravid igen.
Detta var i sverige.
2010 fick jag tredje barnet och honom tog man ut 2 v innan BF även han var stor för tiden jag var LIVRÄDD !!!
Nu bodde vi i danmark.
Han föddes v 37+5 med planeradsnitt och allt gick JÄTTE BRA jag åkte hem redan dagen efter snittet och hade det skitabra 
Här sa man INTE att jag inte fick bli gravid igen men visst saker kan hända men man ska bara inte se så negatift jag lever än idag och nu lever jag med 3 underbara barn
hej ts,
jag tycker det är är klokt av dig att fundera över om det verkligen är värt riskera livet för ytterligare ett barn. och nej, det var inte vändningsförsöket som gjorde att livmodern inte drog ihop sig efter förlossningen. svårt att säga vad det var som orsakade att livmodern inte drog ihop sig.
kända risker för sk atoniblödning är bla stort barn, extremt snabbt/långdraget värkarbete men ibland som i ditt fall bara sker det. ifall man inte fått stopp på blödningen så hade man varit tvungen att operera bort livmodern. så vågar du chansa på en graviditet till så vet du att det är iaf en möjlighet. det är heller inte säkert att du drabbas av atoni vid nästa förlossning men risken är ändå större än om du inte haft det efter första.
prata med din förlossningsläkare för att få mer råd men den personen kommer egentligen inte kunna ge dig mer garantier. hade det varit jag hade jag själv varit tveksam till att gå igenom ytterligare en förlossning, som sagt - skulle inte vilja lämna mitt barn moderlöst.
Jag tycker det låter klokt att du först bearbetar och "blir klar" med din första förlossning, om du förstår hur jag menar.
Min dotter (mitt andra barn) låg tvärsöver magen, helt fel alltså, och jag hade havandskapsförgiftning, så för mig var det som för dig, inte så att jag förlorade blod, men hade det inte varit för läkarvården då hade vare sig hon eller jag funnits.
Däremot när jag gjorde en bukoperation så råkade dom komma åt mjälten, vilket resulterade i att den sprack några dagar efter operationen och jag blev akutopererad och då förlorade jag ung. den mängden blod.
Båda dom gångerna gick jag tillbaka efteråt några dagar senare och pratade med dom som varit inblandade, både förlossningen och kirurgen, på sjukhusets inrådan.
Bara för att få klart för mig själv vad det var som hände.
Jag upplevde det som väldigt lättande, att få kunskap minskade min rädsla och mitt obehag inför incidenterna.
Det gjorde mig lugnare.
Mitt tips till dig är alltså att prata med förlossningen där du födde, och få så mycket kunskap om din egen förlossning som möjligt.
Fråga också om ev. risker vid en ev. nästa förlossning.
Men precis som så många andra skrivit, ingen förlossning är den andra lik, att det blev så tokigt sist betyder ju inte att det inte kan bli hur bra som helst nästa gång.
Men dom som verkligen kan svara på dina frågor är inte vi, det är sjukvården.
Prata med dom ts.
Och lycka till.