deppig???

Alltså jag orkar inte mer... är det såhär det känns 5veckor efter att man fött barn?
Fött barn har jag vek´rkligen det? Det vart kejsarsnitt för mig och några väldit diffusa timmar i smärta dessför innan... <nu ligger hon här intill världen sötaste lilla unge med min näsa å mun å knorrar sig för hon håller på å vaknar, men det har knappast varit en rytm på det hela idag och hon har inte sovit mer än en timme i sträck om ens det och detta skrikande, dag in och dag ut och alla som ser Å vilken ledsen bebis du har och så stor hon är.. mina vänner kollade i deras gula kort för deras barn och konstaterade att deras barn vägde 6kg när dom var runt 4månader.. min bebis gjorde det när hon var 4a veckor... Jag orkar inte med detta ångesten är så oerhört stor, hur får man hjälp ut ur detta? Vill jag ha hjälp? Jag känner mig bara helt slut och vill bara gråta gråta gråta men det gör min bebis istället och jag dör inombords för jag orkar bara inte mer. Jag skulle aldrig göra henne illa eller sånt därt hemskt som man hör talas om från folk, men dessvärre så mår jag bra dåligt när jag är ensam med henne... dessvärre när min vän hade möhippa nyligen som jag följde med på så sa hon, vad duktig du är som är här och kan lämna din dotter i några timmar, nr min son var så liten kunde jag inte gå ifrån honom alls. Jag nickade bara och sa jag är glad att vara här för din skull,,, men det var inte alls sant utan jag mådde hur bra som helst utan min dotter, jag tyckte att en tyngd hade tagits bort från mina axlar när jag var ute och jag ville inte gå hem igen, men självklart gjorde jag det. Ibland behöver jag parkera om bilen på morgonen och går iväg för att göra det och sätter mig i bilen och bara sitter där flera minuter i tystnad, eller med radion på och tänker bara en låt till innan jag går tillbaka, hör hur hon skriker ända nerifrån gatan och får ångest redan innan jag kommer hem igen. Det gör ont i bröstkorgen på mig för jag älskar henne ju masvis, men jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och min pojkvän kommer och kysser mig och säger "vad jag älskar dig och vad jag älskar vårt liv" och jag har knappt vågat säga till honom hur jag mår och hur jag känner han säger att jag är en duktig mamma och jag vill att han ska fortsätta tycka alla dom sakerna om mig om oss och om vårt liv, för igentligen gör ju jag också det, men jag har tappat bort mig själv i allt dethär och jag mår hemskt dåligt och vet inte vart jag ska vända mig eller om jag vågar tala om dethär på riktigt, för jag skäms över att känna sån stor ångest över min egna lilla dotter, jag fattar bara inte att jag ska behöva känna såhär? Jag orkar inte mer...