skadar lite smisk?

Vi har en lag som förbjuder barnaga, och den har inte tillkommit på lösa grunder. Den finns där för att skydda barnen.
Frågan tycks mig därför helt förryckt och meningslös.

Att ens få tanken på att ge sig fysiskt på ett litet barn, är totalt vidrigt i min värld! Vad skall de lära av det? Annat än att det är O.K att slå?

Tycker det är bra att vi har en lag som förbjuder barnaga
och därmed att smiska sina barn lite.

Bodde tidigare i ett land där det vart tilllåtet att aga i uppfostringssyfte
men då är det svårare att veta var gränsen går.
Att höra andra mammor hota barnen med hur mycke smisk på rumpan de ska få när de kommer hem
eller se ettåringar få slag på fingrarna för de äter sand,
gör ont i hjärtat.

Att skrämma/hota barnen till lydnad och respekt är kanske en smidig väg för föräldern, men vad lär sig barnen av det egentligen?!!? nä fy... :P

Jag fick smisk en gång när jag var liten. Det fyllde mig med skam och självhat. Jag kände mig så otroligt värdelös för det jag gjort.

När jag såg min bror bli smiskad kände jag mig otrygg och jag kände ett starkt behov att ta hand om honom och trösta honom. Alldeles för stort ansvar för en 5-åring.

TS har gjort många trådstarter i samma ämne. Vad är du ute efter?

Du är medveten om att det är olagligt att smiska barn va?

Jag är "ung", har aldrig fått smisk och skulle aldrig komma på tanken att utsätta mina barn för det heller.  

Jag tror ts tänder på det här.

"hej hej
till alla er som fått smisk under er uppfostran  hur ser ni på smisk idag? mena är det ngt ni gillar att fortfarande få smisk, även om det förknippas med någon negativy men samtidigt en viss trygghet med det menar jag att man samtidigt vet vad som hände med sina olika handlande.

Eller hur ser ni på att ge era barn det, "att lite smisk" har ingen tagit skada av"

Ush, det gör ju inte saken bättre, låter nästan lite skumt då..

Själv så uppfostrades jag med smisk. Så fort jag gjort något fel så var det smisk. Inte bara en liten dask på rumpan heller utan det blev ofta uppsvällt och handavtryck. Alla mina syskon fick samma uppfostran. Vi var inte rädda för våra föräldrar. Många ggr när vi skulle få smisk så "slogs" vi om vem som skulle få smisk först för att kunna skratta åt den som fick smisk sist. Vi lärde oss att hrda ut genom smiskningarna utan en min. Det skulle bara göras. Jag är inte rädd för mina föräldrar idag. Och jag mår inte psykiskt dåligt pga det heller. Men jag skulle aldrig ge mina barn smisk! För det första så hjälpte det ju inte. Vi fortsatte att hitta på bus och för det andra så är det ju olagligt här i sverige.
Så jag är ändå en nej sägare till smisk.